Mycket att planera

Sen samtalet i måndags har jag planerat, tänkt, snurrat runt, bokat om… oj, oj, oj…

Och fick jag åka och berätta för föräldrarna att jag fått operationen, ringa min lillebror, berätta för mina KBT-kompisar från obesitasmottagningen.

Jag skall bo hos mina släktingar när jag är i Uppsala, innan jag läggs in på söndag kväll. Det är skönt, så slipper jag vara ensam.

Jag var och tog ett blodtryck i tisdags - innan jag skulle iväg på ett möte. Tyvärr var det lite för högt fortfarande. Läkaren ringde upp mig senare och satte in en tablett till. Så imorgon skall jag dit och ta ett nytt prov - så hoppas jag att jag, med hjälp av dessa tre tabletter, äntligen har lyckats få ordning på trycket. Tyvärr är det väl ärftligt - både min mamma och pappa har högt blodtryck och hoppande blodtryck.

Jo, så var det detta med måtten och vikten.
Veckans resultat (efter fyra veckor) är (resultatet i parentesen är sammanlagda resultatet.)
Vikt - ? kg (- 11,7 kg)
Midja -2 cm (-13 cm)
Lår - 2 cm (-4 cm)
Knä - 1,5 cm (-6,5 cm)
Vad 0,5 cm (-2,0)
Vrist -0,5 cm (-2,5)
Överarm - 1 cm (- 2 cm)
Handled - 0,5 cm (-1,5 cm)
Bröst - 3 cm (- 5 cm)

Jag ringde också till Sahlgrenska idag - för att höra hur det fungerade med återbesök osv. Då svarade de att jag skall göra detta i Uppsala. Fast när jag var i Uppsala sa de att jag skulle göra återbesöken i Göteborg. Får väl höra på fredag vad de säger.

Familjen är väl lite dämpade över detta med operationen. Dottern frågade "Kan du dö?". Ja, vad svarar man på det? Jag sa som det var - det är en operation, det borde inte vara några problem, men självklart kan man aldrig veta. Och sonen sa "-När du kommer hem kan du inte äta - det är knäppt". Fast jag sa att jag visst får äta - bara inte så mycket.

Det känns lite tråkigt att åka bort en hel vecka till, när jag just kommit hem från en vecka borta.

Idag pratade jag med en av mina bästa vänner. Hon hade just kommit hem från sjukhuset där det konstaterats att hon hade diabetes. Det gör mig ganska ledsen. Vi har delat samma problem länge och jag är så ledsen över att hon nu fått diabetes.

Om en vecka…

Idag har jag vägt och mätt mig. Det går neråt - jag skall sammanfatta siffrorna sedan. Jag har också pratat med Uppsala idag - fick för mig att ringa för att höra hur det var med kön. Fick beskedet att eftersom jag hade varit där i juni (jag som fick för mig att det var i maj… aj, aj) så fick jag vänta 6 månader från det. Det vill säga i december.

Men för 1/2-timme sedan ringde sköterskan och berättade att hon fått ett återbud på måndag! Hon undrade om jag ville ha det. Eftersom jag hade ringt henne i morse och sagt att jag gick på pulver. Jag pratade med maken och sen har jag ringt och tackat ja. Så på måndag skall jag opereras.

Nu känns det upp och ner och fram och tillbaka. Har just beställt tågbiljetter osv. Måste planera och fixa med olika saker så att det funkar för mig att vara borta. Åker upp till Uppsala redan på fredag och skall då träffa narkosen. Sen läggs jag in på söndag kväll. Jag stannar i Uppsala över helgen.

Nu måste jag skynda mig iväg på ett möte. Jag återkommer med mer information.

Ett hål in

Är fortfarande borta - mötet har övergått till en kurs. Men i morgon söndag skall jag äntligen få åka hem och sova i min egen säng. Missförstå mig inte - det har varit ett intensivt och spännande möte och nu är jag på en utvecklande kurs med spännande människor. Men en hel vecka… det tar på krafterna.

I morse när jag tog på mig byxorna så upptäckte jag att jag kunde dra åt skärpet lite. Nu var det inte yttersta hålet längre - nu var det näst yttersta. En liten seger.

I veckan har jag som sagt gått mer än jag brukar. Det är inte så mycket - men betydligt mer än jag brukar. Jag har också varit i en mycket backig stad och stället där vi haft vårt möte ligger högst upp på en kulle och många, många trappor. Men det har gått det med. Upp och ner, dag för dag!

I morgon eftermiddag åker jag hem. På måndag blir det ny avstämning med vikt och mått - resultatet rapporteras då. Jag skall också ta mig till vårdcentralen för att kolla om min nya blodtryckmedicin har gjort någon nytta.

Att inte vara hemma

Nu är jag på mitt veckolånga möte. Hur går det då? Tja, det är ju ganska tråkigt att inte kunna följa med ut och äta tillsammans med de andra på mötet. Det är ju inte så himla kul att hela tiden sitta och titta på andra när de sitter där och äter. Men det är klart att det funkar.

På onsdag skall jag med en grupp som ska ha en särskild middag - och idag läste de upp menyn… hu… då var det nästan att jag ångrade mig. Men - jag har sagt det förut och jag säger det igen, det är enklare att låta bli helt istället för att låta bli lite.

Idag var jag på apoteket här för att hämta min blodtrycksmedicin och för att köpa pulver. De hade pulver men jag hade också tänkt köpa på mig lite drickfärdiga modifast. Då hade de bara två kvar! Men de skulle beställa hem fler som jag kan gå och hämta i morgon eftermiddag.

Det är ju lite enklare att ha en färdig flaska än att behöva leta upp varmt vatten och skaka och hålla på. Även om det funkar också.

Och motion får jag (jämfört med mig i vanliga fall alltså).

En hektisk vecka

Den här veckan har inte varit som vanligt på något sätt (om det finns något som vanliga veckor).

Jag har varit på Svenska mässan under tre dagar och hjälpt till under bokmässan. Det har varit underbart roligt och mitt bästa möte blev med Mpho Tutu som tillsammans med sin pappa Desmond Tutu har skrivit boken "Om godhet". Den boken skulle jag rekommendera er alla att läsa. För mig var den korta stunden jag fick träffa henne, när hon signerade min bok, ett av de största, som jag kommer att leva på länge.

Hur har det gått med allt annat då? Ja, det är ju väldans praktiskt att bara "dricka" när man är på en mässa och skall springa och greja och hålla på. Kanske lite tråkigt när man blir bjuden på middag eller ett mingel - men man kan inte få allt.

Eftersom jag idag åker iväg på ett möte som räcker en hel vecka kan jag inte i morgon göra min veckoavstämning. Jag gjorde därför vägning och mätning idag. Men eftersom jag nu sitter på tåget så har jag inte med mig dessa siffror. Får ta det nästa måndag istället. Men om jag kommer ihåg rätt så är det i alla fall -1kg på vågen. Jag skulle gissa att det hänger ihop med att vätskebalansen nu är någorlunda inställd - samt att jag har stressat och inte druckit tillräckligt mycket vätska.

Jag hade också ett samtal med min läkare i fredags eftersom jag i torsdags var och kontrollerade mitt blodtryck igen. (hade tänkt att ta det i onsdag - men då var jag så uppstressad med allt som skulle fixas, så jag insåg att det var klokt att vänta…) Trots detta så var undertycket lite för högt, även om övertrycket låg inom gränserna. Så nu har jag fått en tablett till för att få ordning på detta. Nytt tryck får jag åka och ta när jag kommit hem från mitt möte vecka 40.

Tyvärr innebär det här resandet och engagemanget på bokmässan att jag missat mina träningstider. Men jag kommer att promenera en del under veckan, så jag hoppas att det kan kompensera.

Jo, jag måste också berätta att jag passade på att ta en energimassage under bokmässan. Inte långt från montern där jag var och hjälpt till stod två massörer och erbjöd massage. Och det var underbart skönt. Trots att man var i den bullriga miljön, med massor av folk, så gick det att slappna av i massagestolen där man låg med huvudet ner. Jag nästan somnade under mitt massagepass. En av de bättre investeringarna under bokmässan.

Resultat efter två veckor

Måndag morgon och jag har ställt mig på vågen. Två gånger faktiskt och det gick bättre andra gången. Så jag tar det resultatet… =0)

Veckan resultat är (resultatet i parentesen är sammanlagda resultatet.)
Vikt - 2,5 kg (- 7,2 kg)
Midja -4 cm (-7 cm)
Lår - 1 cm (-3 cm)
Knä - 2 cm (-3 cm)
Vad +0,5 cm (-0,5)
Vrist + 1,0 (-1,0)
Överarm - 1 cm (- 2 cm)
Handled + 0,5 cm (-0,5 cm)
Bröst - 1 cm (-1 cm)

Ja, jag inser att det fortfarande rör sig om vatten och vätska som lämnar kroppen. Men det gör ingenting, för det känns bra och jag är nöjd. Jag gillar att magen inte är spänd som en boll som den var innan jag började med pulver. Jag gillar att jag börjar känna mig lättare - även om jag inser att det är LÅÅÅNGT kvar till jag kan börja kalla mig normalviktig.

Jag har nyss pratat med Uppsala igen. De har haft problem att komma igång med sina operationen, men nästa vecka skulle de tydligen börja operera mer och fler. Hon sa nu att det kanske kunde dröja några veckor till och att det kan bli aktuellt i november. Det var ju inte det beskedet som jag hade väntat mig…

Men jag berättade också att jag redan går på pulver, har gjort så i två veckor och att jag kan komma nästan när som helst, med kort varsel. Det sa hon var bra, nu när det är förkylningstider. Men hon varnade mig också för att äta pulver för länge så att det blir svårt för kroppen att ställa om sig.

Ja, jag vet inte - jag är väldigt nöjd med att äntligen ha kommit på banan igen. Att äntligen känna att jag är på väg ner i viktkurvan, att det finns ett mål. Och när jag börjar äta igen så handlar det ju inte om så stora mängder (efter operationen) så det borde inte vara några problem.

Jag hoppas verkligen att jag får komma snart för en operation. Jag skall vara i Uppsala i andra ärenden v 39 och v43, det talade jag också om för henne och det skrev hon upp. Vi får se vad som händer…

"är du mör än, knubbis…?"

Nyss hemkommen från en massage sitter jag här alldeles vimmelkantig och snurrig i huvudet.

Jag var idag på Qi Gongen - det var härligt. Lugnt, men lika jobbigt som vanligt att böja sig och få plats med kroppen, armar och ben.

På vägen hem gick jag in på ett ställe där jag har tänkt gå in länge. Det är en liten lokal med ett företag som erbjuder kroppsmassage. Så jag gick in och beställde en vanlig massage för axlar och rygg.

Oj, oj, oj, så skönt det var. Men… det visade sig att jag hade en massa knutor i axlarna och skuldrorna, beroende av stress osv. Så nästa gång föreslog hon att jag skulle ta en idrottsmassage för att få löst på dessa knutar.

Hon smorde också in mig med någon lotion som skulle hjälpa så jag inte fick så mycket träningsvärk de närmaste dagarna (det tar man ju tacksamt emot.)

Så - om tre veckor (så länge tyckte hon att jag skulle vänta) skall jag försöka ta mig dit igen för att få en idrottsmassage.

Och nu sitter jag och försöker jobba och dricka vatten, för det var bra att göra efter massagen.