Ett år…

Idag är det ett år sedan jag började med pulver, som sedan ledde fram till min operation, som ledde fram till mitt "nya" liv. Så den närmaste tiden kommer det att vara en mängd "års"dagar.

Just nu är jag i Uppsala med mitt jobb. Jag sover hos mina släktingar, min faster som har följt mig på hela resan och ställde upp när jag låg på sjukhuset.

Det blir mycket samtal om mat och hur det känns och det är bra att få lufta tankarna.
Enligt min telefon (min lilla app som jag har) så har jag förlorat 47,8 kilo sedan 6 september 2010. Knappt ett kilo i veckan alltså. Jag skulle gärna gå ner ca 10 kilo till, men det är kanske mest en önskedröm. Det viktigaste är att gå och träna regelbundet. Och träning borde innebära muskler…

En annan sak som jag har funderat på är det här med kläder och stil. Jag inser plötsligt att jag inte vet vad jag har för stil. Så jag vill inte köpa kläder längre - för jag vet inte vad för sorts kläder jag vill köpa. Tänk vad skönt att få rensa ur garderoben och sedan bara ha några få, snygga, kompatibla plagg!

Vi har en liten klädaffär på ett torg i närheten av där jag bor, där man faktiskt kan få sådan hjälp. Hon har kvalitetskläder, dyra, men bra. Jag tror faktiskt att jag skall prata med henne och be om råd. Jag var där för ett par år sedan och handlade när jag skulle på ett möte som varade flera dagar. Hon plockade fram en skjorta då, som jag aldrig skulle tittat på eller prövat om jag valt själv. Men jag köpte den, och så mycket beröm jag fått för den skjortan… Nej, jag får nog se till att gå till den affären snart igen.

Igår blev det ju ingen gymrunda på morgonen eftersom jag var i Uppsala - men jag cyklade runt här i Uppsala på lite olika ärenden. Så lite motion fick jag i alla fall.

Jag är mycket, mycket nöjd med mitt beslut om operation. För mig har det varit en räddning. Det är tragiskt att det skall behövas så drastiska åtgärder, men om nu detta hjälper mig att leva ett friskare, och gladare liv så är det värt allt!

Snabba iakttagelser

Några snabba konstateranden:

1. Om man börjar träna regelbundet går man ner i vikt. Det har hänt mig i alla fall. Efter att ha stått i princip still hela sommaren (utan träning) så har jag nu tappat och och ser en viktnergång som verkar vara bestående. Härligt. Har också cyklat flera gånger.

2. Klarar av att äta Lindt choklad 90% och 85% utan problem. Men Lindt Dark Sea salt (som är väldigt god) klarar jag inte utan hjärtklappning och illamående. Jag har prövat flera gånger…

3. En blus jag har använt, där jag inte kunnat knäppa knapparna på ärmarna (korta ärmar med en litet sprund och en knapp) kunde jag plötsligt knäppa häromdagen. Jippi!

Så kan det gå!

Ger mig själv en uppmuntrande klapp på axeln!

Så har vi flyttat hem från sommarstället. När vi gick igenom almanackan så var det bara att inse att sommaren var helt slut, vad anbelangar övernattningar i sommarhuset. Varenda helg var uppbokad med större eller mindre saker - fram till mitten av oktober. Så nu har vi tömt kylskåp, frys, skafferi och tagit ur alla sängkläder, och flyttat hem till stan.

I söndags var jag med kamraterna på ett sånt där gott "kompismöte" igen. Vi var ute vid Sillvik vid kusten och hade en toppendag. Det fick bli "raw"food eftersom det saknades bränsle till stormköket. Men det gjorde inget utan fungerade underbart. Vi pratade, delade, vilade och bara fyllde på. Härligt.

På måndagen återupptog jag mina gamla vanor - det vill säga - gå till gymmet! Det var ju en stund sen sist. Tog väl inte i så jag storknade direkt, men det funkade. På eftermiddagen så överraskade jag mig själv med att cykla ner till stan för att gå på ett möte. Och sen cyklade jag hem. Hej och hå. Tisdag vilade jag. Men idag onsdag var jag på gymmet igen (därav den uppmuntrande klappen på axeln). Tog i lite mer idag. Kände också vilka muskler som jag verkligen inte använt på hela sommaren men som väckts upp på gymmet. Det känns bra det här.

Idag såg jag den här nyheten på nätet (den finns i många tidningar bla DN.se)

Fetmaoperation ökar missbruksrisk

Den vanligaste typen av fetmaoperationer ökar risken för alkoholmissbruk, skriver Dagens Medicin. Enligt en svensk studie gör operationen att kickarna av att dricka blir starkare.

Den metod som avses är så kallad gastric bypass, där magsäck och tolvfingertarm "kopplas bort", vilket är den vanligaste metoden i dag.

Operationen gör att kroppen tar upp alkohol snabbare, eftersom tillgången till ett enzym som finns i magen och som bryter ner alkohol försvinner.

Jag kan förstå det här. Direkt efter operationen drack jag inget. Det tog flera månader innan jag prövade något. Men nu vågar jag dricka lite alkohol. Ett halvt glas vin till maten eller så. Men jag känner ju väldigt snabbt av alkoholen. Igår kväll tog jag 0,5 cm Sabralikör i ett litet glas och satt och sippade på. Jag blev snurrig i huvudet direkt. Så jag kan verkligen förstå att detta är ett problem - särskilt om matmissbruket bara flyttar sig till ett annat missbruk och man inte får stöd och hjälp.

För det kan jag ju känna själv. Särskilt när man som jag valt att opereras i ett annat landsting. Man måste hålla efter själv - det är ingen annan som gör det åt mig. Jag går själv upp till vårdcentralen och kollar mitt blodtryck (ingen som kallar) jag går själv upp och tar min B-vitaminspruta (ingen som kallar) ingen samtalsuppföljning, ingen diskussion om förändrad livsstil eller så… Det gäller att vara frisk för att kunna vara sjuk (tja eller hur man nu skall uttrycka det). Det gäller att man vågar ta helt ansvar för sitt liv, hur man mår och vågar ta de förändringar som blir med en stor viktnedgång.

Ja, på tal om stor viktnedgång förresten. Den här sommaren har det verkligen stått still. +2kg -2 kg, fram och tillbaka. Det blev inte bättre när vi flyttade hem till stan, med ny våg. Eller vågen på gymmet. Men det är väl bara att rätta sig efter de nya förutsättningarna och försöka få ordning på kroppen, livet och allting…

Jo, det var ju det där med hunden… Det har visat sig att en av de valpar som vi var och tittade på, dottern och jag, nu finns till salu. Så jag och dottern försöker köra en övertalningskampanj för att få med oss fler i familjen på vår idé…

På resande fot

Jag har haft semester. I knappt fyra veckor.

Första veckan var vi på ett familjeläger som vi var med på för tolvfte (heter det och stavas så?) gången. Ett läger där man bland annat äter mat och fikar regelbundet (som någon annan lagar och diskar!) Däremellan umgås man och går på undervisning. Mycket fritid också. Fick bland annat ägna mig åt en av mina favoritsysselsättningar - nämligen körsång. Det var roligt.

Men jag upptäckte en sak som jag alltid måste ha med mig på resa. Nämligen katrinplommon och krossad kli. För när det gått två dagar så höll det återigen på att bli stopp. Nja, inte så illa som de andra gångerna, för nu såg jag tecknen mycket tidigare. Men det blev en färd till ICA Maxi i Alingsås för inköp av dessa viktiga komplement i min kost. Sen löste det sig (hahaha…)

När vi var på lägret så stängde jag av min "matochsov"-klocka. Då fick vi ju ändå mat så regelbundet. Jag har inte satt på den igen, men kommer att göra det efter helgen. (Just nu är jag i Uppsala på ett jobb och det funkar inte att min telefon plötsligt börjar larma).

Jag tror verkligen att jag behöver den där klockan för att få ordning på mitt ätande. Nu har vi varit hela familjen hemma (olika många pga ungdomarna flyger och far på olika grejer). Men det är ju bara jag som behöver mat så regelbundet. Och jag blir grymt irriterad när de andra ifrågasätter (ja, det är väl mest maken då…) att vi skall äta igen eller så.

Jag har vaknat först på semestern. Gått upp, hämtat tidningen, oftast satt mig på altanen med min enkla frukost (mina tabletter och en hård ostmacka samt ett glas vatten) och läst tidningen i lugn och ro. Länge. När det är dags för de andra att komma upp och äta frukost så passar det med en andrafrukost för mig. Men resten av dagen har sett olika ut.

Jag har en make som ALDRIG tränar. Och med det menar jag verkligen ALDRIG! I vår ungdom, för 25 år sedan spelade han lite (verkligen med betoning på LITE) badminton, men nu tränar han ingenting. Och han ser inte träning (av något slag) som en aktivitet han "hinner" lägga in i sitt liv. Om jag till exempel föreslår promenad så vill han inte.

När han kommer hem så lägger han sig i soffan och somnar. Sen ligger han där hela kvällen. Och han snarkar något kopiöst. Det är ett problem för mig, som sedan tre år tillbaka sover med öronproppar för att kunna få sova någorlunda ostört. Men jag vaknar oftast ändå, särskilt tidiga mornar…

Och ni vet hur det är - man kan inte tvinga någon annan att ta tag i sitt liv, men för mig börjar det här bli ett STORT problem. En man som flåsar, är överviktig, äter fel (kopiöst mycket och sällan), snarkar och inte vill träna och inte orkar någonting. Dels är det väldigt tråkigt för mig - men sen är jag rädd för hans hälsa. Han är 53 år. Blodtryck, hjärta, allmän hälsa… Ja… Vad gör man?

Jag och dottern var och tittade på hundvalpar. Hon har velat att vi skall skaffa hund. Nu fyller hon 18 år nästa vecka och det är väl inte många år hon bor kvar hemma. Vi har aldrig haft hund, så jag vet inte hur det är egentligen. Men vi var och tittade på några Jack Russell-hundar (och en annan sort som jag inte kommer ihåg vad den heter).

Alla dessa valpar var tingade, så det var ingen fara. Men vi blev ändå övertygade om att det var en bra idé att kanske ha en hund. (Och jag och dottern brukar inte tycka samma sak, så det gäller att ta chansen när vi gör det). Sonen är helt kallsinnig till förslaget och tycker det är dumt. Maken är också negativt inställd, fast på ett mer positivt sätt.

Jag arbetar ju mycket hemifrån så det skulle vara ett trevligt sällskap för mig. Det skulle också göra att jag kom ut varje dag på en promenad. Och kanske maken också… Till och med dottern skulle kanske ut och promenera, vilket inte heller skulle skada.

Nja… vi får se. Helst skulle jag i så fall vilja ha en "färdig" hund, en som inte är valp. Men vi får se, vi får tänka vidare…

Jag får återkomma med fler funderingar om detta. Och om mitt eget blodtryck och lite andra saker. Nu måste jag rusa iväg till mina uppdrag…

Det står still

Det står återigen still. Still i huvudet, still på vågen.

Jo, jo, jag inser också att det kan bero på att jag inte tränar tre gånger i veckan. Jag kommer knappt ut på mina promenader heller. Men det är ju det jag säger - det står still!

Eftersom jag börjar närma mig 50-årsåldern så håller också kroppen på att "lägga av". Det vill säga att jag har inte ägglossning och mens regelbundet längre. Vilket på ett sätt är skönt. Men gör livet lite mer ryckigt. Och kroppen svullnar upp, livet känns jobbigt och besvärligt. Det står still…

Det är kanske skönt att ha en viloperiod över sommaren - men visst hade det varit skönt att "vara klar" eller vad man skall säga. Fast det blir man väl aldrig.

Förra veckan var jag på resa, tre dagar på ett fantastiskt vackert Öland. Det var med jobbet, men jag hann med att turista också.

Och jag prövade att äta kroppkakor. För det hade jag aldrig gjort förut. Det kommer jag heller inte att göra igen! För visst gick det att äta - men efteråt mådde jag så tjuvtjockt att jag fick ta en av mina "inte-må-illa"-tabletter. Oerhört stabbig mat. Inte att rekommendera för opererade alltså. Nu kan det hända att det var just den här sortens kroppkakor som inte var så bra - mitt sällskap tyckte att de var för "fina" - det vill säga, alldeles för mycket mjöl och kokt potatis. Hon tyckte att det skulle vara grovare, som hennes mormor brukade göra…

Igår hade jag i alla fall en mycket mysig dag med mina kompisar som jag har känt i 40 år, sedan vi började första klass. Det är skönt med sådana kompisar - man delar så mycket av livet utan att man behöver säga så mycket.
Vi tillbringade i alla fall hela dagen ute igår vid havet. Pratade, lagade mat och umgicks. En riktigt skön påfyllnad i livets skafferi helt enkelt. Det var skönt.

Mirakelbyxor

På bloggen Beyond sizes läser jag om de här fantastiska byxorna som hjälper till att hålla in mage eller lår eller bak - beroende på var du känner att du behöver hjälp.

Byxorna kommer från Lane Bryant och du kan se här hur de fungerar>>

Det skulle passa mig perfekt! Jag skulle gärna vilja ha ett par byxor som hjälper mig att hålla in magen utan att jag behövde hålla in andan hela dagen.

Problem med vattnet

Vi har fått problem med vårt brunnsvatten på landet. Upptäckte det i lördags kväll. Det är säkert inget farligt - men det smakar inte gott. Det smakar helt enkelt ganska äckligt. Och det gör ju saker och ting lite besvärligt. För plötsligt blir det svårt att klara av att dricka allt jag ska på en dag.

Till och med när man blandar upp saft eller annat i vattnet så slår den dåliga smaken igenom.

Jag får gå ner till grannen och hämta vatten där istället.

Och ofelbart - när det inte går att dricka som jag ska - så är det mycket lättare att stoppa i sig fel saker känner jag. När jag är törstig så äter jag… Inte så himla käckt!

Jo, en sak till. Grejade lite med med telefonen och den där appen som jag hittade. Och till slut så hittade jag ett sätt att lägga in "gamla" vikter och datum. Så jag la in min startvikt och 6 september 2010. Och då säger min telefon att jag har gått ner 43.8 kilo på 294 dagar och att det är cirka 1 kg i veckan.

Jag skall lägga in alla mina viktnoteringar så att jag kan se hur kurvan egentligen ser ut. Just nu står jag och stampar igen. Det är klart att det inte blir bättre av att jag inte går på gym eller äter fel.

Men jag har tagit med mig cykeln ut till landet så får vi se om jag kanske kan få till lite cykelturer i alla fall.