Riskerna

Oj, oj, oj… det var nog inte så smart att sätta sig i dagrummet och vänta. Efter en timme gick jag och frågade om jag skulle få träffa läkaren, den så kallade "operatören". Men då sa en i personalen att de gick ronden.

Efter ytterligare en timme tröttnade jag, tog mitt pick och pack och satte mig i soffan utanför expeditionen istället. Då plötsligt kom det en sköterska och sa att hon skulle ringa läkaren. Efter en stund fick jag träffa en läkare, kanske blir det han som opererar på måndag.

Han gick igenom de olika riskerna med mig. Minst fem räknade han upp - skall se om jag kan komma ihåg alla
1. Läckage - det kan bli läckage där de satt ihop magsäcken och kopplat på tunntarmen. Ifall det händer kan man bli väldigt sjuk och behöver dräneras. Det kan i värsta fall ta flera veckor…
2. Tarmvred
3. Blödningar i såren
4. Blodpropp
5. (… hmm… kommer inte ihåg)

Han frågade om jag fortfarande var intresserad av operationen - och det bekräftade jag att jag var. Jag har hört så många som också är så nöjda, så varför skulle jag inte vara en av dem?

Sköterskan jag träffade på förmiddagen berättade mer detaljerat hur själva dagarna på sjukhuset kommer att se ut.

Jag skall alltså in på söndag kl 18.00. Då skall jag duscha med hibiskrubb - samma procedur på morgonen. Troligen blir jag inte den första patienten utan kommer väl att åka ner vid 10.30. Jag har då fått en spruta med blodförtunnande, som jag också skall fortsätta att ta i ca 14 dagar. Jag kan också få lugnande.

När de går in och opererar kommer de att göra fyra olika titthål och göra själva operationen (men det var en av de sakerna som läkaren sa, att går det inte bra så får de ju öppna mig och göra en öppen operation).

När operationen är klar så kommer jag till uppvaket där jag får smärtstillande och de kommer att se till att jag är OK. Vid 18-tiden är jag tillbaka på avdelningen. Sen får jag smärtstillande så fort jag vill ha.

De kommer att försöka få upp mig så fort som möjligt (och jag har ju fått lära mig hur, samt fått en broschyr av sjukgymnasten). Jag kommer också att få dropp. De vill se att blåsan och tarmen (kiss och bajs kan man också säga…) fungerar. Sen får jag börja dricka lite och sen börja äta. Vet inte om det är redan på tisdagen eller om det blir på onsdagen. En kvarts tallrik A-kost, som sköterskan sa…

Jag hade nog inte fattat (eller rättare sagt, inte ens tänkt på) att det faktiskt kan vara lite besvärligt efteråt. Men det spelar ingen roll - jag är övertygad om att detta är rätt, jag ser fram emot att få göra operationen. Hur det blir med efterkontrollen vet jag inte ännu eller var jag kan gå på uppföljning, men jag tänker att det löser sig under veckan som kommer.

Nu är jag hos mina släktingar. Själva är de på teatern just nu och jag har lägenheten för mig själv. Det är skönt efter en hel dag på sjukhuset. Imorgon skall vi åka till deras sommarställe.

Nu är jag i Uppsala

I morse tog jag tåget kl 6.00 från Göteborg. Tanken var att jag sedan skulle ta tåget 9.11 från Stockholm till Uppsala - men eftersom det blev signalfel i Laxå var vi över 35 minuter försenade. Men jag hann med ett tåg som gick 9.38 och min faster kom och hämtade mig och körde mig till sjukhuset.

Först var jag och tog en massa blodprover, fem eller sex rör tror jag det var. Jag brukar vara svår att sticka, men hon klarade detta galant och det kändes ingenting. Sen tog jag mig upp till avdelning 70A2. Där stod jag och väntade utanför buren, som då var full med folk. Ingen tog notis om mig eller sa något till mig eller vände sig om. Jag kände att jag blev mer och mer irriterad. Men då kom den sköterska jag talat med flera gånger på telefon och tog emot och hjälpte mig.

Jag fick träffa en sköterska till, som skulle skriva in mig. Det gick till så att vi stod i korridoren, vi tog en vikt, i korridoren, hon tog puls och temp (i örat) i korridoren - samtidigt som folk passerade och det kändes som vi stod vid städvagnen. Det var väl så där - även om det var en mycket rar sköterska. Efter detta gick vi in på ett rum och jag fick lämna in mina papper som jag hade fyllt i i förväg om hälsa och tillstånd osv. Så hade vi ett inskrivningssamtal där jag fick svara på samma frågor som i formuläret (en del läste hon också i formuläret). Hon berättade också om vad som kommer att hända och hur det blir efter operationen (utvecklar detta i en annan bloggpost tror jag).

När vi var på väg ut så träffade vi sjukgymnasten som också skulle ha ett samtal med mig. Jag kände mig plötsligt väldigt gammal, för sjukgymnasten kändes som om hon var 18-20 år någonting. Men snäll och rar och jag fick en broschyr, en "pipa" som jag skall blåsa i efter operationen och sen vara vi klara.

När det samtalet var slut fick jag en remiss för att göra EKG. Så utrustad med en karta och en remiss gav jag mig iväg och gjorde ett EKG. Det visade sig att där var lunchstängt - men plötsligt kom en sköterska ut och ropade upp mig, i alla fall. De hade ringt från avd och bett att få EKG på mig. Det tog max 2 minuter. Och jag fick frågan om jag brukade ha bra EKG. Ingen aning svarade jag - har ju aldrig gjort det förut. Tydligt var det lika bra som en elitidrottare (eller om det var pulsen - det spelar inte så stor roll, bra var det i alla fall).

Tillbaka till avdelningen igen - nu mötte de upp med en gång. Så fick jag träffa en läkare (efter att han bytt skjorta), för han skulle också göra ett inskrivningssamtal. Det var en lustig prick. Verkade vara ganska ny. Hade heller inte läst journalen, jag fick berätta det mest igen. Han fick flera gånger tänka efter om det var något han hade glömt - blundade och tittade upp taket - tror nästan han "läste" på en lista, så att han fått med allt. Lyssnade, tryckte och bankade lite på mig.

Sen var det dags att träffa en narkosläkare. Så utrustade men en ny karta och mina papper gav jag mig iväg igen. Fick sitta och vänta - och sen kommer det en överläkare och vi sätter oss i ett rum. -Är du frisk, frågar han. Ja, svarar ja. - Röker du? -Nej - Sövd förut? -Ja. Och så kryssar han i en massa kryss, tittar knappt på mig och säger att jag kommer att bli sövd och att det skall gå bra. Och så var det klart.

Jaha…

Nu är jag tillbaka på avdelningen igen. Skall träffa "operatören" innan jag får gå härifrån idag. Sitter i dagrummet och väntar. Utanför är det en fin utsikt över staden, vi är på åttonde våningen. Utanför landade just en helikopter på huset bredvid.

Det skall nog bli bra det här. Tror jag…

Mycket att planera

Sen samtalet i måndags har jag planerat, tänkt, snurrat runt, bokat om… oj, oj, oj…

Och fick jag åka och berätta för föräldrarna att jag fått operationen, ringa min lillebror, berätta för mina KBT-kompisar från obesitasmottagningen.

Jag skall bo hos mina släktingar när jag är i Uppsala, innan jag läggs in på söndag kväll. Det är skönt, så slipper jag vara ensam.

Jag var och tog ett blodtryck i tisdags - innan jag skulle iväg på ett möte. Tyvärr var det lite för högt fortfarande. Läkaren ringde upp mig senare och satte in en tablett till. Så imorgon skall jag dit och ta ett nytt prov - så hoppas jag att jag, med hjälp av dessa tre tabletter, äntligen har lyckats få ordning på trycket. Tyvärr är det väl ärftligt - både min mamma och pappa har högt blodtryck och hoppande blodtryck.

Jo, så var det detta med måtten och vikten.
Veckans resultat (efter fyra veckor) är (resultatet i parentesen är sammanlagda resultatet.)
Vikt - ? kg (- 11,7 kg)
Midja -2 cm (-13 cm)
Lår - 2 cm (-4 cm)
Knä - 1,5 cm (-6,5 cm)
Vad 0,5 cm (-2,0)
Vrist -0,5 cm (-2,5)
Överarm - 1 cm (- 2 cm)
Handled - 0,5 cm (-1,5 cm)
Bröst - 3 cm (- 5 cm)

Jag ringde också till Sahlgrenska idag - för att höra hur det fungerade med återbesök osv. Då svarade de att jag skall göra detta i Uppsala. Fast när jag var i Uppsala sa de att jag skulle göra återbesöken i Göteborg. Får väl höra på fredag vad de säger.

Familjen är väl lite dämpade över detta med operationen. Dottern frågade "Kan du dö?". Ja, vad svarar man på det? Jag sa som det var - det är en operation, det borde inte vara några problem, men självklart kan man aldrig veta. Och sonen sa "-När du kommer hem kan du inte äta - det är knäppt". Fast jag sa att jag visst får äta - bara inte så mycket.

Det känns lite tråkigt att åka bort en hel vecka till, när jag just kommit hem från en vecka borta.

Idag pratade jag med en av mina bästa vänner. Hon hade just kommit hem från sjukhuset där det konstaterats att hon hade diabetes. Det gör mig ganska ledsen. Vi har delat samma problem länge och jag är så ledsen över att hon nu fått diabetes.

Om en vecka…

Idag har jag vägt och mätt mig. Det går neråt - jag skall sammanfatta siffrorna sedan. Jag har också pratat med Uppsala idag - fick för mig att ringa för att höra hur det var med kön. Fick beskedet att eftersom jag hade varit där i juni (jag som fick för mig att det var i maj… aj, aj) så fick jag vänta 6 månader från det. Det vill säga i december.

Men för 1/2-timme sedan ringde sköterskan och berättade att hon fått ett återbud på måndag! Hon undrade om jag ville ha det. Eftersom jag hade ringt henne i morse och sagt att jag gick på pulver. Jag pratade med maken och sen har jag ringt och tackat ja. Så på måndag skall jag opereras.

Nu känns det upp och ner och fram och tillbaka. Har just beställt tågbiljetter osv. Måste planera och fixa med olika saker så att det funkar för mig att vara borta. Åker upp till Uppsala redan på fredag och skall då träffa narkosen. Sen läggs jag in på söndag kväll. Jag stannar i Uppsala över helgen.

Nu måste jag skynda mig iväg på ett möte. Jag återkommer med mer information.

Ett hål in

Är fortfarande borta - mötet har övergått till en kurs. Men i morgon söndag skall jag äntligen få åka hem och sova i min egen säng. Missförstå mig inte - det har varit ett intensivt och spännande möte och nu är jag på en utvecklande kurs med spännande människor. Men en hel vecka… det tar på krafterna.

I morse när jag tog på mig byxorna så upptäckte jag att jag kunde dra åt skärpet lite. Nu var det inte yttersta hålet längre - nu var det näst yttersta. En liten seger.

I veckan har jag som sagt gått mer än jag brukar. Det är inte så mycket - men betydligt mer än jag brukar. Jag har också varit i en mycket backig stad och stället där vi haft vårt möte ligger högst upp på en kulle och många, många trappor. Men det har gått det med. Upp och ner, dag för dag!

I morgon eftermiddag åker jag hem. På måndag blir det ny avstämning med vikt och mått - resultatet rapporteras då. Jag skall också ta mig till vårdcentralen för att kolla om min nya blodtryckmedicin har gjort någon nytta.

Att inte vara hemma

Nu är jag på mitt veckolånga möte. Hur går det då? Tja, det är ju ganska tråkigt att inte kunna följa med ut och äta tillsammans med de andra på mötet. Det är ju inte så himla kul att hela tiden sitta och titta på andra när de sitter där och äter. Men det är klart att det funkar.

På onsdag skall jag med en grupp som ska ha en särskild middag - och idag läste de upp menyn… hu… då var det nästan att jag ångrade mig. Men - jag har sagt det förut och jag säger det igen, det är enklare att låta bli helt istället för att låta bli lite.

Idag var jag på apoteket här för att hämta min blodtrycksmedicin och för att köpa pulver. De hade pulver men jag hade också tänkt köpa på mig lite drickfärdiga modifast. Då hade de bara två kvar! Men de skulle beställa hem fler som jag kan gå och hämta i morgon eftermiddag.

Det är ju lite enklare att ha en färdig flaska än att behöva leta upp varmt vatten och skaka och hålla på. Även om det funkar också.

Och motion får jag (jämfört med mig i vanliga fall alltså).

En hektisk vecka

Den här veckan har inte varit som vanligt på något sätt (om det finns något som vanliga veckor).

Jag har varit på Svenska mässan under tre dagar och hjälpt till under bokmässan. Det har varit underbart roligt och mitt bästa möte blev med Mpho Tutu som tillsammans med sin pappa Desmond Tutu har skrivit boken "Om godhet". Den boken skulle jag rekommendera er alla att läsa. För mig var den korta stunden jag fick träffa henne, när hon signerade min bok, ett av de största, som jag kommer att leva på länge.

Hur har det gått med allt annat då? Ja, det är ju väldans praktiskt att bara "dricka" när man är på en mässa och skall springa och greja och hålla på. Kanske lite tråkigt när man blir bjuden på middag eller ett mingel - men man kan inte få allt.

Eftersom jag idag åker iväg på ett möte som räcker en hel vecka kan jag inte i morgon göra min veckoavstämning. Jag gjorde därför vägning och mätning idag. Men eftersom jag nu sitter på tåget så har jag inte med mig dessa siffror. Får ta det nästa måndag istället. Men om jag kommer ihåg rätt så är det i alla fall -1kg på vågen. Jag skulle gissa att det hänger ihop med att vätskebalansen nu är någorlunda inställd - samt att jag har stressat och inte druckit tillräckligt mycket vätska.

Jag hade också ett samtal med min läkare i fredags eftersom jag i torsdags var och kontrollerade mitt blodtryck igen. (hade tänkt att ta det i onsdag - men då var jag så uppstressad med allt som skulle fixas, så jag insåg att det var klokt att vänta…) Trots detta så var undertycket lite för högt, även om övertrycket låg inom gränserna. Så nu har jag fått en tablett till för att få ordning på detta. Nytt tryck får jag åka och ta när jag kommit hem från mitt möte vecka 40.

Tyvärr innebär det här resandet och engagemanget på bokmässan att jag missat mina träningstider. Men jag kommer att promenera en del under veckan, så jag hoppas att det kan kompensera.

Jo, jag måste också berätta att jag passade på att ta en energimassage under bokmässan. Inte långt från montern där jag var och hjälpt till stod två massörer och erbjöd massage. Och det var underbart skönt. Trots att man var i den bullriga miljön, med massor av folk, så gick det att slappna av i massagestolen där man låg med huvudet ner. Jag nästan somnade under mitt massagepass. En av de bättre investeringarna under bokmässan.