Övervikt och aptit

Vetenskapsradion meddelar idag om en undersökning där några forskare sett att övervikt och för stort intag av fett skadar regleringen av aptiten i hjärnan.
Och det var inte många dagar sedan vi läste om att LCHF-metoden var förkastlig (igen).

Som alltid ska man väl ta till sig alla dessa nya rön med en nypa salt, men de kan vara bra att ha i bakhuvudet så att man inte bara fastnar för bara en metod.

Så här skriver vetenskapsradion>>:

Övervikt kan skada aptitreglering

Foto: SVT bild.

Två olika forskargrupper publicerar idag resultat i tidskriften Journal of clinical investigation, som tyder på att extrem övervikt kan orsaka förändringar eller skador på hypothalamus, en del av hjärnan som bland annat är viktig för att kontrollera aptiten.

Man vet en hel del om hur hjärnan reglerar hunger och vikt, med de här två nya studierna kan ge kunskap om hur hjärnans kontroll av aptit och kroppens vikt fungerar hos personer som redan är överviktiga.

Enligt de två studierna skadas celler i hypothalamus hos överviktiga människor av inflammationsprocesser vid en kost som innehåller en hög andel fett. Och hos möss blev nerver i det här området dessutom sämre på att bilda nya kopplingar. Den här kunskapen kan vara viktig för att kunna utveckla nya behandlingsmetoder mot övervikt.

Vad är normalviktig

Jag har sett det där programmet som går på 3:an - SuperSize vs Superskinny. Programmet handlar om att en riktigt överviktig människa möter en riktigt underviktig människa och så får de byta matsedel med varandra i ett par dagar. Det gör att de båda börjar fundera över vad det äter och hur de äter.

Det är egentligen ett ganska konstigt program - men det händer något med de människor som är med.

Det läkaren gör är att räkna ut deras BMI bland annat. De som är superskinny har ofta en väldigt, väldigt lågt BMI - och supersize ett väldigt, väldigt högt.

Så jag började fundera över hur mitt eget BMI ligger. Och då räknade jag ut att jag skulle behöva gå ner ytterligare 25 kg för att hamna i kategorin normalt BMI. Jag ligger fortfarande i zonen "fetma". Och måste gå ner ett par kilo för att hamna i "övervikt". Och alltså ca 25 kilo för att hamna "normalt" BMI.

Det får mig att fundera över vad som egentligen är normalvikt och vad är normalvikt för mig? Egentligen? Jag är inte säker på vad jag har för svar på den frågan. Jag har egentligen tänkt mig att det vore bra att gå ner ca 13 kg till, det skulle kännas bra tycker jag. Men då skulle jag fortfarande vara överviktig (eller om det till och med var fet).

Ja, ja… vi hade gäster hemma i lördags och jag hade på mig min nya klänning som jag hittade på Ellos rea. Jag kände mig väldigt fin i den och fick väldigt många komplimanger och uppmuntrande kommentarer.

Och jag fortsätter med mina övningar på gymmet. Och jag tappar något hekto i veckan… alltid något.

Tjatet lönade sig

Ni som har läst bloggen förut vet att jag har talat om maken. Maken som snarkar… Maken som inte motionerar. Och som stör min nattsömn.

Jag har länge bett att han ska göra något åt sin snarkning, men han svarar bara att han inte snarkar. Men så fick vi låna en film som handlade om farlig snarkning. Den såg vi och jag tror det tog skruv. För jag tror att han kände igen sig.

Jag har också bett honom under drygt ett år att gå och göra en läkarundersökning, för jag var rädd att han hade högt blodtryck. (med den snarkningen och övervikten var det ingen svår gissning). Och till slut…

Nu har han varit hos läkaren. De har gjort en rejäl undersökning på honom, framåt och bakåt och hitåt och ditåt. Blodprover och röntgen och allt. Mätning och vägning. Ett dygn med blodtrycksmanschett för att få ett bra underlag.

Detta har resulterat i att han har fått cortinsonspray mot polyperna i näsan som orsakade snarkning. Han har fått xenical för att gå ner i vikt. Och han har fått blodtryckssänkande medicin - eftersom blodtrycket var mycket högt.

Det här känns väldigt bra, för jag har varit orolig. Givetvis. Läkaren har till och med ringt efter ett par dagar för att följa upp hur det går. Läkaren ville också att han skulle börja motionera, men det har tyvärr bara resulterat i två promenader hittills.

Snarkningarna har väl blivit lite bättre, men just nu är han på kurs i Stockholm och jag upptäcker att jag sover mycket bättre, utan att bli störd det minsta. Trots att jag sover med öronproppar jämt.

På tal om att motionera. Jag går ju till gymmet tre gånger i veckan. De senaste veckorna har jag upptäckt att det har blivit betydligt fler motionärer där på morgonen. Jag är sällan ensam längre och ibland är apparaterna upptagna där jag brukar vara. Det är ju egentligen roligt - men lite ovanligt för mig.

Med hjälp av Ted

Den som läser bloggen har förstått att jag inte tycker det är särskilt roligt att gå och till gymmet. Men (himla duktiga jag) går ju iväg i alla fall, pliktskyldigast, och tränar måndag, onsdag, fredag. Räddningen är att jag klär på mig gymkläderna direkt när jag vaknar på morgonen och går direkt efter frukosten. (och nu har jag en ny träningströja också - se bild)

Men nu har jag hittat ytterligare en sak som gör det så mycket roligare och lättare att träna. Nämligen TED!

TED är idéer värda att spridas. Konceptet består av att människor berättar om sina intressen. Föreläsningarna finns i olika tidskategorier (3 minuter, 6 minuter, 9 minuter, 18 minuter). Det är fantastiska föreläsningar om alla möjliga spännande ämnen. Och det går att ladda ner dessa föreläsningar till sin smartphone och titta på dem när som helst.

Så plötsligt finner jag mig stå på crosstrainern närmare 20 minuter - för jag vill lyssna färdigt på föreläsningen. Likadant med alla övningar. Bra va?!

Talade också med en PT - dvs en personlig tränare. Det kostar 550 kronor att få en personlig genomgång i gymmet. Jag får fundera på det. Det vore säkert bra - men… ja… nej, jag får se hur jag gör.

Sedan jag skrev sist har jag varit i London en helg med hela familjen. Det var mycket trevligt och mysigt på alla sätt. Och det fungerade bra med maten. Jag hade som vanligt tagit med mina hårda mackor.

Det jag har märkt är att jag nog dricker för lite, (alltså vatten)! Jag tror jag till och med skall börja skriva upp hur mycket jag dricker. Jag märker det på att jag är törstig (ett bra tecken!) och att hyn runt ögonen är rynkigare. Kan ju ha att göra med att jag också bli äldre. Men jag tror vatten skulle hjälpa en del.

Såg ni förresten den här bilden som cirkulerade på facebook ett tag? Jämförelser med människor som äter olika typer av mat och är lika gamla. Det är ju inga smickrande bilder - men… det detta lär oss är väl att det inte bara är maten som spelar roll. Det handlar också om gener och hur man tar hand om sig utvändigt och inte bara invändigt.

Semester

När jag var på min ett-årskontroll var jag på ett flerdagars sammanträde i Uppsala. Direkt från detta möte åkte jag på semester tillsammans med sonen till Israel. Vi var på en pilgrimsresa i 10 dagar och åkte runt i Israel tillsammans med en grupp.

Det var en mycket trevlig resa och vi fick uppleva mycket.

Jag funderade en del på hur det skulle fungera för mig med maten och om det skulle bli några problem. Men jag hade tagit med katrinplommon hemifrån. Och jag hade tagit med hårda mackor som jag kunde äta som mellanmål. De hade inte så mycket hårt bröd där.

Till frukost blev det ost (oftast skuren i kuber) och keso. Ibland någon frukt. Men jag orkar inte äta så mycket till frukost.
Till lunch åt vi ofta falafel - det funkade bra. Men jag orkade inte äta upp brödet givetvis. På kvällen åt vi middag på hotellet, vilket fungerade väldigt bra. De hade fyra rätter att välja mellan. Fisk, kyckling, kött eller vegetariskt. Sen fanns det ett bord där man kunde välja pasta, ris, potatis eller liknande. Och ett stort grönsaksbord med massa olika grönsaker. (fast varken kolhydrater eller grönsaker orkade jag).

Som sagt, det fungerade bra - men det var bra att ha med mina hårda mackor, det "räddade" mig.

Jag hade varit så duktig och tagit med mina träningskläder, för jag tänkte att jag skulle träna när jag var på hotellen. Det visade sig att inget av hotellet hade motionsrum. Däremot fanns det utomhusträningsplatser.

Jag trodde först det var lekplatser - men det visade sig att det var träningsredskap. De byggde på att du använde din egen vikt - vilket gjorde att alla (från små till stora) kunde använda redskapet. Varför har vi inga sådan här i Sverige? Tänk om de satte upp lite träningsredskap bredvid lekplatserna så kunde mammor och pappor träna lite samtidigt som de var på lekplatsen med sina barn. Det vore väl något?

Häromdagen fick jag ett brev från Uppsala akademiska sjukhus. De ville veta hur jag mår ett år efter operationen. Det var två papper att fylla i. Om mitt hälsotillstånd, allmäntillstånd och psykiska tillstånd. Alla dessa uppgifter samlas i ett gemensamt register i Örebro som är ett landsomfattande kvalitetsregister inom obesitaskirurgin.

Syftet med registret är att:

• utveckla och övervaka den kirurgiska kvaliteten i omhändertagandet
• utveckla och övervaka effekterna på grundsjukdomen
• minska komplikationerna och ev negativa bieffekter av behandling
• öka kunskapen om sjukdom och behandling

Registret kan man hitta här: http://www.ucr.uu.se/soreg/

Bra att man samlar allt på ett ställe. Sen kan man ju fundera på om det kommer att innebära att det blir liknande råd till alla dem som gör operationen. Som det är nu som är det olika råd med maten, om man bara skall dricka flytande först och sedan mat - eller börja äta direkt, till exempel.

Jag var ute och åt lunch med min goda vän - hon som fick diabetes för precis ett år sedan. Hon har ätit LCHF-dieten och lyckades få ner sitt insulinvärde rejält. Men… när hon inte varit lika noga så har behovet av insulin ökat. Jag jämförde med mitt matintag som också har innehållit betydligt mer kolhydrader än jag brukar äta - och att jag faktiskt är mer "hungrig" och att jag framförallt är väldigt sötsugen. Så vi får försöka skärpa oss bägge två!

Sen inser man att det finns olika problem med det här och maten. Jag fick tipset om den här bloggen. Benjaminimalimaten>> En vän som har ett barn som inte äter. Barnet lider av Laryngomalaci.

Laryngomalaci är en medfödd anatomisk missbildning i strupen. Det är en ovanlig sjukdom med ungefär dubbelt så många drabbade pojkar som flickor.

Laryngomalaci innebär att luftstrupen inte hålls öppen på ett normalt sätt. orsaken är inte känd. Det är den vanligaste orsaken till andningssvårigheter hos nyfödda. Besvären ökar när barnet gråter, anstränger sig eller ammar.

Det ställer mina ätstörningar i en helt annan dager - eller hur? Kan ni sätta er in i hur det är när barnet inte äter? När barnet inte går upp i vikt? Tänk så mycket maten betyder!

På tal om något helt annat… Idag var det stort firande på Kungsgatan i Göteborg. Den är upprustad och det firades med en massa happening och 600 meter tårta! Och jag var där och åt en liten bit.

1-årskontroll

I måndags var jag på min ett-årskontroll i Uppsala. Först träffade jag en dietist och vi gick igenom mina matvanor. Sedan förra besöket så försöker jag ju använda min "mat-klocka". Så jag äter regelbundet.

Men jag går ju inte ner längre. Det är tråkigt. Det vi kom fram till kunde hjälpa var mer motion eller att jag skippade att äta mörk choklad. Det visade sig att det blir lite mycket i längden, även om det bara är några rutor… om dagen… *skäms lite*

Sen träffade jag läkaren. Ja, det vill säga, honom hade jag ju aldrig mött förut. Han hade inte fått alla blodproven som jag tog i Göteborg, utan det var bara två svar som hade kommit till honom. Så jag fick göra om blodproven. Men han tänkte skriva ut mig till Göteborg för han tyckte allt såg bra ut. Men när jag började fråga en massa frågor om varför jag inte går ner mer eller varför magen är så svullen… då bestämde han sig för att jag skall komma tillbaka om ett år igen. För två-årskontroll.

Känns bra att allt är OK.

Jag gick upp på min avdelning efter besöket. Ville se hur det var och se om jag kände igen någon. Så jag tog hissen upp, men när jag kom dit så var det ingen där jag kände igen så jag vände och gick igen. Men det var lite gott att ha gjort det. Så var det klart så att säga.

I onsdags träffade jag en av tjejerna jag lärde känna på sjukhuset. Hon gjorde operationen för två års sedan drygt. Det var väldigt roligt att träffas igen efter ett år. Vi har hållit kontakt över facebook. Vi gick ut och åt lunch, det var mycket trevligt.

Nu skall jag åka på semester i 10 dagar tillsammans med sonen. Det skall också bli väldigt trevligt, även om det har varit en massa planerande innan (som det alltid är när man skall vara ledig från jobbet i flera dagar).

Jag hoppas att det kommer att fungera med maten. Jag har bunkrat upp med hårda mackor och katrinplommon. Så hoppas jag att allt kommer att fungera med maten.

Inga mandelbiskvier eller Reisen mer!

Idag köpte jag mandelbiskvier i affären. Gick förbi en påse och det såg så gott ut. Och en påse Reisen kola. Supergott… men så dåligt jag mår när jag har ätit det.

Att jag aldrig lär mig… Bläää!