På resande fot

Jag har haft semester. I knappt fyra veckor.

Första veckan var vi på ett familjeläger som vi var med på för tolvfte (heter det och stavas så?) gången. Ett läger där man bland annat äter mat och fikar regelbundet (som någon annan lagar och diskar!) Däremellan umgås man och går på undervisning. Mycket fritid också. Fick bland annat ägna mig åt en av mina favoritsysselsättningar - nämligen körsång. Det var roligt.

Men jag upptäckte en sak som jag alltid måste ha med mig på resa. Nämligen katrinplommon och krossad kli. För när det gått två dagar så höll det återigen på att bli stopp. Nja, inte så illa som de andra gångerna, för nu såg jag tecknen mycket tidigare. Men det blev en färd till ICA Maxi i Alingsås för inköp av dessa viktiga komplement i min kost. Sen löste det sig (hahaha…)

När vi var på lägret så stängde jag av min "matochsov"-klocka. Då fick vi ju ändå mat så regelbundet. Jag har inte satt på den igen, men kommer att göra det efter helgen. (Just nu är jag i Uppsala på ett jobb och det funkar inte att min telefon plötsligt börjar larma).

Jag tror verkligen att jag behöver den där klockan för att få ordning på mitt ätande. Nu har vi varit hela familjen hemma (olika många pga ungdomarna flyger och far på olika grejer). Men det är ju bara jag som behöver mat så regelbundet. Och jag blir grymt irriterad när de andra ifrågasätter (ja, det är väl mest maken då…) att vi skall äta igen eller så.

Jag har vaknat först på semestern. Gått upp, hämtat tidningen, oftast satt mig på altanen med min enkla frukost (mina tabletter och en hård ostmacka samt ett glas vatten) och läst tidningen i lugn och ro. Länge. När det är dags för de andra att komma upp och äta frukost så passar det med en andrafrukost för mig. Men resten av dagen har sett olika ut.

Jag har en make som ALDRIG tränar. Och med det menar jag verkligen ALDRIG! I vår ungdom, för 25 år sedan spelade han lite (verkligen med betoning på LITE) badminton, men nu tränar han ingenting. Och han ser inte träning (av något slag) som en aktivitet han "hinner" lägga in i sitt liv. Om jag till exempel föreslår promenad så vill han inte.

När han kommer hem så lägger han sig i soffan och somnar. Sen ligger han där hela kvällen. Och han snarkar något kopiöst. Det är ett problem för mig, som sedan tre år tillbaka sover med öronproppar för att kunna få sova någorlunda ostört. Men jag vaknar oftast ändå, särskilt tidiga mornar…

Och ni vet hur det är - man kan inte tvinga någon annan att ta tag i sitt liv, men för mig börjar det här bli ett STORT problem. En man som flåsar, är överviktig, äter fel (kopiöst mycket och sällan), snarkar och inte vill träna och inte orkar någonting. Dels är det väldigt tråkigt för mig - men sen är jag rädd för hans hälsa. Han är 53 år. Blodtryck, hjärta, allmän hälsa… Ja… Vad gör man?

Jag och dottern var och tittade på hundvalpar. Hon har velat att vi skall skaffa hund. Nu fyller hon 18 år nästa vecka och det är väl inte många år hon bor kvar hemma. Vi har aldrig haft hund, så jag vet inte hur det är egentligen. Men vi var och tittade på några Jack Russell-hundar (och en annan sort som jag inte kommer ihåg vad den heter).

Alla dessa valpar var tingade, så det var ingen fara. Men vi blev ändå övertygade om att det var en bra idé att kanske ha en hund. (Och jag och dottern brukar inte tycka samma sak, så det gäller att ta chansen när vi gör det). Sonen är helt kallsinnig till förslaget och tycker det är dumt. Maken är också negativt inställd, fast på ett mer positivt sätt.

Jag arbetar ju mycket hemifrån så det skulle vara ett trevligt sällskap för mig. Det skulle också göra att jag kom ut varje dag på en promenad. Och kanske maken också… Till och med dottern skulle kanske ut och promenera, vilket inte heller skulle skada.

Nja… vi får se. Helst skulle jag i så fall vilja ha en "färdig" hund, en som inte är valp. Men vi får se, vi får tänka vidare…

Jag får återkomma med fler funderingar om detta. Och om mitt eget blodtryck och lite andra saker. Nu måste jag rusa iväg till mina uppdrag…

Det står still

Det står återigen still. Still i huvudet, still på vågen.

Jo, jo, jag inser också att det kan bero på att jag inte tränar tre gånger i veckan. Jag kommer knappt ut på mina promenader heller. Men det är ju det jag säger - det står still!

Eftersom jag börjar närma mig 50-årsåldern så håller också kroppen på att "lägga av". Det vill säga att jag har inte ägglossning och mens regelbundet längre. Vilket på ett sätt är skönt. Men gör livet lite mer ryckigt. Och kroppen svullnar upp, livet känns jobbigt och besvärligt. Det står still…

Det är kanske skönt att ha en viloperiod över sommaren - men visst hade det varit skönt att "vara klar" eller vad man skall säga. Fast det blir man väl aldrig.

Förra veckan var jag på resa, tre dagar på ett fantastiskt vackert Öland. Det var med jobbet, men jag hann med att turista också.

Och jag prövade att äta kroppkakor. För det hade jag aldrig gjort förut. Det kommer jag heller inte att göra igen! För visst gick det att äta - men efteråt mådde jag så tjuvtjockt att jag fick ta en av mina "inte-må-illa"-tabletter. Oerhört stabbig mat. Inte att rekommendera för opererade alltså. Nu kan det hända att det var just den här sortens kroppkakor som inte var så bra - mitt sällskap tyckte att de var för "fina" - det vill säga, alldeles för mycket mjöl och kokt potatis. Hon tyckte att det skulle vara grovare, som hennes mormor brukade göra…

Igår hade jag i alla fall en mycket mysig dag med mina kompisar som jag har känt i 40 år, sedan vi började första klass. Det är skönt med sådana kompisar - man delar så mycket av livet utan att man behöver säga så mycket.
Vi tillbringade i alla fall hela dagen ute igår vid havet. Pratade, lagade mat och umgicks. En riktigt skön påfyllnad i livets skafferi helt enkelt. Det var skönt.

Mirakelbyxor

På bloggen Beyond sizes läser jag om de här fantastiska byxorna som hjälper till att hålla in mage eller lår eller bak - beroende på var du känner att du behöver hjälp.

Byxorna kommer från Lane Bryant och du kan se här hur de fungerar>>

Det skulle passa mig perfekt! Jag skulle gärna vilja ha ett par byxor som hjälper mig att hålla in magen utan att jag behövde hålla in andan hela dagen.

Problem med vattnet

Vi har fått problem med vårt brunnsvatten på landet. Upptäckte det i lördags kväll. Det är säkert inget farligt - men det smakar inte gott. Det smakar helt enkelt ganska äckligt. Och det gör ju saker och ting lite besvärligt. För plötsligt blir det svårt att klara av att dricka allt jag ska på en dag.

Till och med när man blandar upp saft eller annat i vattnet så slår den dåliga smaken igenom.

Jag får gå ner till grannen och hämta vatten där istället.

Och ofelbart - när det inte går att dricka som jag ska - så är det mycket lättare att stoppa i sig fel saker känner jag. När jag är törstig så äter jag… Inte så himla käckt!

Jo, en sak till. Grejade lite med med telefonen och den där appen som jag hittade. Och till slut så hittade jag ett sätt att lägga in "gamla" vikter och datum. Så jag la in min startvikt och 6 september 2010. Och då säger min telefon att jag har gått ner 43.8 kilo på 294 dagar och att det är cirka 1 kg i veckan.

Jag skall lägga in alla mina viktnoteringar så att jag kan se hur kurvan egentligen ser ut. Just nu står jag och stampar igen. Det är klart att det inte blir bättre av att jag inte går på gym eller äter fel.

Men jag har tagit med mig cykeln ut till landet så får vi se om jag kanske kan få till lite cykelturer i alla fall.

Sommar och lov?

Nu är sommaren här - även om vädret är lite osäkert på dagarna.

Jag har dock valt att flytta ut på landet och njuter av att kunna vara ute på dagarna och jobba på altanen. Familjen kommer ut på helgerna när de sommarjobbat klart.

En nackdel med att bo på landet är att jag inte går och tränar på gymmet. När jag var där förra veckan så meddelade jag dem att jag nu tar "sommarlov" och återkommer till hösten. Jag fick då rådet att ta promenader.

Och det har jag försökt att göra - även om det inte har blivit varje dag. Känner dock att det inte riktigt blir samma sak som att träna på gymmet. Försöker dock ägna mig åt lite trädgårdsarbete som får uppväga. Idag har det varit gräsklippning och krattning.

Det pinsamma var att jag i måndags faktiskt var hemma i stan - och egentligen mycket väl kunde gå och träna. Men när jag vaknade så kände jag mig nog lite, lite snuvig och tät (jo, jo…) och tyckte i min stora visdom att det var bäst att vila…

Jag har upptäckt att vågen hemma och vågen här på landet inte riktigt är samstämmiga. Jag har laddat ner lite olika appar till min telefon för att försöka hålla reda på vikten. Jag har bara valt gratisappar. Tre olika har jag hittat - men vet inte riktigt vad jag tycker eller hur jag skall använda dem.

Det är iGoalformer, TargetWeight och Weight.

iGoalInformer, där matar man in sina uppgifter. Sen talar man om vilken målvikt man har och när man förväntar sig nå den. Sen får man reda på hur många kalorier man skall äta om dagen för att nå den vikten - och om det är ett möjligt mål. Jag har dock inte hittat hur man fyller i uppgifter och uppdaterar under tiden.

TargetWeight - där matar man in sin vikt och sin längd. Så får man reda på vilket BMI man har. Man ställer också in vilken målvikt man vill ha - och när man vill uppnå den. Varje dag kan man gå in och mata in sin nya vikt genom att trycka på plus eller minus. Man kan välja om det skall vara kilo eller lb.

Där finns också en kurva där man kan följa sin viktnergång (eller uppgång, beroende på…). Där blev det lite jobbigt när jag kom hem och det skiljde nästan två kilo mellan vågarna. Jag tycker vågen på landet är roligare…

Jag hade önskat att jag kunnat mata in vikten från i september - då hade det varit kul att se vilken kurva jag hade. Men det har jag inte hittat att jag kan göra.

Wieght - det är bara en app där man matar in sin vikt för dagen. Där matar man också in sin målvikt och sen kan man se hur mycket man har kvar till målvikten är nådd. Den kan man sätta på ett slags alarm så att man väger/mäter sig vid samma tid varje dag. Nu har jag satt på den - den kommer att påminna mig en gång i veckan att väga mig.

Nu har jag dessa tre gratisappar i alla fall. Det finns säkert en massa fler. Någon som har erfarenhet av någon annan app - eller av dessa och kan tipsa om något smart sätt att använda dem?

Så matar jag in min vikt (om jag kommer ihåg vad jag vägde när jag väl kommer ut från badrummet, ibland är minnet alldeles för kort…).

Här hittade jag en blogg som gav tips på 10 appar för bättre hälsa>>
Det finns säkert massa fler apps som hjälper till att hålla koll på vikt och kalorier. Har du några tips?

Varför gör jag på detta viset

Nu sitter jag här och mår superilla - efter att ha vräkt i mig en massa choklad! Hur dum i huvudet får man vara på en skala egentligen?

Vi var hos grannen och åt lunch och firade att barnen slutat skolan. Det var gott och trevligt. Till efterrätt hade jag köpt med en stor glassbomb från Lejonet & Björnen. Och jag åt en lite bit och det var så gott. Så jag tog en liten bit till… och sen mådde jag illa. Att jag ALDRIG lär mig! Men det gick över efter en stund.

Nu har jag suttit och jobbat på kontoret och blev så himla godissugen att jag letade upp choklad och sen vräkte jag i mig den. Nu har jag varit på toaletten och spytt upp en del.

Hur tänker jag - eller rättare sagt - varför tänker jag inte?

Det är tillbaka till schemat igen - mat regelbundet - bestämd mat regelbundet. För det här funkar INTE!

Hängmattan hänger kvar

När jag började blogga förra året så skrev jag om hängmattan - och hur den ramlade ner (repen brast) när jag låg i den. Läs här>>

Idag har jag legat i hängmattan igen - utan att den ramlar ner. Det var så skönt. Repen var förstås nya - men framförallt så var jag drygt 40 kilo lättare. Det är inte fy skam.

Det blev inget gym i morse för jag är på landet. Men jag har grejat och donat i trädgården, klippt gräset, klipp ner en massa träd och buskar, eldat upp allt (en granne i andra dalen kom och klagade… men då var jag som tur var nästan klar). Så det känns som om kroppen fått sig en rejäl genomkörning i alla fall. Får väl försöka ta en rejäl promenad i morgon också.

Jag åt lunch idag - hade köpt lax och romsås. Gott och jag satt och läste och åt. Sen la jag mig en stund i hängmattan. Men efter en stund så började jag må illa. Det var bara att tillbringa en stund på toaletten med utgifter i båda ändarna. Sen mådde jag bättre igen. Så - note to my self - köp inte kallrökt fjordlax - den, tillsammans med såsen var tydligen för fet för mig. Eller nått.

Middagarna (igår och idag) har jag ätit hos mina föräldrar som bor nära mig på landet. Det är trevligt - men de har lite svårt att ta till sig att jag äter mindre portioner. När jag tar en halv potatis så säger pappa "Får du inte äta mer?" - men jag hoppas att de förstår. Och jag försöker också förklara att det inte är så stor skillnad på hur ofta jag äter (2-3 timmar emellan) mot när de äter. Eftersom båda två har diabetes - fast de klarar av det med mat och eventuellt tabletter - så borde det inte vara så svårt att förstå. Vi får se hur det går här i sommar.

I dagens GP, som jag läste på nätet, så stod den en artikel om att vikten sitter i hjärnan.
GP - Övervikten bor i hjärnan>>

Nyckelhålsmat och tallriksmodell är inget han förespråkar. Där finns för mycket kolhydrater som gör att insulinet går upp.

- Om man lyssnar på de råden dömer man människor till att bli feta. Samtidigt klandrar man människor för att de inte är smala. Det är en dålig myndighetsattityd, tycker jag.

(…)

Det kan krävas många försök och mycket tankekraft för att bryta ett gammalt beteende. Trösten är att hjärnan, precis som vilken annan muskel som helst, kan tränas till nya vanor.

En omprogrammering av livsstilen kan, enligt Hjärnkoll på vikten, starta med att man undviker allt "vitt" under en tid. Det vill säga minimalt med de korta kolhydrater som finns i godis, kakor, läsk, vetemjöl, potatis, vitt ris och pasta.

Mmm… precis så , vi som är opererade vet också att det är i princip detta vi skall undvika. I alla fall jag mår mycket bättre om jag inte håller på och äter "vitt". Hjärnkoll på vikten är skriven av Martin Ingvar och Gunilla Eldh.

Och visst känns det igen att vikten sitter i hjärnan. För beteendet är kvar - även om att möjligheten att följa beteendet har blivit begränsat. Det är bra. Och för mig är det enda sättet att klara av det här livet. Det känns ju i alla fall lite tröstande att hjärnan går att "träna om" och att det också finns hopp för mig alltså.

Önskar er alla en fortsatt härlig långhelg.