Resultat efter två veckor

Måndag morgon och jag har ställt mig på vågen. Två gånger faktiskt och det gick bättre andra gången. Så jag tar det resultatet… =0)

Veckan resultat är (resultatet i parentesen är sammanlagda resultatet.)
Vikt - 2,5 kg (- 7,2 kg)
Midja -4 cm (-7 cm)
Lår - 1 cm (-3 cm)
Knä - 2 cm (-3 cm)
Vad +0,5 cm (-0,5)
Vrist + 1,0 (-1,0)
Överarm - 1 cm (- 2 cm)
Handled + 0,5 cm (-0,5 cm)
Bröst - 1 cm (-1 cm)

Ja, jag inser att det fortfarande rör sig om vatten och vätska som lämnar kroppen. Men det gör ingenting, för det känns bra och jag är nöjd. Jag gillar att magen inte är spänd som en boll som den var innan jag började med pulver. Jag gillar att jag börjar känna mig lättare - även om jag inser att det är LÅÅÅNGT kvar till jag kan börja kalla mig normalviktig.

Jag har nyss pratat med Uppsala igen. De har haft problem att komma igång med sina operationen, men nästa vecka skulle de tydligen börja operera mer och fler. Hon sa nu att det kanske kunde dröja några veckor till och att det kan bli aktuellt i november. Det var ju inte det beskedet som jag hade väntat mig…

Men jag berättade också att jag redan går på pulver, har gjort så i två veckor och att jag kan komma nästan när som helst, med kort varsel. Det sa hon var bra, nu när det är förkylningstider. Men hon varnade mig också för att äta pulver för länge så att det blir svårt för kroppen att ställa om sig.

Ja, jag vet inte - jag är väldigt nöjd med att äntligen ha kommit på banan igen. Att äntligen känna att jag är på väg ner i viktkurvan, att det finns ett mål. Och när jag börjar äta igen så handlar det ju inte om så stora mängder (efter operationen) så det borde inte vara några problem.

Jag hoppas verkligen att jag får komma snart för en operation. Jag skall vara i Uppsala i andra ärenden v 39 och v43, det talade jag också om för henne och det skrev hon upp. Vi får se vad som händer…

"är du mör än, knubbis…?"

Nyss hemkommen från en massage sitter jag här alldeles vimmelkantig och snurrig i huvudet.

Jag var idag på Qi Gongen - det var härligt. Lugnt, men lika jobbigt som vanligt att böja sig och få plats med kroppen, armar och ben.

På vägen hem gick jag in på ett ställe där jag har tänkt gå in länge. Det är en liten lokal med ett företag som erbjuder kroppsmassage. Så jag gick in och beställde en vanlig massage för axlar och rygg.

Oj, oj, oj, så skönt det var. Men… det visade sig att jag hade en massa knutor i axlarna och skuldrorna, beroende av stress osv. Så nästa gång föreslog hon att jag skulle ta en idrottsmassage för att få löst på dessa knutar.

Hon smorde också in mig med någon lotion som skulle hjälpa så jag inte fick så mycket träningsvärk de närmaste dagarna (det tar man ju tacksamt emot.)

Så - om tre veckor (så länge tyckte hon att jag skulle vänta) skall jag försöka ta mig dit igen för att få en idrottsmassage.

Och nu sitter jag och försöker jobba och dricka vatten, för det var bra att göra efter massagen.

Lite synd om mig…

I måndags kväll var jag ute och träffade lite kompisar på Gyllene Prag i Göteborg. På vägen dit åker man förbi MÅNGA restauranger… på Gyllene Prag åt alla kompisar mat. På vägen hem åkte jag förbi alla restauranger igen och väl hemma var det flera restauranger som skulle passeras också…

Då var det väldigt synd om mig kan jag säga. Att jag inte får äta och jag ifrågasatte verkligen mitt val att börja med pulver. Men, men… efter en mugg pulver och lite bubbelvatten så insåg jag att jag hade valt rätt väg.

I tisdags träffade jag läkaren på vårdcentralen. Mitt blodtryck var lite bättre - men inte riktigt bra. Så nu har jag fått lite högre dos av blodtryckstabletten. Det vore ju himla retligt om jag inte fick göra operationen för att trycket var för högt.

En vecka senare

Idag är det en vecka sedan jag började med pulver. Det fungerar underbart bra. Och jag har idag vägt och mätt mig. Att jag har förlorat en hel del vätska är tydligt, både på vågen och på måtten.
-4,7 kg, -3 cm på midjan, -2 cm lår, -1 cm knä… ja, listan håller på så. Jag glömde mäta bysten förra veckan så där har jag inget jämförelsetal ännu.

Igår var jag iväg på Zumba. Det var roligt, men skitjobbigt! Jag släpar ju runt på 50 kg extra. Tänk er att dansa med en hel människa hängande på er. Jag orkade inte lyfta armar, ben eller skaka på rumpa och mage. Men kul var det. Dock var jag beredd att lämna in flera gånger och var gråtfärdig halvvägs, tog mig dock igenom hela timmen. Kändes som en seger mitt i eländet.

Jag gick förra året några gånger på orientalisk dans, med samma lärare. Hon är supersöt och har lockigt, böljande hår och är smal som en sticka. Glad och intensiv, uppmuntrande och jätteduktig. Hennes höfter svänger och hon har verkligen ett "go" som saknar motstycke. Själv känner man sig som en trästock. Jag kände igen en del av hennes Zumbaövningar från hennes andra lektioner. Men det hjälper ju inte när man inte orkar med.

Nu har jag berättat för mina anhöriga och vänner om operationen. Det känns bra - de har varit stöttande hittills. Hoppas att det håller i sig.

Fem dagar utan föda

I måndag började jag med pulver igen - idag är det fredag. Så fyra och en halv dag (eller fem, beroende på hur man ser det) har jag levt på pulver.

Hur är det då? Jo, det fungerar alldeles utmärkt. Jag är inte ett dugg hungrig, faktiskt inte ens sugen på mat. Tänk om det var så här enkelt hela tiden…

Visst - det är tråkigt att laga mat till familjen och inte kunna äta själv. Och sen vet jag faktiskt inte riktigt hur länge jag skall hålla på med pulvret denna gång. Det är väl smolket i bägaren denna gång. Å andra sidan - jag hoppas ju och tror att pulverperioden skall avslutas med en operation.

Jag har redan tappat tre kilo - vätska, det inser jag ju, men det är ju lite skönt istället för att vågen står still. Qi Gongen jag var på i torsdags är ju inte så motionskrävande direkt. Men jag är väldigt avslappnad och mjuk efteråt - även om jag fortfarande känner mig som en ballongman när jag försöker böja mig åt olika håll.

Jag vägde och mätte mig i måndags och skall försöka komma ihåg att göra det regelbundet (1 ggn i veckan nu i början tänkte jag), jag behöver bekräftelse på att det händer något.

Idag var jag och mätte mitt blodtryck igen. Det ligger fortfarande lite högt och det är ju inte så lysande. Nästa vecka skall jag få träffa min läkare på vårdcentralen. Jag hoppas att vi kan få ordning på trycket då.

Första dagen på resten av mitt liv

Jag är glad att jag inte började äta pulver innan jag åkte på min studieresa, som jag var på i helgen. Vi har blivit bjudna på mat hela tiden och fantastiskt god mat. Och jag har varit placerad bredvid värden vid studieresan och det hade blivit så himla krångligt och tråkigt att inte kunna vara med och äta tillsammans.

Ja, ja, nu är den resan över och idag har jag startat med pulver igen. Det är ju inte världens roligaste - men väldigt enkelt. Ät inte, drick pulver och se till att dricka vatten också. (samt för mig - ät linfrö så att magen inte får spatt. Det var en av de tråkigare incidenterna under min första period av pulver. Jag blev fullständigt förstoppad och mådde fruktansvärt dåligt. För jag fattade inte först vad det var och sen inte hur jag skulle lösa (ha, ha…) det. Men med laxermedel så småningom så fick jag ordning på magen. Sen var det bara att vara noga med linfrö varje morgon, så slapp jag detta problem igen).

Jag pratade med Uppsala idag igen. Jag måste nämligen skicka in ett nytt vårdgarantipapper och det har jag beställt. Och då ringde jag till Uppsala för att tala om att pappret kommer så att det inte blir något problem. Och så passade jag på att fråga om tider. Och det fanns ju givetvis inget bestämt ännu. Nu sa hon "innan jul"…

Då talade jag om att jag nu har börjat med pulver, att jag följer upp mitt blodtryck och att jag i så fall kan komma med kort varsel ifall de får ett återbud. Hon noterade detta. Får se om det spelar någon roll.

Men det känns lite som om jag börjat gå på vägen i alla fall. För i min sinnevärld så skall ju denna pulverperiod faktiskt sluta med en operation. Och efter operationen skall jag fortsätta att gå ner och jag skall äntligen blir normalviktigt och kunna hålla det!

Stolar

Har ni tänkt på vilka stolar som finns på offentliga platser? Det har jag!

Det visar sig nämligen att det ofta är stolar med karmar av olika slag. Och när man är normalviktig så är detta ingen problem - men när man är tjock så är detta inte alls roligt. För man känner sig ännu tjockare när man inte känner sig säker på att man kommer i stolen - eller kommer ur den…

I en lokal där jag ofta är på möten upptäckte jag just detta - det fanns bara stolar med karmar. Och jag inser ju att jag inte är den enda med problem med att få plats i stolen, som går på möten i denna lokal. Nu har jag talat med en som är ansvarig och berättat om problemet och hon har lovat att de också skall köpa in stolar utan karmar. Ingen annan hade sagt något och ingen av personalen som jobbar där hade funderat på saken. Men hon förstod givetvis att jag inte är ensam om att ha synpunkter på stolarna.

Jag har upplevt samma sak på obesitas-klinken i Göteborg. Där är det i och för sig extra breda stolar - men de är med karmar. De har en dubbelsoffa. Men när jag är så här tjock som jag är nu så får man inte plats utan att känna sig obekväm. Och då är jag ändå inte störst på den avdelningen. När jag gick ner i vikt förra gången och fick hjälp av obesitas-klinken så talade jag med sköterskan om detta. Hon sa att de hade tänkt på det men att det inte hade varit lätt att hitta bra stolar. (Jag inser också att det finns poänger med karmarna - de kan vara bra för att det blir lättare att resa sig).

Häromdagen var jag på min vårdcentral igen för att kontrollera mitt blodtryck (som förövrigt fortfarande var lite högt…). Och där konstaterade jag att det inte heller fanns en enda stol utan karm och att jag nästan fastnar i stolen när jag klämmer mig ner. Jag talade med sköterskan som tog mitt blodtryck om detta. Hon hade givetvis inte tänkt på (tror jag det, det var en liten, söt, supersmal sköterska) det men sa att hon skulle ta upp det. Nu har de många gamla människor som kommer till vårdcentralen som kan behöva hjälp av karmarna - men det måste finnas några alternativ.

Nu är jag på en konferensresa/studieresa i Finland. Anlände i förmiddags och åker hem på söndag. Vi får mat nästan hela tiden och det är fantastiskt fin mat! Jag är glad att jag inte har börjat med pulver ännu, det hade känts lite tråkigt. Men på måndag börjar mitt nya liv som skall leda till en operation inom rimlig tid. Oj, oj, oj, vad det känns läskigt.

Vill så gärna börja gå ner nu. Jag har problem med att gå, sätta mig, resa mig, röra mig. Jag har halsbränna och känner mig allmänt urkass. Det skall bli så skönt att äntligen börja få ordning på detta livet - även om utsikten att äta pulver under hela hösten, utan ett slutdatum i nuläget känns läskigt som sagt.

Jo, inte nog med detta med stolarna. Idag inträffade också höjden av utsatthet. När jag skulle åka med planet till Helsingfors så räckte inte bältet runt mig så att jag kunde spänna fast mig. Jag var tvungen att säga till flygvärdinnan att det saknades två cm (det var inte mer) och hon fick komma med en förlängare, så att jag kunde spänna fast mig. Det var skämmigt! Men det är också inte klokt att de automatiskt kan hjälpa stora människor med detta. Jag är inte störst av oss som är med på denna resa och jag kunde inte se att den andra personen i vårt sällskap fick någon hjälp.

(PS Bilden är från internet och förställer inte mig… bara så ni vet…)