Har ni tänkt på vilka stolar som finns på offentliga platser? Det har jag!
Det visar sig nämligen att det ofta är stolar med karmar av olika slag. Och när man är normalviktig så är detta ingen problem - men när man är tjock så är detta inte alls roligt. För man känner sig ännu tjockare när man inte känner sig säker på att man kommer i stolen - eller kommer ur den…
I en lokal där jag ofta är på möten upptäckte jag just detta - det fanns bara stolar med karmar. Och jag inser ju att jag inte är den enda med problem med att få plats i stolen, som går på möten i denna lokal. Nu har jag talat med en som är ansvarig och berättat om problemet och hon har lovat att de också skall köpa in stolar utan karmar. Ingen annan hade sagt något och ingen av personalen som jobbar där hade funderat på saken. Men hon förstod givetvis att jag inte är ensam om att ha synpunkter på stolarna.
Jag har upplevt samma sak på obesitas-klinken i Göteborg. Där är det i och för sig extra breda stolar - men de är med karmar. De har en dubbelsoffa. Men när jag är så här tjock som jag är nu så får man inte plats utan att känna sig obekväm. Och då är jag ändå inte störst på den avdelningen. När jag gick ner i vikt förra gången och fick hjälp av obesitas-klinken så talade jag med sköterskan om detta. Hon sa att de hade tänkt på det men att det inte hade varit lätt att hitta bra stolar. (Jag inser också att det finns poänger med karmarna - de kan vara bra för att det blir lättare att resa sig).
Häromdagen var jag på min vårdcentral igen för att kontrollera mitt blodtryck (som förövrigt fortfarande var lite högt…). Och där konstaterade jag att det inte heller fanns en enda stol utan karm och att jag nästan fastnar i stolen när jag klämmer mig ner. Jag talade med sköterskan som tog mitt blodtryck om detta. Hon hade givetvis inte tänkt på (tror jag det, det var en liten, söt, supersmal sköterska) det men sa att hon skulle ta upp det. Nu har de många gamla människor som kommer till vårdcentralen som kan behöva hjälp av karmarna - men det måste finnas några alternativ.
Nu är jag på en konferensresa/studieresa i Finland. Anlände i förmiddags och åker hem på söndag. Vi får mat nästan hela tiden och det är fantastiskt fin mat! Jag är glad att jag inte har börjat med pulver ännu, det hade känts lite tråkigt. Men på måndag börjar mitt nya liv som skall leda till en operation inom rimlig tid. Oj, oj, oj, vad det känns läskigt.
Vill så gärna börja gå ner nu. Jag har problem med att gå, sätta mig, resa mig, röra mig. Jag har halsbränna och känner mig allmänt urkass. Det skall bli så skönt att äntligen börja få ordning på detta livet - även om utsikten att äta pulver under hela hösten, utan ett slutdatum i nuläget känns läskigt som sagt.
Jo, inte nog med detta med stolarna. Idag inträffade också höjden av utsatthet. När jag skulle åka med planet till Helsingfors så räckte inte bältet runt mig så att jag kunde spänna fast mig. Jag var tvungen att säga till flygvärdinnan att det saknades två cm (det var inte mer) och hon fick komma med en förlängare, så att jag kunde spänna fast mig. Det var skämmigt! Men det är också inte klokt att de automatiskt kan hjälpa stora människor med detta. Jag är inte störst av oss som är med på denna resa och jag kunde inte se att den andra personen i vårt sällskap fick någon hjälp.
(PS Bilden är från internet och förställer inte mig… bara så ni vet…)
I tisdags träffade jag läkaren på vårdcentralen. Mitt blodtryck var lite bättre - men inte riktigt bra. Så nu har jag fått lite högre dos av blodtryckstabletten. Det vore ju himla retligt om jag inte fick göra operationen för att trycket var för högt.
Idag är det en vecka sedan jag började med pulver. Det fungerar underbart bra. Och jag har idag vägt och mätt mig. Att jag har förlorat en hel del vätska är tydligt, både på vågen och på måtten.
mig - ät linfrö så att magen inte får spatt. Det var en av de tråkigare incidenterna under min första period av pulver. Jag blev fullständigt förstoppad och mådde fruktansvärt dåligt. För jag fattade inte först vad det var och sen inte hur jag skulle lösa (ha, ha…) det. Men med laxermedel så småningom så fick jag ordning på magen. Sen var det bara att vara noga med linfrö varje morgon, så slapp jag detta problem igen).
Däremot hörde jag på nyheterna om alla unga människor som får förkalkade ådror eftersom de inte motionerar. På vetenskapsradion så kan man läsa att detta kan skapa epidemier i framtiden av hjärtinfarkt. Med tanke på mitt eget obefintliga motionerande så borde även mina ådror vara helt igenkloggade. Känns ju inte så himla kul att tänka sig.
Men… det kändes som om jag hade en Michelingubbedräkt på mig. Det tog emot hur jag än böjde mig. Jag nådde varken fram eller bak, hit eller dit. Jag blev oerhört medveten om min kropp på det här viset. Vet inte om jag skall skratta eller gråta över det.