Strålande tider

Nu har jag börjat min strålning. I dag fredag är sista dagen på den här veckan. Det blir 5 gånger av 25.

Det känns fullständigt overkligt. Jag känner mig inte sjuk. Jag tror inte att jag ser särskilt sjuk ut. Och ändå så satsar sjukvården detta på mig!

Allt för att jag inte (förhoppningsvis) i framtiden ska drabbas av bröstcancer igen.

Strålningen går till så att jag läggs på ett bord som går att justera. På mig har de ritat en massa markeringar (som i dag eller på måndag ska tatueras in). Apparaten, som åker runt mig som ett litet rymdskepp, justeras och åker runt och strålar och sänder också ut röda och gröna markeringslinjer.

Jag ser mig själv i glaset på apparaten och tänker på Disneys ljusparad, där de också hade röda och gröna ljus överallt.

Det känns ingenting. Jag ska andas in, hålla andan (med luften i lungorna) och då strålar de, några sekunder i taget, och sen släpper jag andan. Jag kan med hjälp av en apparat se hur jag andas och att jag fyllt tillräckligt med luft. Strålningen sker bara när det är tillräckligt med luft i lungorna, skulle jag inte orka hålla luften stannar strålningen automatiskt.

När jag sitter utanför strålningsrummet och väntar så sitter det andra patienter där också, givetvis. Patienter som jag, men också patienter som drabbats oerhört svårt av olika cancer. Jag ser människor utan hår, med bandage, människor märkta av läkemedlet cortison (som gör att man svullnar upp), människor som är riktigt sjuka.

Och då känns det ännu mer konstigt att jag också är där. Att de satsar 25 strålningsgånger på mig. Jag borde vara tacksam. Jag ÄR tacksam. Att jag lever, att de hittade detta och att jag lever i ett land där man får hjälp, utan att behöva ruinera sig.

Hittade en artikel på webbplatsen Dagens Arena. De skriver om jakten på cancersjuka kvinnor. Kvinnor som drabbats betydligt värre än jag. Hur försäkringskassan är oerhört rigid i sina bedömningar. Hur de måste söka jobb.

Jag har hittills (peppar, peppar) inte haft några problem med försäkringskassan. Ibland undrar jag om de driver sina regler till det yttersta just för att visa på orimligheten i dem. Det är förfärligt för dem som drabbas.

Dagens Arena: Jakten på cancersjuka kvinnor>>

Yes!

Städade under diskbänken och läste på mitt handdiskmedel.

"Fantastisk upplösning av fett"

Tänk om det hade funkat även på människor!

Vi har varit på semester i USA, hela familjen, i två veckor. Två underbara härliga veckor i ett land där allting är stort och mycket. Och då menar jag verkligen stort och mycket. Allt! När jag beställer en liten cappocino så är den lika stor som en mellanstorlek hemma. Läsken kostar nästan ingenting.

Det är inte konstigt att folk ser ut som de gör! Men det fick mig ju inte att må bättre om mig själv. Snarare tvärtom. Jag såg mig själv i dessa människor.

Hade en tanke om att gå på pulver innan vi åkte på semester. Det sprack ganska omgående. Hade en tanke på att läsa pappren som jag fick efter operationen för att åter börja äta rätt. Det sprack ganska omgående. Hade en tanke på att sätta på min telefon på "ät-sov-klocka" igen. Det har heller inte blivit gjort. Men något måste hända snart!

Kanske kan jag använda fastetiden till att försöka få ordning på det här. Ta en dag i taget. En timme i taget.

Jag lyckades i alla fall ta mig till gymmet i måndags. Det var skönt. Men i onsdags var jag tvungen att vara hemma så att reparatören till diskmaskinen skulle kunna komma (och han lyckades laga maskinen på plats, JIPPI!).

Dagen efter vi kommit hem från semestern var jag på sjukhuset och de ställde in strålningen. Och ritade en massa streck på mig och satte på "plåster" så att strecken skulle sitta kvar. Streck som jag ska ha kvar under hela strålningen. (Som börjar på måndag den 10 mars).

Sen måste jag lära mig att andas med lungorna. Jag som sjunger i kör fyller inte lungorna med luft, jag fyller magen, för att kunna använda stödet. Men nu måste jag alltså fylla lungorna istället. Och det visar sig vara en helt annan teknik.

När jag sedan andas kan jag med hjälp av en monitor se när lungorna är fyllda, och då strålar de (när jag håller andan) och när jag släpper ut luften så slutar de stråla. Detta för att strålningen ska vara så långt borta från hjärtat som möjligt.

Det är fantastiskt vad de kan.

Hela grejen med den här bröstcancern känns helt overklig. Jag känner mig ju inte sjuk. Men jag ser ärret på bröstet. Jag ser de ritade strecken på kroppen. Men jag känner mig inte sjuk. Det är nästan som om det här med strålningen är helt i onödan. Men det är ju bra att det sker.

Jag läser Kristian Gidlunds bok "I kroppen min…". Kristian Gidlund som gick bort i cancer i september förra året. Inte alls samma cancer. Men jag inser ju hur himla bra jag har det. Och hur himla djävligt det kan vara. Hur livet inte alls är rättvist på något sätt.

I morse upptäckte jag ett födelsemärke bak på ryggen som jag inte tänkt på förut. Ett märke som kändes. Och det skrämde mig. Men eftersom jag ska till sjukhuset nästa vecka så tänkte jag att jag kunde ju fråga dem om detta.

Alla sätt är bra utom de dåliga

I tidningen Dagen finns en artikel om en pastor, Rick Warren, som har skrivit en bok om att gå ner i vikt.
Han hade en dag insett att människor runt omkring honom (inklusive han själv) var rejält överviktiga och han ville göra något åt det.
Så han tog saken i egna händer och han skapade ett hälsoprogram på biblisk grund. Med hjälp av forskare tillika framgångsrika författare togs ett program fram som kallades "Daniels plan".

Grundpelarna är Tro, Mat, Träning, Fokus och Vänskap.

Hälsosam mat och träning helt enkelt.

Själv gick pastorn ner närmare 30 kilo när han följde programmet 2011. Sen gick han upp en del av dessa här hans son förra året tog livet av sig och pastorn tröståt. Men nu ska han vara tillbaka i programmet igen.

Det är väl inte så mycket nyheter egentligen. Utan det handlar väl mer om att hitta sin väg. Och för dessa kristna människor handlade det kanske om att äta hälsosamt och tänka hälsosamt tillsammans med sina vänner. Och då funkade det.

12000 personer i hans megakyrka hoppade på programmet och tillsammans ska de ha tappat 113400 kilo.

Det är så likt många andra koncept. Viktväktarna. Itrim. Och annat.

Men kanske är det just det här som funkar för dig. Detta som ger just dig kicken att komma igång och klara det?
(Sen tjänar väl kyrkan en del pengar på det här? Jag har inte undersökt vem som får inkomsterna av försäljningen av materialet men nånstans finns det nog någon som drar in en del pengar på konceptet.)

Daniels plan>>

Dagen: Pastorns lätta diet en tung succé i USA>>

Operation är inte allt

Att bli opererad är inte lösningen för att bli smal. Det börjar jag bli mer och mer medveten om ju längre tiden går.

På något sätt trodde jag det - att jag skulle slippa tänka själv och att kilona bara skulle rinna av mig. Men så är det inte. Det står i all tydlig dager. När jag ser mig i spegeln. När jag försöker komma i mina kläder. När jag inser att jag plötsligt klär mig i säck och aska igen… tja, eller snarare stora tält…

Jag läser en länk på facebook - om att man opererar unga människor innan de fyllt 18 år.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=577705

Barn med svår fetma magopereras. Vad ska man tycka om det? Ja, jag kan nog tycka det är bra. Det är förfärligt att ha svår fetma och känna det alldeles hopplöst. Men jag hoppas verkligen att dessa ungdomar i så fall också får hjälp och får en ordentlig uppföljning, hjälp att hantera maten och att hantera "huvudet" - tänket i hur man ser och hanterar mat

Själv inser jag att jag måste göra något åt det här. Nu ska vi strax åka iväg på två veckors semester till USA. Jag hade en idé om att jag innan resan skulle gå på pulver för att komma ner i vikt, men det gick ju inte så bra. Det blir till att ta tag i detta när jag kommer hem

I november fyller jag 50 år. Jag trodde att jag skulle vara smal(are) då. Det är jag inte (även om jag inte är så stor som jag var som störst). Men om jag ska komma ner i "matchvikt" så gäller det att lägga in en högre växel!

Läste en skvallertidning häromdagen. Det stod om den kvinnliga skådespelaren som spelar med i "Gilbert Grape", hon som spelar den feta mamman som inte kommer ur huset.

Det står att hon är överviktsopererad, men att hon i dag är så stor att hon inte kommer utanför huset. Det skulle kunna vara jag…

Ett stort och ett litet

Ni vet hur det är - det ena bröstet är lite större än det andra. Det är egentligen inget man märker i vanliga fall.

(Hörde på "På spåret" att Lena Ph visst kallar sina bröst för "Humle och Dumle". Nja, något sådan gör jag inte. )

Men det har tyvärr blivit så att det är det mindre bröstet som blivit ännu mindre. Och därför har det större bröstet blivit ännu större… jag ser det nu när jag tar på BHn.

Men visst är det typiskt. Om de nu skulle ta bort något så kunde det ju varit i det "stora" bröstet, så det blev mer jämt…

Jag har fått kallelsen till strålningen. Jag ska göra alla inställningar i slutet på februari (när vi kommit hem från semestern) och sedan börjar strålningen den 10 mars. Jag skulle gissa att den håller på i fem veckor.

Det känns bra att kunna planera och veta när strålningen blir av.

Nu var det vikten då… Jag har i veckan försökt att börja dricka pulver igen, bara för att komma igång. Det går väl sådär… Jag skulle så gärna vilja gå ner i vikt innan vi åker på semester vecka 7. För det här är inte bra. Och jag känner hur hopplösheten när det gäller vikten håller på att gripa tag i mig igen.

Det var ju inte så det skulle vara…Skiit!

Ett eller två?

Efter jag hade varit på läkarbesöket den 5 december var jag förvirrad. Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra. Jag pratade med vänner och bekanta som hade olika erfarenheter. Och det stående rådet som jag fick var att ta bort hela bröstet.

Det var ju den helt säkra metoden som garanterade att cancern skulle vara borta.

Vi åkte till London under Luciahelgen, jag och maken. Det var mycket trevligt. Och jag pratade och funderade mycket om hur jag skulle göra. Och jag var helt övertygad att jag skulle ta bort bröstet. Jag började ställa in mig på detta.

Men när vi kom hem från London låg där en kallelse till att träffa en onkolog. Det var redan på torsdagen och jag bad maken följa med.

Den onkologen var en ung kvinnlig läkare och hon var så bra. Lugn och sansad. Hon sa att all sjuk vävnad var borta. Och att strålningen var minst lika bra som att operera bort hela bröstet. Hon tittade och klämde. Allt såg bra ut.

Det kändes så tryggt och bra när vi hade pratat med henne. Så det blir strålning och jag behåller bröstet. Eftersom vi ska åka iväg hela familjen två veckor under februarilovet så bestämde vi att försöka få igång strålningen vecka nio efter semestern. Det känns bra.

Läkaren sa också att strålningen skulle gå till på ett nytt sätt. Det är ju vänster sida som ska strålas och där sitter hjärtat och lungor. Jag hade ingen tanke på detta. Men för att minska strålningen på dessa organ kommer man att använda en metod som bygger på att man bara stålar när jag andas (eller om det var när jag andas ut). Det är otroligt vad de kommer på.

Nu är det nytt år och jag var i morse och tränade. Nu måste jag verkligen komma igång med bättre mathållning och försöka gå ner i vikt av igen. Jag hade en idé att jag skulle börja med pulver igen, typ som i dag. Men… så är det så mycket som händer och därför blev det inget med det. Men jag måste verkligen försöka - för det här håller inte. Och det funkar inte att skylla på cancern heller. För det vill jag inte. Och jag vill ju inte förlora allt det jag uppnådde med operationen och allt vad det innebar.

Så två bröst - och en vår där jag ska försöka gå ner igen. Det är min ambition för 2014.

Goda råd

Den 5 december var jag och maken på läkarbesök och fick provsvaren från operationen och fick reda på vilka åtgärder som de nu föreslog.

Det var inte helt enkelt att förstå vad läkaren egentligen ville ha sagt. Han kom in, läste på pappret vad jag hette och sa att de fått bort det som de skulle i bröstet - men att jag fortfarande hade cancer i hela bröstet, latent, och att de därför ville operera bort hela bröstet på mig.

Det var det som stod som rekommendation på pappret efter den läkarkonferens de hade haft. Operera bort hela bröstet eller stråla.

Det visade sig alltså att det fanns två olika skolor just när det gällde den här cancern. Som också visade sig inte vara utvecklad cancer utan ett förstadie till cancer som kommer att utvecklas till tumörer om de får fortsätta att växa.

Var vi så mycket klokare efter det här? Jag vet inte. Beslutet låg hos oss hur vi ville göra. Helst skulle vi besluta oss där och då. Strålning eller ta bort hela bröstet? I vilket fall som helst skulle inget göras före januari.

(Ska väl tilläggas att läkaren, som är kirurg, för ett par år sedan hade ett likande fall, där han inte hade rekommenderat borttagning av bröstet, men det hade ändå behövts att göras till slut. Hade han fått bestämma hade han valt att ta bort hela bröstet, det var nog vår uppfattning.)

Jag tror att vi sa att vi ville ha strålning. Men vi kan ändra oss när vi vill. Eller jag… det är ju ändå min kropp.

Jag har talat med olika människor som är mer eller mindre insatt i det här. Att jag borde få prata med ytterligare en läkare och få en "second opinion" är nog satt utom allt tvivel. Det skulle vara skönt att prata med en onkolog och inte en kirurg.

Sen har jag fått rådet att ta bort bröstet - för att bli av med cancern. Jag har fått rådet att lägga om kosten, ta det lugnt och kanske gå i kloster ett tag. Jag har fått rådet att börja med strålning och sedan, om det inte hjälper ta bort bröstet. Och… det var väl det vi också tänkte.

Men det visar sig att det finns en hake med det. Strålningen gör att huden sedan läker sämre. Det är alltså inte så enkelt att först att stråla och sen ta bort bröstet. För då kan det bli svårare att sedan rekonstruera bröstet.

Jag behöver alltså verkligen komma till en onkolog och prata med den.

Vikten ska vi inte prata om… men det börjar bli tråkigt att titta in i garderoben. Det känns som om jag inte kommer in i några kläder, inte har något att ha på mig. Efter jul ska jag ta tag i detta!

Sedan operationen har jag använt den BH som jag fick. En slags "sportbh" eller förband. Den har jag använt dag som natt. Väldigt skönt. Men jag saknar min bygelBH - för alla kläder sitter sämre, kappan sitter sämre. Nu har jag använt min vanliga bygelBH några dagar och det var så skönt. Jag kände mig riktigt normal. Men den mjuka BH kommer jag att använda på natten.