Strålande tider

Nu har jag börjat min strålning. I dag fredag är sista dagen på den här veckan. Det blir 5 gånger av 25.

Det känns fullständigt overkligt. Jag känner mig inte sjuk. Jag tror inte att jag ser särskilt sjuk ut. Och ändå så satsar sjukvården detta på mig!

Allt för att jag inte (förhoppningsvis) i framtiden ska drabbas av bröstcancer igen.

Strålningen går till så att jag läggs på ett bord som går att justera. På mig har de ritat en massa markeringar (som i dag eller på måndag ska tatueras in). Apparaten, som åker runt mig som ett litet rymdskepp, justeras och åker runt och strålar och sänder också ut röda och gröna markeringslinjer.

Jag ser mig själv i glaset på apparaten och tänker på Disneys ljusparad, där de också hade röda och gröna ljus överallt.

Det känns ingenting. Jag ska andas in, hålla andan (med luften i lungorna) och då strålar de, några sekunder i taget, och sen släpper jag andan. Jag kan med hjälp av en apparat se hur jag andas och att jag fyllt tillräckligt med luft. Strålningen sker bara när det är tillräckligt med luft i lungorna, skulle jag inte orka hålla luften stannar strålningen automatiskt.

När jag sitter utanför strålningsrummet och väntar så sitter det andra patienter där också, givetvis. Patienter som jag, men också patienter som drabbats oerhört svårt av olika cancer. Jag ser människor utan hår, med bandage, människor märkta av läkemedlet cortison (som gör att man svullnar upp), människor som är riktigt sjuka.

Och då känns det ännu mer konstigt att jag också är där. Att de satsar 25 strålningsgånger på mig. Jag borde vara tacksam. Jag ÄR tacksam. Att jag lever, att de hittade detta och att jag lever i ett land där man får hjälp, utan att behöva ruinera sig.

Hittade en artikel på webbplatsen Dagens Arena. De skriver om jakten på cancersjuka kvinnor. Kvinnor som drabbats betydligt värre än jag. Hur försäkringskassan är oerhört rigid i sina bedömningar. Hur de måste söka jobb.

Jag har hittills (peppar, peppar) inte haft några problem med försäkringskassan. Ibland undrar jag om de driver sina regler till det yttersta just för att visa på orimligheten i dem. Det är förfärligt för dem som drabbas.

Dagens Arena: Jakten på cancersjuka kvinnor>>