Alla sätt är bra utom de dåliga

I tidningen Dagen finns en artikel om en pastor, Rick Warren, som har skrivit en bok om att gå ner i vikt.
Han hade en dag insett att människor runt omkring honom (inklusive han själv) var rejält överviktiga och han ville göra något åt det.
Så han tog saken i egna händer och han skapade ett hälsoprogram på biblisk grund. Med hjälp av forskare tillika framgångsrika författare togs ett program fram som kallades "Daniels plan".

Grundpelarna är Tro, Mat, Träning, Fokus och Vänskap.

Hälsosam mat och träning helt enkelt.

Själv gick pastorn ner närmare 30 kilo när han följde programmet 2011. Sen gick han upp en del av dessa här hans son förra året tog livet av sig och pastorn tröståt. Men nu ska han vara tillbaka i programmet igen.

Det är väl inte så mycket nyheter egentligen. Utan det handlar väl mer om att hitta sin väg. Och för dessa kristna människor handlade det kanske om att äta hälsosamt och tänka hälsosamt tillsammans med sina vänner. Och då funkade det.

12000 personer i hans megakyrka hoppade på programmet och tillsammans ska de ha tappat 113400 kilo.

Det är så likt många andra koncept. Viktväktarna. Itrim. Och annat.

Men kanske är det just det här som funkar för dig. Detta som ger just dig kicken att komma igång och klara det?
(Sen tjänar väl kyrkan en del pengar på det här? Jag har inte undersökt vem som får inkomsterna av försäljningen av materialet men nånstans finns det nog någon som drar in en del pengar på konceptet.)

Daniels plan>>

Dagen: Pastorns lätta diet en tung succé i USA>>

Operation är inte allt

Att bli opererad är inte lösningen för att bli smal. Det börjar jag bli mer och mer medveten om ju längre tiden går.

På något sätt trodde jag det - att jag skulle slippa tänka själv och att kilona bara skulle rinna av mig. Men så är det inte. Det står i all tydlig dager. När jag ser mig i spegeln. När jag försöker komma i mina kläder. När jag inser att jag plötsligt klär mig i säck och aska igen… tja, eller snarare stora tält…

Jag läser en länk på facebook - om att man opererar unga människor innan de fyllt 18 år.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=577705

Barn med svår fetma magopereras. Vad ska man tycka om det? Ja, jag kan nog tycka det är bra. Det är förfärligt att ha svår fetma och känna det alldeles hopplöst. Men jag hoppas verkligen att dessa ungdomar i så fall också får hjälp och får en ordentlig uppföljning, hjälp att hantera maten och att hantera "huvudet" - tänket i hur man ser och hanterar mat

Själv inser jag att jag måste göra något åt det här. Nu ska vi strax åka iväg på två veckors semester till USA. Jag hade en idé om att jag innan resan skulle gå på pulver för att komma ner i vikt, men det gick ju inte så bra. Det blir till att ta tag i detta när jag kommer hem

I november fyller jag 50 år. Jag trodde att jag skulle vara smal(are) då. Det är jag inte (även om jag inte är så stor som jag var som störst). Men om jag ska komma ner i "matchvikt" så gäller det att lägga in en högre växel!

Läste en skvallertidning häromdagen. Det stod om den kvinnliga skådespelaren som spelar med i "Gilbert Grape", hon som spelar den feta mamman som inte kommer ur huset.

Det står att hon är överviktsopererad, men att hon i dag är så stor att hon inte kommer utanför huset. Det skulle kunna vara jag…

Ett stort och ett litet

Ni vet hur det är - det ena bröstet är lite större än det andra. Det är egentligen inget man märker i vanliga fall.

(Hörde på "På spåret" att Lena Ph visst kallar sina bröst för "Humle och Dumle". Nja, något sådan gör jag inte. )

Men det har tyvärr blivit så att det är det mindre bröstet som blivit ännu mindre. Och därför har det större bröstet blivit ännu större… jag ser det nu när jag tar på BHn.

Men visst är det typiskt. Om de nu skulle ta bort något så kunde det ju varit i det "stora" bröstet, så det blev mer jämt…

Jag har fått kallelsen till strålningen. Jag ska göra alla inställningar i slutet på februari (när vi kommit hem från semestern) och sedan börjar strålningen den 10 mars. Jag skulle gissa att den håller på i fem veckor.

Det känns bra att kunna planera och veta när strålningen blir av.

Nu var det vikten då… Jag har i veckan försökt att börja dricka pulver igen, bara för att komma igång. Det går väl sådär… Jag skulle så gärna vilja gå ner i vikt innan vi åker på semester vecka 7. För det här är inte bra. Och jag känner hur hopplösheten när det gäller vikten håller på att gripa tag i mig igen.

Det var ju inte så det skulle vara…Skiit!

Ett eller två?

Efter jag hade varit på läkarbesöket den 5 december var jag förvirrad. Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra. Jag pratade med vänner och bekanta som hade olika erfarenheter. Och det stående rådet som jag fick var att ta bort hela bröstet.

Det var ju den helt säkra metoden som garanterade att cancern skulle vara borta.

Vi åkte till London under Luciahelgen, jag och maken. Det var mycket trevligt. Och jag pratade och funderade mycket om hur jag skulle göra. Och jag var helt övertygad att jag skulle ta bort bröstet. Jag började ställa in mig på detta.

Men när vi kom hem från London låg där en kallelse till att träffa en onkolog. Det var redan på torsdagen och jag bad maken följa med.

Den onkologen var en ung kvinnlig läkare och hon var så bra. Lugn och sansad. Hon sa att all sjuk vävnad var borta. Och att strålningen var minst lika bra som att operera bort hela bröstet. Hon tittade och klämde. Allt såg bra ut.

Det kändes så tryggt och bra när vi hade pratat med henne. Så det blir strålning och jag behåller bröstet. Eftersom vi ska åka iväg hela familjen två veckor under februarilovet så bestämde vi att försöka få igång strålningen vecka nio efter semestern. Det känns bra.

Läkaren sa också att strålningen skulle gå till på ett nytt sätt. Det är ju vänster sida som ska strålas och där sitter hjärtat och lungor. Jag hade ingen tanke på detta. Men för att minska strålningen på dessa organ kommer man att använda en metod som bygger på att man bara stålar när jag andas (eller om det var när jag andas ut). Det är otroligt vad de kommer på.

Nu är det nytt år och jag var i morse och tränade. Nu måste jag verkligen komma igång med bättre mathållning och försöka gå ner i vikt av igen. Jag hade en idé att jag skulle börja med pulver igen, typ som i dag. Men… så är det så mycket som händer och därför blev det inget med det. Men jag måste verkligen försöka - för det här håller inte. Och det funkar inte att skylla på cancern heller. För det vill jag inte. Och jag vill ju inte förlora allt det jag uppnådde med operationen och allt vad det innebar.

Så två bröst - och en vår där jag ska försöka gå ner igen. Det är min ambition för 2014.

Goda råd

Den 5 december var jag och maken på läkarbesök och fick provsvaren från operationen och fick reda på vilka åtgärder som de nu föreslog.

Det var inte helt enkelt att förstå vad läkaren egentligen ville ha sagt. Han kom in, läste på pappret vad jag hette och sa att de fått bort det som de skulle i bröstet - men att jag fortfarande hade cancer i hela bröstet, latent, och att de därför ville operera bort hela bröstet på mig.

Det var det som stod som rekommendation på pappret efter den läkarkonferens de hade haft. Operera bort hela bröstet eller stråla.

Det visade sig alltså att det fanns två olika skolor just när det gällde den här cancern. Som också visade sig inte vara utvecklad cancer utan ett förstadie till cancer som kommer att utvecklas till tumörer om de får fortsätta att växa.

Var vi så mycket klokare efter det här? Jag vet inte. Beslutet låg hos oss hur vi ville göra. Helst skulle vi besluta oss där och då. Strålning eller ta bort hela bröstet? I vilket fall som helst skulle inget göras före januari.

(Ska väl tilläggas att läkaren, som är kirurg, för ett par år sedan hade ett likande fall, där han inte hade rekommenderat borttagning av bröstet, men det hade ändå behövts att göras till slut. Hade han fått bestämma hade han valt att ta bort hela bröstet, det var nog vår uppfattning.)

Jag tror att vi sa att vi ville ha strålning. Men vi kan ändra oss när vi vill. Eller jag… det är ju ändå min kropp.

Jag har talat med olika människor som är mer eller mindre insatt i det här. Att jag borde få prata med ytterligare en läkare och få en "second opinion" är nog satt utom allt tvivel. Det skulle vara skönt att prata med en onkolog och inte en kirurg.

Sen har jag fått rådet att ta bort bröstet - för att bli av med cancern. Jag har fått rådet att lägga om kosten, ta det lugnt och kanske gå i kloster ett tag. Jag har fått rådet att börja med strålning och sedan, om det inte hjälper ta bort bröstet. Och… det var väl det vi också tänkte.

Men det visar sig att det finns en hake med det. Strålningen gör att huden sedan läker sämre. Det är alltså inte så enkelt att först att stråla och sen ta bort bröstet. För då kan det bli svårare att sedan rekonstruera bröstet.

Jag behöver alltså verkligen komma till en onkolog och prata med den.

Vikten ska vi inte prata om… men det börjar bli tråkigt att titta in i garderoben. Det känns som om jag inte kommer in i några kläder, inte har något att ha på mig. Efter jul ska jag ta tag i detta!

Sedan operationen har jag använt den BH som jag fick. En slags "sportbh" eller förband. Den har jag använt dag som natt. Väldigt skönt. Men jag saknar min bygelBH - för alla kläder sitter sämre, kappan sitter sämre. Nu har jag använt min vanliga bygelBH några dagar och det var så skönt. Jag kände mig riktigt normal. Men den mjuka BH kommer jag att använda på natten.

Kameran lägger på…

Jag har sett mig själv på bild flera gånger de senaste dagarna. Oj… säger bara att nu är det dags att ta tag i vikten igen! Detta var inte roligt.

Visserligen har jag sett det på vågen. Visserligen har jag känt det på kläderna. Men jag har förträngt det. Nu har jag sett det! Det här går inte längre.

Jag har också fått nya representativa uppgifter som gör att jag faktiskt måste (och framförallt VILL) göra något åt det här nu.

När det gäller cancern så kliar det i såret, känns lite öm, men det gör inte ont.

Jag har varit uppe i Uppsala på ett möte större delen av veckan och bott på hotell. Det har gått bra även om jag har varit lite trött. Nu var det väldigt skönt att komma hem till sin egen säng och sova.

Jag har fått kallelsen till mitt återbesök. Jag ska dit den 5 december. Då får jag veta om det blir någon mer behandling förutom strålningen. Jag tror inte själva insikten om att jag har cancer riktigt har landat. Jag vet inte om det kommer att göra det. Kanske när jag får behandlingarna. För då känner man väl sig ännu sjukare än nu.

Operationen är klar

Nu är jag opererad. Jag fick en återbudstid, så istället för att behöva vänta till den 29 november opererades jag den 12 november. Det var väldigt skönt inser jag nu efteråt.

Väntan - utan att veta vad det är för cancer, utan att veta vad som behöver göras efteråt - då är det skönt att processen har satt igång.

Jag har nog inte riktigt förstått att jag har cancer. Det är liksom svårt att ta in.

Operationen gick bra. Jag var först på sjukhuset måndagen den 11 november. Då satte de in en ståltråd i bröstet på mig - för att läkaren sedan skulle hitta rätt när operationen gjordes. Sen fick jag gå och ta en del prover. Och sen var jag på avdelningen och pratade med sköterskan. Och sen var jag och fick kontrast som är svagt radioaktivt. Det var för att de skulle hitta lymfporten och kunna ta bort den.

På tisdagen var jag på sjukhuset kl 06.00. Det ösregnade ute. Maken var snäll och körde mig. Så fick jag ta på mig sjukhuskläder (duschat i descutan hade jag ju gjort hemma både på måndagen och tisdagen). Sen kördes jag iväg i kulveterna till operationen. Fick nålar (är svårstucken så det tog ett tag) och sen körde de in mig på salen.

När jag vaknade upp så har de skurit bort en sektor i bröstet, de celler som var förändrade. Som tur var fanns det inget i lymfan, så den behövde de inte ta bort, bara det provet som skickades iväg på snabbanalys.

Nu är allt skickat på utredning och när jag ska på återbesöket så får jag reda på vad som kommer att hända. Ska det räcka med strålningen eller ska det kompletteras med något mer?

Det var väldigt skönt att de inte behövde ta bort hela lymfan.

När jag kom upp på avdelningen igen så var jag trött. Jag hade inte sovit så mycket på natten och jag slumrade bort större delen av eftermiddagen. På kvällen kom maken och hälsade på. Jag delade rum med två män. Kändes lite konstigt.

På kvällen somnade jag ganska tidigt - med öronproppar. Men vaknade vid midnatt av att mina rumskamrater snarkade, andades väldigt konstigt och pratade högt i sömnen. Jag tillbringade därför resten av natten i dagrummet, läsandes, tittandes på TV och sovandes i tvåmanssoffan.

På onsdagen blev jag utskriven efter att jag pratat med sjukgymnasten och de tittat på mina förband. Det vara skönt att komma hem och få ligga i sin egen soffa, titta på TV och sova i sin egen säng på natten.

Jag har inte ont. Det stramar lite i såren och jag vet inte hur bröstet ser ut egentligen, under förbandet. Jag har fått en BH som jag ska ha som förband - den sitter förfärligt illa och inga kläder passar. Men det är så här det kommer att vara nu ett tag.

Jag är glad att de upptäckte detta i tid - förhoppningsvis!

På kirurgavdelningen där jag låg var det många olika operationer som hade gjorts. Bland annat låg det en kille där som gjort en gastric sleeve. Han hade ont men såg fram emot att få komma hem. Det var en lite annan operation än den jag gjorde för tre år sedan. Jag hoppas att det ska gå bra för honom.