Ett eller två?

Efter jag hade varit på läkarbesöket den 5 december var jag förvirrad. Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra. Jag pratade med vänner och bekanta som hade olika erfarenheter. Och det stående rådet som jag fick var att ta bort hela bröstet.

Det var ju den helt säkra metoden som garanterade att cancern skulle vara borta.

Vi åkte till London under Luciahelgen, jag och maken. Det var mycket trevligt. Och jag pratade och funderade mycket om hur jag skulle göra. Och jag var helt övertygad att jag skulle ta bort bröstet. Jag började ställa in mig på detta.

Men när vi kom hem från London låg där en kallelse till att träffa en onkolog. Det var redan på torsdagen och jag bad maken följa med.

Den onkologen var en ung kvinnlig läkare och hon var så bra. Lugn och sansad. Hon sa att all sjuk vävnad var borta. Och att strålningen var minst lika bra som att operera bort hela bröstet. Hon tittade och klämde. Allt såg bra ut.

Det kändes så tryggt och bra när vi hade pratat med henne. Så det blir strålning och jag behåller bröstet. Eftersom vi ska åka iväg hela familjen två veckor under februarilovet så bestämde vi att försöka få igång strålningen vecka nio efter semestern. Det känns bra.

Läkaren sa också att strålningen skulle gå till på ett nytt sätt. Det är ju vänster sida som ska strålas och där sitter hjärtat och lungor. Jag hade ingen tanke på detta. Men för att minska strålningen på dessa organ kommer man att använda en metod som bygger på att man bara stålar när jag andas (eller om det var när jag andas ut). Det är otroligt vad de kommer på.

Nu är det nytt år och jag var i morse och tränade. Nu måste jag verkligen komma igång med bättre mathållning och försöka gå ner i vikt av igen. Jag hade en idé att jag skulle börja med pulver igen, typ som i dag. Men… så är det så mycket som händer och därför blev det inget med det. Men jag måste verkligen försöka - för det här håller inte. Och det funkar inte att skylla på cancern heller. För det vill jag inte. Och jag vill ju inte förlora allt det jag uppnådde med operationen och allt vad det innebar.

Så två bröst - och en vår där jag ska försöka gå ner igen. Det är min ambition för 2014.

Goda råd

Den 5 december var jag och maken på läkarbesök och fick provsvaren från operationen och fick reda på vilka åtgärder som de nu föreslog.

Det var inte helt enkelt att förstå vad läkaren egentligen ville ha sagt. Han kom in, läste på pappret vad jag hette och sa att de fått bort det som de skulle i bröstet - men att jag fortfarande hade cancer i hela bröstet, latent, och att de därför ville operera bort hela bröstet på mig.

Det var det som stod som rekommendation på pappret efter den läkarkonferens de hade haft. Operera bort hela bröstet eller stråla.

Det visade sig alltså att det fanns två olika skolor just när det gällde den här cancern. Som också visade sig inte vara utvecklad cancer utan ett förstadie till cancer som kommer att utvecklas till tumörer om de får fortsätta att växa.

Var vi så mycket klokare efter det här? Jag vet inte. Beslutet låg hos oss hur vi ville göra. Helst skulle vi besluta oss där och då. Strålning eller ta bort hela bröstet? I vilket fall som helst skulle inget göras före januari.

(Ska väl tilläggas att läkaren, som är kirurg, för ett par år sedan hade ett likande fall, där han inte hade rekommenderat borttagning av bröstet, men det hade ändå behövts att göras till slut. Hade han fått bestämma hade han valt att ta bort hela bröstet, det var nog vår uppfattning.)

Jag tror att vi sa att vi ville ha strålning. Men vi kan ändra oss när vi vill. Eller jag… det är ju ändå min kropp.

Jag har talat med olika människor som är mer eller mindre insatt i det här. Att jag borde få prata med ytterligare en läkare och få en "second opinion" är nog satt utom allt tvivel. Det skulle vara skönt att prata med en onkolog och inte en kirurg.

Sen har jag fått rådet att ta bort bröstet - för att bli av med cancern. Jag har fått rådet att lägga om kosten, ta det lugnt och kanske gå i kloster ett tag. Jag har fått rådet att börja med strålning och sedan, om det inte hjälper ta bort bröstet. Och… det var väl det vi också tänkte.

Men det visar sig att det finns en hake med det. Strålningen gör att huden sedan läker sämre. Det är alltså inte så enkelt att först att stråla och sen ta bort bröstet. För då kan det bli svårare att sedan rekonstruera bröstet.

Jag behöver alltså verkligen komma till en onkolog och prata med den.

Vikten ska vi inte prata om… men det börjar bli tråkigt att titta in i garderoben. Det känns som om jag inte kommer in i några kläder, inte har något att ha på mig. Efter jul ska jag ta tag i detta!

Sedan operationen har jag använt den BH som jag fick. En slags "sportbh" eller förband. Den har jag använt dag som natt. Väldigt skönt. Men jag saknar min bygelBH - för alla kläder sitter sämre, kappan sitter sämre. Nu har jag använt min vanliga bygelBH några dagar och det var så skönt. Jag kände mig riktigt normal. Men den mjuka BH kommer jag att använda på natten.

Kameran lägger på…

Jag har sett mig själv på bild flera gånger de senaste dagarna. Oj… säger bara att nu är det dags att ta tag i vikten igen! Detta var inte roligt.

Visserligen har jag sett det på vågen. Visserligen har jag känt det på kläderna. Men jag har förträngt det. Nu har jag sett det! Det här går inte längre.

Jag har också fått nya representativa uppgifter som gör att jag faktiskt måste (och framförallt VILL) göra något åt det här nu.

När det gäller cancern så kliar det i såret, känns lite öm, men det gör inte ont.

Jag har varit uppe i Uppsala på ett möte större delen av veckan och bott på hotell. Det har gått bra även om jag har varit lite trött. Nu var det väldigt skönt att komma hem till sin egen säng och sova.

Jag har fått kallelsen till mitt återbesök. Jag ska dit den 5 december. Då får jag veta om det blir någon mer behandling förutom strålningen. Jag tror inte själva insikten om att jag har cancer riktigt har landat. Jag vet inte om det kommer att göra det. Kanske när jag får behandlingarna. För då känner man väl sig ännu sjukare än nu.

Operationen är klar

Nu är jag opererad. Jag fick en återbudstid, så istället för att behöva vänta till den 29 november opererades jag den 12 november. Det var väldigt skönt inser jag nu efteråt.

Väntan - utan att veta vad det är för cancer, utan att veta vad som behöver göras efteråt - då är det skönt att processen har satt igång.

Jag har nog inte riktigt förstått att jag har cancer. Det är liksom svårt att ta in.

Operationen gick bra. Jag var först på sjukhuset måndagen den 11 november. Då satte de in en ståltråd i bröstet på mig - för att läkaren sedan skulle hitta rätt när operationen gjordes. Sen fick jag gå och ta en del prover. Och sen var jag på avdelningen och pratade med sköterskan. Och sen var jag och fick kontrast som är svagt radioaktivt. Det var för att de skulle hitta lymfporten och kunna ta bort den.

På tisdagen var jag på sjukhuset kl 06.00. Det ösregnade ute. Maken var snäll och körde mig. Så fick jag ta på mig sjukhuskläder (duschat i descutan hade jag ju gjort hemma både på måndagen och tisdagen). Sen kördes jag iväg i kulveterna till operationen. Fick nålar (är svårstucken så det tog ett tag) och sen körde de in mig på salen.

När jag vaknade upp så har de skurit bort en sektor i bröstet, de celler som var förändrade. Som tur var fanns det inget i lymfan, så den behövde de inte ta bort, bara det provet som skickades iväg på snabbanalys.

Nu är allt skickat på utredning och när jag ska på återbesöket så får jag reda på vad som kommer att hända. Ska det räcka med strålningen eller ska det kompletteras med något mer?

Det var väldigt skönt att de inte behövde ta bort hela lymfan.

När jag kom upp på avdelningen igen så var jag trött. Jag hade inte sovit så mycket på natten och jag slumrade bort större delen av eftermiddagen. På kvällen kom maken och hälsade på. Jag delade rum med två män. Kändes lite konstigt.

På kvällen somnade jag ganska tidigt - med öronproppar. Men vaknade vid midnatt av att mina rumskamrater snarkade, andades väldigt konstigt och pratade högt i sömnen. Jag tillbringade därför resten av natten i dagrummet, läsandes, tittandes på TV och sovandes i tvåmanssoffan.

På onsdagen blev jag utskriven efter att jag pratat med sjukgymnasten och de tittat på mina förband. Det vara skönt att komma hem och få ligga i sin egen soffa, titta på TV och sova i sin egen säng på natten.

Jag har inte ont. Det stramar lite i såren och jag vet inte hur bröstet ser ut egentligen, under förbandet. Jag har fått en BH som jag ska ha som förband - den sitter förfärligt illa och inga kläder passar. Men det är så här det kommer att vara nu ett tag.

Jag är glad att de upptäckte detta i tid - förhoppningsvis!

På kirurgavdelningen där jag låg var det många olika operationer som hade gjorts. Bland annat låg det en kille där som gjort en gastric sleeve. Han hade ont men såg fram emot att få komma hem. Det var en lite annan operation än den jag gjorde för tre år sedan. Jag hoppas att det ska gå bra för honom.

Fuck cancer!

För tre år sedan låg jag på sjukhuset i Uppsala. Slangar i magen och jag åt ingenting. Men jag var i princip frisk. Jag hade själv utsatt mig för en operation som jag trodde skulle hjälpa mig.

Och det gjorde den. Jag gick ner i vikt - men tre år senare är jag ändå inte där jag ville vara viktmässigt. Jag trodde att jag skulle vara i mål. Jag trodde att jag skulle vara "smal". Det är jag inte. Inte på långa vägar.

Jag väger inte så mycket som jag gjorde när jag opererades, men den sista tiden har jag ändå gått upp och jag väger återigen tresiffrigt - vilket verkligen är en varningsklocka. Jag har också fått problem med blodtrycket och går nu till vårdcentralen för att kolla upp det och se om jag eventuellt behöver höja dosen.

En annan varningsklocka är ju att kläderna sitter mer illa igen. Och att jag var tvungen att gå och köpa nya byxor och att jag då fick gå till avdelningen för större storlekar.

Detta var inte så jag tänkte ha det.

Men nu har det stött till ytterligare en komplikation.

I september hade jag fått kallelse till mammografi. Jag glömde bort tiden (!) men kom efter ett par dagar på det, letade upp kallelsen, ringde och fick en ny tid. Var och gjorde mammografin. Efter cirka en vecka fick jag en ny kallelse där de ville göra en uppföljning. Detta hände förra gången också, så jag var inte så orolig egentligen.

De gjorde en ny mammografi och de gjorde punktion och tog vävnadsprover. Läkaren hörde sedan av sig efter en vecka. De ville göra ytterligare test. Istället för att göra en ny punktion med grövre nål (vilket är rutinen) så skickade de mig till magnetröntgen för det ger en mycket säkrare diagnos.

I torsdags var jag och träffade läkaren och fick beskedet att jag har bröstcancer i vänster bröst. Jag ska opereras den 29 november. Jag kommer sedan rutinmässigt också att få strålning efter en månad. Det känns konstigt. Egentligen har jag nog alltid vetat att jag skulle få bröstcancer, det var väl bara en fråga om när. Eller - tja, jag vet inte… Just nu känns det ganska overkligt i alla fall. Jag är ju inte sjuk. Jag mår inte dåligt. Jag har inte ont. Det är ju precis som innan jag var hos läkaren. Fast nu vet jag att jag har cancer. Bara ordet  - CANCER! Det är läskigt att säga och tänka.

Vi berättade för barnen på kvällen. De har inte sagt så mycket och det är ju inte så mycket att säga heller. Dagen efter berättade vi för föräldrarna som ändå var hos oss och åt middag (eftersom det var höstlov och dottern var hemma från folkhögskolan). De blev givetvis ganska tagna, men sa inte så mycket heller. Svärmor har också haft bröstcancer för 15 år sedan. Hon fick det dock när hon var över 70 år. Men det gick ju bra och det känns skönt.

Egentligen så känns det som om det här kommer att gå bra också.

Kanske får den här bloggen lite annan inriktning. Kanske är det så att jag kommer att skriva om min cancer i stället för mina funderingar om vikten. Vi får se.

FUCK CANCER!

Fat and back

Har just sett ett TV-program "Fat and Back" - om en kille i australien som bestämde sig för att gå upp 40 kg (50% av sin kroppsvikt) på 6 månader och sedan ägna 6 månader att gå ner dem igen. Till saken hör att han var tränare på ett gym.
http://www.paulpjjames.com/fat-and-back/

Han jobbade kvar på gymmet - men gymmade inte själv alls.

Det var en väldigt speciell resa.

Han åt allt, obegränsat, jämt och ständigt de första månaderna. Och han la på sig rejält. Magen var stor som en spärrballong.

Och det var inte enkelt att gå ner. Men givetvis så klarade han av det.

Det här fick mig att få väldigt dåligt samvete att jag inte varit ute och ens promenerat en enda (nästan) morgon på hela sommaren! Trots att det varit så fantastiskt fina sommarmornar.

Men när vi flyttar hem till stan så är det bara att dra iväg till gymmet. Funderade till och med om jag skulle satsa på några gånger med personlig tränare som får mig att kämpa lite till.

Förra blogginlägget skrev jag att jag eventuellt skulle göra några pulverdagar. Och det gjorde jag. Nästan 10 dagar med pulver. Det var skönt - fast jag var sugen på att äta. Något kilo gick jag nog ner men det hade nog varit mer effektivt att också motionera parallellt.

Guldet blev till sand…?

Sitter i soffan, i nattlinne och skriver. Har inte varit ute och promenerat en enda gång värd namnet sedan jag flyttade ut till landet i början på juni. Jag kan skylla på att jag inte tagit med mig bra kläder (men gympakläderna finns här nu) och jag kan skylla på att jag inte tagit med bra skor (men de tog jag ut i fredags).

Och ändå så bara sitter jag här…

I början av juni var jag hos vårdcentralen och träffade min läkare. Frågade hur det fungerade om jag skulle vilja få magen opererad. Eftersom jag inte finns i några rullor längre (varken i Uppsala eller i Göteborg) så kan jag ju inte automatiskt bli kallad eller bli erbjuden att få operation. Men det var inga problem sa läkaren, hon kunde skriva en sådan remiss.

Men den känns avlägsen just nu. Det går åt fel håll. Har till och med funderat på att att köra en omgång pulver till bara för att få en spark i ändan… Men pulvret står där i sina kartonger och jag äter…

Läkaren var klok. "Det som har varit har varit. Det är bakom oss. Nu tänker vi framåt!" Ja, tänkte jag när jag gick därifrån - precis så! Men… sen händer det liksom inget mer.

Om 1,5 år fyller jag 50 - jag skulle ju inte vara så här stor då! Nu har jag ju fått all hjälp man kan få - jag måste ju göra något själv också! Varför ska det vara så himla svårt?

Glädjande nog har jag i alla fall fått ordning på blodtrycket just nu i alla fall. I och för sig med hjälp av tabletter med det känns skönt att det är OK.

PS. Jag har plockat av mig vigselringarna igen… för de börjar sitta alldeles för trång och var svåra att få av. Det kan vara sommarsvullnad - men det är snarare att jag är för tjock!