Varm och kall - varm och kall

Alltså… nu är jag i den där åldern som väl kallas övergångsåldern. Sedan ett par år så har mensen hoppat över en månad ibland, men sen kommit tillbaka regelbundet.

De första gångerna blev jag lite fundersam och gjorde då och då ett gravidtest (som alltid var negativt). Men nu är det inte bara en månads överhoppande. Nu har jag inte haft mens sen i november.

Vilket på ett sätt är väldigt skönt. Men… på ett annat sätt inte alls är skönt! För särskilt den perioden när jag borde haft mens så fungerar inte termostaten. Jag är varm och kall om vartannat. Och på nätterna vaknar jag, slänger av mig täcket, väntar tills jag svalnat av och fryser lite, tar på mig täcket och somnar om. Och detta upprepas om och om och om igen…

På dagarna är det likadant - men det är ju bara att slänga av sig koftan (och ta på den igen), det är ju lite mer hanterbart (även om det är jobbigt också).

Jag är 47 år - jag trodde nog inte att övergångsåldern kom så här. Innan 50. Men så är det väl.
Och nu har jag läst på om det här på nätet. Vid 45-55 års ålder. Så det stämmer ju perfekt…
Klimakteriebesvär>>

Nu följer jag ju de råden som de skriver. Motionerar, äter rätt (ganska i alla fall), klär mig lager på lager, röker inte (har aldrig gjort).

Men nu är jag trött på att ha det så här. I dag tänker jag gå till hälsokosten (eller apoteket om det inte finns där) som ligger här bredvid och fråga efter det där medlet som de gör reklam för på TV. Fermal balans. Så får vi se om det gör någon nytta. Och jag borde väl också gå till en gynekolog gissar jag om det inte hjälper.

Det är inte alltid så lätt att skilja dessa temperaturväxlingar mellan dumpningar heller. Så det är inte alltid så lätt att veta om jag har ätit fel eller bara har temperaturkaos. Alltså - är det inte det ena så är det det andra…

När det oväntade händer…

Mamma ringde igår. En av våra grannar på landet (där mina föräldrar bor permanent) hade hastigt gått bort.

Grannen åkte in till sjukhuset och skulle göra samma operation som jag. Men hon fick problem - precis som jag. Men hon dog.

Det är givetvis ingen enkel operation jag har gjort. Det är ett stort ingrepp. Och det kan få konsekvenser. Vilket jag också blev varse. Men… att gå och dö?

Visst - det sa läkaren till mig också (när jag frågade). Men som jag förstod det så handlade detta om att man inte hade upptäckt läckaget i tid utan att det blivit infektion i buken osv. Vad som hänt med grannen vet jag inte. Men om jag uppfattat mamma rätt så handlade det nästan om samma tidrymd som jag (till och med lite kortare från operation till hon dog.)

Detta gör mig bara mer tacksam över hur väl det gått med mig. Hur bra jag mår. Hur glad jag är över alla mina vänner som också gjort operationen och där allt gått bra.
Och att det egentligen inte spelar så stor roll då, att allt hänger på kroppen, att jag är rynkig och att brösten känns som slappa påsar.

Jag lever och jag mår bra!

Det är ett tag sedan jag uppdaterade bloggen. Det har olika orsaker.

En är att min svärfar har gått bort. Han var 90 år och bodde på hem sedan ett par år tillbaka. Han mådde egentligen ganska uselt och klarade sig inte alls själv. Svärmor var där och hälsade på honom varje dag. Men döden kom ändå mycket hastigt och oväntat, när vi var i Uppsala.

Den andra orsaken är att annars så går dagarna som vanligt. Jag går till träningen måndag, onsdag, fredag. Jag äter oftast när klockan ringer. Jag mår illa ibland när jag har ätit för sött (eller för mycket. En semla kom upp nästan lika snabbt som jag fått ner den).

Inte så mycket att skriva om egentligen.

Jag får kommentarer om att jag blivit så smal. Då funderar jag på vilken bild folk egentligen har av mig. Jag har inte gått ner så mycket de senaste tiden. Jag är fortfarande kraftigt överviktig (enligt tabeller). Jag skulle behöva gå ner 10-15 kg för att hamna i något slags normalläge.

Visst - jag ser väl också att jag är smalare än när jag var tjock. Jag mår bra och antagligen "för jag mig" annorlunda också. Men… så himla smal är jag väl ändå inte? Och inte så att människor som jag med någorlunda regelbundenhet träffar kan säga att jag blivit smal. Nej… det är lite svårt att förstå.

Det jag har märkt är att jag antagligen dricker för lite vatten. Jag är rynkigare. Särskilt under ögonen. Det syns väldigt tydligt när jag sminkar mig. Och en person som är duktig på att sminka sa till mig att jag är alldeles torr under ögonen. Jag har också märkt att brösten är tunna och sladdriga och magen hänger…

En trasdocka - det är en ganska bra beskrivning av hur jag känner mig ibland. Sladdrig och lös i konturerna.

Känns ju lite tråkigt när jag egentligen mår så bra och är så glad.

Som en ballong

I torsdags började jag få ont i magen. Den kändes uppblåst, hård och det gjorde ont hur jag än gjorde. Ryggen gjorde också ont (men jag har märkt att när jag får problem med magen så får jag ofta ryggont.)

Magen fungerade utmärkt, så jag var inte förstoppad. Men jag hade definitivt ont i magen. Jag kunde inte sova ordentligt och dagen efter fortsatte det göra ont. Jag fick inte i mig mycket mat men lite. Det var jobbigt att gå, att sätta sig och att överhuvudtaget vara uppe.

Magen var verkligen som en spärrballong.

Men på lördag morgon var det i princip borta. Vilket var mycket, mycket skönt.

Men vad var det som orsakade problemet? Inte vet jag. Jag hade ätit aprikoser som jag köpt i den lokala grönsaksaffären. De smakade inte som vanligt. Kanske var det aprikoserna som orsakade problemet? Eller så var det mina nya vitaminer som jag också har börjat ta.

Jag har nämligen märkt att mina naglar blivit sämre igen. Trots att jag äter silicia varje dag. Så jag pratade med damen i hälsokostaffären och hon rekommenderade en vitamintablett (som luktar äckligt) som släpper vitaminerna under åtta timmar i kroppen (så att man inte kissar ut allt på en gång…).

Eftersom magvärken har gått över och jag fortfarande äter mina vitaminer (men inte aprikoser) så tror jag att det kan ha varit en överdos av aprikoser. Hoppas det.

Det positiva i allt detta är att jag tappade lite vikt. Kanske tillfälligt, vad vet jag. Men jag glädjer mig så länge.

Soffpotatis…

I GP igår stod det en artikel om en kvinna som fyller 50 (som jag om tre år) som gått ner 40 kilo på ett år. Bara genom att börja träna löpning och ändra kosten. Så det går ju. Jo, jo… jag vet…

Bild: Per Wahlberg

Från soffpotatis till långdistans

På ett år har Jasmina Panayotova gått från överviktig soffpotatis till en aktiv, nästan 40 kilo lättare kvinna. Från att aldrig ha tagit ett löpsteg ska hon nu springa en sträcka som motsvarar avståndet från Göteborg till hennes hemstad Sofia i Bulgarien.

– Titta på de här!

Jasmina Panayotova håller triumfatoriskt upp ett par marinblå trekvartsbyxor, modell XL. 2012 har gått in på sin andra vecka och på kaféet där vi ses har gästerna till synes fullt sjå med att leva upp till sina nyårslöften om ett sundare liv. Magra sallader, inget kött eller några kolhydrater så långt ögat når.

För drygt ett år sedan brukade Jasmina Panayotova vräka i sig både vitt bröd och läsk utan några betänkligheter. Och de där byxorna – de satt som en smäck.

– Jag blir nästan gråtfärdig när jag ser dem. Har jag sett ut så här?

Hon förklarar att hon använde sin kropp som ”avfallskorg” och skyller det delvis på jobbet. Jasmina flyttade till Sverige från Bulgarien på slutet av 1980-talet för att jobba som tolk.

– Innan Bulgarien gick med i EU kom det många asylsökande hit som behövde tolkhjälp. Det var stressigt och jag jobbade jämt. Tänkte aldrig på mitt välbefinnande, struntade i både träning och hur jag åt.

Utan att ha riktigt fattat hur det gick till stod vågen plötsligt på 95 kilo, vilket är en hel del att bära för en kvinna på 158 centimeter.

– Jag fick ont i leder och kropp, kände mig obekväm och blev andfådd vid minsta ansträngning.

Jasmina visar semesterbilder på en rultig och gladlynt kvinna – med familjen, på stranden, vid Svarta Havet. Hon ställer sig frågan högt igen:

– Hur KUNDE jag stå ut med det här? Det var en ändlös självförnekelse, jag vågade aldrig ens titta på mig själv i spegeln.

Vändningen kom hösten 2010. En väninna bad om att få ta mått på Jasminas kropp och drog utan omsvep slutsatsen att ”det är för mycket. Att du inte börjar springa?”. Vid det läget hade Jasmina mer utrymme i vardagen att kunna göra saker för sig själv. Väninnans välmenande ord brände och i november tog hon sig samman för en första joggingrunda runt Härlanda tjärn, på knappt tre kilometer. Några månader senare tecknade hon medlemskap på ett gym.

– Jag sprang och sprang den vintern. Det var mycket snö, is och minusgrader. Men när jag väl hade börjat fanns det inget som kunde stoppa mig. Min sambo fick kostråd via sitt jobb som jag också började använda.

I sin almanacka antecknade hon förändringarna. Hur kilona successivt försvann och kroppsmåtten minskade. Från att ha haft kläder i storlek 48 har hon idag gått ned tio storlekar, och det händer till och med att hon lånar kläder av sin dotter. Hon har slutat helt med socker och vitt bröd, och bytt ut mot nötter, dadlar och honung. Äter inte kött och dricker ingen alkohol.

– Men jag är ingen fanatiker. Blir jag sugen dricker jag lite läsk – men jag knuffar inte i mig stora mängder av något.

Vid nyår avlade hon ett löfte som ska sporra henne till fortsatt träning under 2012: att springa 220 mil, motsvarande avståndet mellan Göteborg och Bulgariens huvudstad Sofia. Naturligtvis inte allt på en gång, utan fördelat på löppass på gymmet och runt Härlanda Tjärn under hela året. I januari har hon gått ut hårt, och sprungit nästan varje dag.

– Men jag har inte satt upp något datum för när jag ska gå i mål. Det kommer att ske någon gång under året. Jag har berättat för mina Facebookvänner och då måste jag få det fullbordat.

Jasmina har testat både styrke- och gruppträning, men gillar löpningen bäst. Den kan hon ”ta med sig” var hon än är.

– I somras sprang jag uppför en bergstopp i Bulgarien och kom långt före både min dotter och sambo. Jag tycker att det här är ett värdigt avsked av min biologiska ungdom. Jag fyller 50 år i sommar och gillar inte de negativa förväntningarna från många att man ska vara tjock och oattraktiv bara för att man blir äldre.

Ibland klandrar hon sig själv för att inte ha kommit till insikt tidigare. Idag känner hon sig pigg och glad, har fått större självförtroende och bättre kontakt med sin kropp. Ju mer hon tränar desto mer energi genererar hon.

– Det finns en kvinnor i 70-årsåldern på mitt gym, vi har blivit kompisar och jag tänker ”kan de, så kan jag”. Jag ska leva så här så länge jag orkar, baske mig!

Hanna Johansson 031-62 40 00 halsa@gp.se

Bild: Per Wahlberg

Fakta

Jasmina Panayotova

Namn: Jasmina Panayotova.

Ålder: Fyller 50 år till sommaren.

Familj: Sambon Sven och 12-åriga dottern Felicia.

Yrke: Auktoriserad tolk, bulgariska och ryska.

Men… jag blev så trött. Det fattar väl jag också att om jag är ute och springer flera timmar varje vecka så kommer det att hända något. Men bara tanken på att springa gör att benen känns som bly. Verkligen som bly! Det är knappt så jag kan resa mig upp ur soffan.

Nej… att springa har aldrig varit något för mig. Nu ska jag ju aldrig säga aldrig - vem vet vad som händer. Men inte inom någon rimlig horisont finns det att jag skulle börja springa.

Igår var jag på vårdcentralen och tog min B12-spruta. Jag har lagt in en påminnelse i min telefon för att inte glömma av det var tredje månad. Nu var det dags igen. Och jag passade på att ta blodtryck också.

Tyvärr låg övertrycket lite högt. Undertrycket höll sig inom gränsen, men övertrycket låg definitivt över. Så det blir till att ta sig tillbaka och ta ett nytt tryck nästa vecka och se om det blivit någon skillnad.

Vore ju inte så kul om trycket börjar sticka upp igen…

Back in the sadle

Så har jag varit och tränat igen. Lika tråkigt som vanligt. Men… kanske nyttigt. Jag hade i alla fall tappat 0,2 kg sedan förra veckan… (Och jag såg flera spännande föredrag på TED förstås.)

Magen är som en ballong. Tror att det är allt bröd och godis som jag har stoppat i mig. Om jag bara kunde sluta med det. Jag mår ju inte bra heller! Har flera gånger fått känning av dumping. Så egentligen vore det ju enkelt att låta bli.

Är lite orolig för att det stangerar och att jag inte ska tappa mer i vikt. Ska jag verkligen behöva gå till den där personliga tränaren för att få ett mer effektivt träningsprogram? Det tål att tänka på…

Det har blivit trängre på gymmet. Jag är sällan ensam på morgonen. Och flera känner jag nu igen, så vi nickar till varandra. Många äldre tanter. Det är roligt. Och en del muskelknippen - men de får sköta sig själva. Sen gissar jag att alla vanliga, hurtiga människor är där på eftermiddagar och kvällar.

Tur i alla fall att man har så nära till ett gym. Annars vete katten vad det hade blivit av för träning.

2012

Ett nytt år. Inga nyårslöften! Jag vet inte varför - jag glömde nog helt enkelt bort det. Och sen är jag nog rädd för att jag inte ska lyckas hålla det jag lovar…

Det skulle vara skönt om jag kunde tappa 10-15 kg till under det här året. Men jag inser att det kommer att kräva mer träning. Det skulle också vara skönt att bli av med hängmagen. Men det kommer också att kräva mycket träning och eventuellt också en operation.

Jag har inte varit och tränat något mellan jul och nyår. Så jag tänkte att jag skulle gå upp i morse och bege mig till gymmet. Men vaknade med ont i halsen och tung i huvudet - så då tänkte jag det var bäst att vänta med träningen. Trots att jag köpt nya träningsbyxor och ny träningsbh på rean. Får se hur jag mår på onsdag.

Har funderat lite på om man skulle var med på Göteborgsklassikern. Det är något som är helt nytt och startar i år.

Så här skriver de på sin webbsida:

Satsa på att genomföra Göteborgsklassikern 2012 – då kommer du förutom att må bättre även att bli historisk som en av de första deltagarna. Göteborgsklassikern innebär att genomföra de 3 loppen Hisingen Runt, Göteborg Simmet och Finalloppet under ett år. Distanserna som ingår i Göteborgsklassikern är utvalda för att både du som motionär och elitidrottare skall klara av utmaningen.

Bakom arrangemanget står de tre föreningarna Hisingens Cykelklubb, Göteborg Sim och Göteborgs Skidklubb. Syftet med Göteborgsklassikern är att bidra till en bättre folkhälsa.

1. Cykling 20 maj (Hisingen runt) 50 km
2. Simma 18 augusti (Göteborgs simmet, Delsjön) 1000 m
3. Springa 3 november (Finalloppet, Skatås) 10 km

Men… nja… jag får se - det är ju ganska långt och ganska tråkigt och … Och vem vill bli historisk?