Tre av fem klara

Så har jag klarat av tre strålningsveckor utav fem. Känns skönt att det mindre än hälften kvar. Jag är lika fascinerad varje dag över att jag får detta. Jag känner mig ju inte sjuk. Jag kommer dit, känner mig hur fräsch som helst. Får min strålning och drar ut igen.

Och samtidigt ser jag ju alla dessa människor som har cancer både här och där. Som är rejält sjuka. Som kommer i rullstolar och sjukhussängar. Som kommer med vaktmästare och ambulanser. Som är så jättesjuka. Och så jag! Otroligt att de satsar detta på mig!

Så här ser det ut i strålningsrummet. Jag ligger på britsen och håller armarna i ställningarna över huvudet. Benen vilar på den röda kudden. Och sen flyttar sig den gråa strålningsapparaten runt mig i olika vinklar. Den vita lilla skärmen ser jag med hjälp av en spegel och med hjälp av den ser jag hur jag andas. Andningen registreras med hjälp av en givare som de klistrar på mig.

Jag har blivit tatuerad med små prickar, så att givarna och strålningen blir på samma ställe varje dag. De kollar också med hjälp av röntgen med jämna mellanrum.

Men nån modifast har det inte blivit av. Det "sket" sig med en gång helt enkelt. Ett annat liv, en annan gång.

På måndag…

Första veckan av strålning är över. Fyra kvar.

Vi är också mitt uppe i fastetiden. Den tiden som är en förberedelsetid inför påsken. Som kristen är det den största högtiden för mig. När Jesus uppstår efter döden på korset.

Fastetiden innebär att man ska försaka saker, ägna sig mer åt bön kanske. Läsa mer bibeln. Det handlar alltså  inte bara om att sluta äta (fasta).

Men jag funderade just på om jag ändå skulle ägna de här fyra veckorna som är kvar på strålningen till att just fasta. Pulverfasta alltså.

För just nu är det käpprätt åt helskotta med vikten. Och om jag inte tar tag i det nu - när ska jag då göra det? Det går alltid att skjuta upp till en annan dag, en annan vecka, att annat liv (nej just det… där gick kanske gränsen).

Så just nu känns det som en lysande idé att på måndag börja fyra veckor med pulver. Förhoppningsvis har även den här förkylningen (som jag burit på sedan tisdag) släppt och jag kan återvända till gymmet för mina vanliga aktiviteter.

Strålande tider

Nu har jag börjat min strålning. I dag fredag är sista dagen på den här veckan. Det blir 5 gånger av 25.

Det känns fullständigt overkligt. Jag känner mig inte sjuk. Jag tror inte att jag ser särskilt sjuk ut. Och ändå så satsar sjukvården detta på mig!

Allt för att jag inte (förhoppningsvis) i framtiden ska drabbas av bröstcancer igen.

Strålningen går till så att jag läggs på ett bord som går att justera. På mig har de ritat en massa markeringar (som i dag eller på måndag ska tatueras in). Apparaten, som åker runt mig som ett litet rymdskepp, justeras och åker runt och strålar och sänder också ut röda och gröna markeringslinjer.

Jag ser mig själv i glaset på apparaten och tänker på Disneys ljusparad, där de också hade röda och gröna ljus överallt.

Det känns ingenting. Jag ska andas in, hålla andan (med luften i lungorna) och då strålar de, några sekunder i taget, och sen släpper jag andan. Jag kan med hjälp av en apparat se hur jag andas och att jag fyllt tillräckligt med luft. Strålningen sker bara när det är tillräckligt med luft i lungorna, skulle jag inte orka hålla luften stannar strålningen automatiskt.

När jag sitter utanför strålningsrummet och väntar så sitter det andra patienter där också, givetvis. Patienter som jag, men också patienter som drabbats oerhört svårt av olika cancer. Jag ser människor utan hår, med bandage, människor märkta av läkemedlet cortison (som gör att man svullnar upp), människor som är riktigt sjuka.

Och då känns det ännu mer konstigt att jag också är där. Att de satsar 25 strålningsgånger på mig. Jag borde vara tacksam. Jag ÄR tacksam. Att jag lever, att de hittade detta och att jag lever i ett land där man får hjälp, utan att behöva ruinera sig.

Hittade en artikel på webbplatsen Dagens Arena. De skriver om jakten på cancersjuka kvinnor. Kvinnor som drabbats betydligt värre än jag. Hur försäkringskassan är oerhört rigid i sina bedömningar. Hur de måste söka jobb.

Jag har hittills (peppar, peppar) inte haft några problem med försäkringskassan. Ibland undrar jag om de driver sina regler till det yttersta just för att visa på orimligheten i dem. Det är förfärligt för dem som drabbas.

Dagens Arena: Jakten på cancersjuka kvinnor>>

Yes!

Städade under diskbänken och läste på mitt handdiskmedel.

"Fantastisk upplösning av fett"

Tänk om det hade funkat även på människor!

Vi har varit på semester i USA, hela familjen, i två veckor. Två underbara härliga veckor i ett land där allting är stort och mycket. Och då menar jag verkligen stort och mycket. Allt! När jag beställer en liten cappocino så är den lika stor som en mellanstorlek hemma. Läsken kostar nästan ingenting.

Det är inte konstigt att folk ser ut som de gör! Men det fick mig ju inte att må bättre om mig själv. Snarare tvärtom. Jag såg mig själv i dessa människor.

Hade en tanke om att gå på pulver innan vi åkte på semester. Det sprack ganska omgående. Hade en tanke på att läsa pappren som jag fick efter operationen för att åter börja äta rätt. Det sprack ganska omgående. Hade en tanke på att sätta på min telefon på "ät-sov-klocka" igen. Det har heller inte blivit gjort. Men något måste hända snart!

Kanske kan jag använda fastetiden till att försöka få ordning på det här. Ta en dag i taget. En timme i taget.

Jag lyckades i alla fall ta mig till gymmet i måndags. Det var skönt. Men i onsdags var jag tvungen att vara hemma så att reparatören till diskmaskinen skulle kunna komma (och han lyckades laga maskinen på plats, JIPPI!).

Dagen efter vi kommit hem från semestern var jag på sjukhuset och de ställde in strålningen. Och ritade en massa streck på mig och satte på "plåster" så att strecken skulle sitta kvar. Streck som jag ska ha kvar under hela strålningen. (Som börjar på måndag den 10 mars).

Sen måste jag lära mig att andas med lungorna. Jag som sjunger i kör fyller inte lungorna med luft, jag fyller magen, för att kunna använda stödet. Men nu måste jag alltså fylla lungorna istället. Och det visar sig vara en helt annan teknik.

När jag sedan andas kan jag med hjälp av en monitor se när lungorna är fyllda, och då strålar de (när jag håller andan) och när jag släpper ut luften så slutar de stråla. Detta för att strålningen ska vara så långt borta från hjärtat som möjligt.

Det är fantastiskt vad de kan.

Hela grejen med den här bröstcancern känns helt overklig. Jag känner mig ju inte sjuk. Men jag ser ärret på bröstet. Jag ser de ritade strecken på kroppen. Men jag känner mig inte sjuk. Det är nästan som om det här med strålningen är helt i onödan. Men det är ju bra att det sker.

Jag läser Kristian Gidlunds bok "I kroppen min…". Kristian Gidlund som gick bort i cancer i september förra året. Inte alls samma cancer. Men jag inser ju hur himla bra jag har det. Och hur himla djävligt det kan vara. Hur livet inte alls är rättvist på något sätt.

I morse upptäckte jag ett födelsemärke bak på ryggen som jag inte tänkt på förut. Ett märke som kändes. Och det skrämde mig. Men eftersom jag ska till sjukhuset nästa vecka så tänkte jag att jag kunde ju fråga dem om detta.