Operationen är klar

Nu är jag opererad. Jag fick en återbudstid, så istället för att behöva vänta till den 29 november opererades jag den 12 november. Det var väldigt skönt inser jag nu efteråt.

Väntan - utan att veta vad det är för cancer, utan att veta vad som behöver göras efteråt - då är det skönt att processen har satt igång.

Jag har nog inte riktigt förstått att jag har cancer. Det är liksom svårt att ta in.

Operationen gick bra. Jag var först på sjukhuset måndagen den 11 november. Då satte de in en ståltråd i bröstet på mig - för att läkaren sedan skulle hitta rätt när operationen gjordes. Sen fick jag gå och ta en del prover. Och sen var jag på avdelningen och pratade med sköterskan. Och sen var jag och fick kontrast som är svagt radioaktivt. Det var för att de skulle hitta lymfporten och kunna ta bort den.

På tisdagen var jag på sjukhuset kl 06.00. Det ösregnade ute. Maken var snäll och körde mig. Så fick jag ta på mig sjukhuskläder (duschat i descutan hade jag ju gjort hemma både på måndagen och tisdagen). Sen kördes jag iväg i kulveterna till operationen. Fick nålar (är svårstucken så det tog ett tag) och sen körde de in mig på salen.

När jag vaknade upp så har de skurit bort en sektor i bröstet, de celler som var förändrade. Som tur var fanns det inget i lymfan, så den behövde de inte ta bort, bara det provet som skickades iväg på snabbanalys.

Nu är allt skickat på utredning och när jag ska på återbesöket så får jag reda på vad som kommer att hända. Ska det räcka med strålningen eller ska det kompletteras med något mer?

Det var väldigt skönt att de inte behövde ta bort hela lymfan.

När jag kom upp på avdelningen igen så var jag trött. Jag hade inte sovit så mycket på natten och jag slumrade bort större delen av eftermiddagen. På kvällen kom maken och hälsade på. Jag delade rum med två män. Kändes lite konstigt.

På kvällen somnade jag ganska tidigt - med öronproppar. Men vaknade vid midnatt av att mina rumskamrater snarkade, andades väldigt konstigt och pratade högt i sömnen. Jag tillbringade därför resten av natten i dagrummet, läsandes, tittandes på TV och sovandes i tvåmanssoffan.

På onsdagen blev jag utskriven efter att jag pratat med sjukgymnasten och de tittat på mina förband. Det vara skönt att komma hem och få ligga i sin egen soffa, titta på TV och sova i sin egen säng på natten.

Jag har inte ont. Det stramar lite i såren och jag vet inte hur bröstet ser ut egentligen, under förbandet. Jag har fått en BH som jag ska ha som förband - den sitter förfärligt illa och inga kläder passar. Men det är så här det kommer att vara nu ett tag.

Jag är glad att de upptäckte detta i tid - förhoppningsvis!

På kirurgavdelningen där jag låg var det många olika operationer som hade gjorts. Bland annat låg det en kille där som gjort en gastric sleeve. Han hade ont men såg fram emot att få komma hem. Det var en lite annan operation än den jag gjorde för tre år sedan. Jag hoppas att det ska gå bra för honom.

Fuck cancer!

För tre år sedan låg jag på sjukhuset i Uppsala. Slangar i magen och jag åt ingenting. Men jag var i princip frisk. Jag hade själv utsatt mig för en operation som jag trodde skulle hjälpa mig.

Och det gjorde den. Jag gick ner i vikt - men tre år senare är jag ändå inte där jag ville vara viktmässigt. Jag trodde att jag skulle vara i mål. Jag trodde att jag skulle vara "smal". Det är jag inte. Inte på långa vägar.

Jag väger inte så mycket som jag gjorde när jag opererades, men den sista tiden har jag ändå gått upp och jag väger återigen tresiffrigt - vilket verkligen är en varningsklocka. Jag har också fått problem med blodtrycket och går nu till vårdcentralen för att kolla upp det och se om jag eventuellt behöver höja dosen.

En annan varningsklocka är ju att kläderna sitter mer illa igen. Och att jag var tvungen att gå och köpa nya byxor och att jag då fick gå till avdelningen för större storlekar.

Detta var inte så jag tänkte ha det.

Men nu har det stött till ytterligare en komplikation.

I september hade jag fått kallelse till mammografi. Jag glömde bort tiden (!) men kom efter ett par dagar på det, letade upp kallelsen, ringde och fick en ny tid. Var och gjorde mammografin. Efter cirka en vecka fick jag en ny kallelse där de ville göra en uppföljning. Detta hände förra gången också, så jag var inte så orolig egentligen.

De gjorde en ny mammografi och de gjorde punktion och tog vävnadsprover. Läkaren hörde sedan av sig efter en vecka. De ville göra ytterligare test. Istället för att göra en ny punktion med grövre nål (vilket är rutinen) så skickade de mig till magnetröntgen för det ger en mycket säkrare diagnos.

I torsdags var jag och träffade läkaren och fick beskedet att jag har bröstcancer i vänster bröst. Jag ska opereras den 29 november. Jag kommer sedan rutinmässigt också att få strålning efter en månad. Det känns konstigt. Egentligen har jag nog alltid vetat att jag skulle få bröstcancer, det var väl bara en fråga om när. Eller - tja, jag vet inte… Just nu känns det ganska overkligt i alla fall. Jag är ju inte sjuk. Jag mår inte dåligt. Jag har inte ont. Det är ju precis som innan jag var hos läkaren. Fast nu vet jag att jag har cancer. Bara ordet  - CANCER! Det är läskigt att säga och tänka.

Vi berättade för barnen på kvällen. De har inte sagt så mycket och det är ju inte så mycket att säga heller. Dagen efter berättade vi för föräldrarna som ändå var hos oss och åt middag (eftersom det var höstlov och dottern var hemma från folkhögskolan). De blev givetvis ganska tagna, men sa inte så mycket heller. Svärmor har också haft bröstcancer för 15 år sedan. Hon fick det dock när hon var över 70 år. Men det gick ju bra och det känns skönt.

Egentligen så känns det som om det här kommer att gå bra också.

Kanske får den här bloggen lite annan inriktning. Kanske är det så att jag kommer att skriva om min cancer i stället för mina funderingar om vikten. Vi får se.

FUCK CANCER!

Fat and back

Har just sett ett TV-program "Fat and Back" - om en kille i australien som bestämde sig för att gå upp 40 kg (50% av sin kroppsvikt) på 6 månader och sedan ägna 6 månader att gå ner dem igen. Till saken hör att han var tränare på ett gym.
http://www.paulpjjames.com/fat-and-back/

Han jobbade kvar på gymmet - men gymmade inte själv alls.

Det var en väldigt speciell resa.

Han åt allt, obegränsat, jämt och ständigt de första månaderna. Och han la på sig rejält. Magen var stor som en spärrballong.

Och det var inte enkelt att gå ner. Men givetvis så klarade han av det.

Det här fick mig att få väldigt dåligt samvete att jag inte varit ute och ens promenerat en enda (nästan) morgon på hela sommaren! Trots att det varit så fantastiskt fina sommarmornar.

Men när vi flyttar hem till stan så är det bara att dra iväg till gymmet. Funderade till och med om jag skulle satsa på några gånger med personlig tränare som får mig att kämpa lite till.

Förra blogginlägget skrev jag att jag eventuellt skulle göra några pulverdagar. Och det gjorde jag. Nästan 10 dagar med pulver. Det var skönt - fast jag var sugen på att äta. Något kilo gick jag nog ner men det hade nog varit mer effektivt att också motionera parallellt.

Guldet blev till sand…?

Sitter i soffan, i nattlinne och skriver. Har inte varit ute och promenerat en enda gång värd namnet sedan jag flyttade ut till landet i början på juni. Jag kan skylla på att jag inte tagit med mig bra kläder (men gympakläderna finns här nu) och jag kan skylla på att jag inte tagit med bra skor (men de tog jag ut i fredags).

Och ändå så bara sitter jag här…

I början av juni var jag hos vårdcentralen och träffade min läkare. Frågade hur det fungerade om jag skulle vilja få magen opererad. Eftersom jag inte finns i några rullor längre (varken i Uppsala eller i Göteborg) så kan jag ju inte automatiskt bli kallad eller bli erbjuden att få operation. Men det var inga problem sa läkaren, hon kunde skriva en sådan remiss.

Men den känns avlägsen just nu. Det går åt fel håll. Har till och med funderat på att att köra en omgång pulver till bara för att få en spark i ändan… Men pulvret står där i sina kartonger och jag äter…

Läkaren var klok. "Det som har varit har varit. Det är bakom oss. Nu tänker vi framåt!" Ja, tänkte jag när jag gick därifrån - precis så! Men… sen händer det liksom inget mer.

Om 1,5 år fyller jag 50 - jag skulle ju inte vara så här stor då! Nu har jag ju fått all hjälp man kan få - jag måste ju göra något själv också! Varför ska det vara så himla svårt?

Glädjande nog har jag i alla fall fått ordning på blodtrycket just nu i alla fall. I och för sig med hjälp av tabletter med det känns skönt att det är OK.

PS. Jag har plockat av mig vigselringarna igen… för de börjar sitta alldeles för trång och var svåra att få av. Det kan vara sommarsvullnad - men det är snarare att jag är för tjock!

Operation botar diabetes

I går var jag med i ett forskningsprojekt. Första gången jag var med där var för nio år sedan, så både projektet och jag har varit ihålliga.

Projektet går ut på att undersöka personer vars föräldrar har diabets typ 2 och se om det finns någon ökad risk för diabetes hos dem.
Lundberglab. Sahlgrenska>>

Eftersom båda mina föräldrar har diabetes typ 2 så passade det ju bra. Även min bror är involverad i projektet.

Förutom att bidra till forskningen så får man också en rejäl hälsoundersökning där de tittar på en massa olika prover av skilda slag. Och jag är frisk och har bra provet (känns ju tryggt). Det verkar heller inte som det finns någon ökad risk för mig att få diabetes, vilket också känns tryggt. Detta upptäckte det redan första gången jag var med för nio år sedan.

Den undersökning jag gjorde i går, och som jag då gjort återkommande tre gånger under de senaste nio åren går till så här.

Man kommer fastande till avdelningen. Då tar de blodprover på mig. Sen gör de en elektromagnetisk undersökning (de sätter elektroder på fötterna och på händerna, sänder svag ström genom kroppen i någon minut. Det känns ingenting). Efter det får man dricka ett stort glas med sockerlösning. Det är verkligen vidrigt. Så det är bara att svälja så gott det går och få ner alltihopa.

Efter det kommer sköterskan och tar prover en gång i halvtimmen i två timmar. Och sen är det klart. Efteråt får man en lunchkupong att gå och köpa mat för.

Den där sockerlösningen var verkligen supersöt - och jag kände att det var tur att jag satt still. För jag blev alldeles snurrig och mådde lite tjuvtjockt. Men det gick över sedan.

Jag berättade för sköterskan om min operation. Och då berättade hon om att det visst är många diabetespatienter som helt blir av med sin diabetes när de har gjort en gastric bypass.

Jag gjorde en sökning på nätet och det finns flera artiklar om ämnet. Här är en som jag hittade på diabetesportalen om ett forskningsprojekt om just det här ämnet:
Hur kan fetmaoperationen bota diabetes på bara ett par dagar>>

Hur har jag det annars då?

Tja, det går så där. Jag får inte till det med min mat-och-sov-klocka. Jag sätter på den, och så är det ett möte eller en kurs eller något annat som "stör" och så stänger jag av den. Och även när den är på så är det svårt att få till bra matvanor.

Jag känner ju igen mönstret och det skrämmer mig egentligen. Återigen är jag uppe och pendlar på en vikt som jag inte känner mig bekväm i.

Och jag som hade bestämt mig för att vara smal när jag fyller 50. Det är om 1,5 år…

En sån där dag…

… när allt bara känns fel, tråkigt och hopplöst.

Nej, jag vet. Det är inte hopplöst. Allt är inte tråkigt. Men ändå…

I går kom jag inte utanför dörren. Alls. Jag satt i princip i soffan hela dagen och tittade på TV och sydde på dotterns klänning. Och på kvällen ångrade jag mig så. Varför gick jag inte ut? Det var strålande vinterväder ute. Jag såg uppdateringar på datorn om folk som promenerat, åkt skridskor, vandrat ute på havsisen. Men jag… jag satt bara på min soffa och sydde…

Jag får liksom inget ur händerna. Känner mig orkeslös och viljelös. Hopplös.

Är det så här det ska vara? Så här det ska bli?

Dotter har varit hemma över helgen. Det var trevligt. Även om man inte ser så mycket av henne då heller. Hon umgås mest med pojkvännen och stänger in sig på sitt rum.

Om familjen ska träffas eller göra något tillsammans så är det jag som får dra i det. Planera och bestämma. Ingen annan tar initiativ. Och ofta så är det inte så att de andra blir glada eller gillar förslagen.

Jag börjar bli så trött på detta. Var är mitt liv? När får jag börjar göra saker som jag vill göra? Maken sover hela förmiddagarna när han är ledig och jag är vaken och bara väntar. På kvällarna när han kommer hem lägger han sig i soffan och titta på TV och sover.

Var är mitt liv? Ska jag ta tag i det eller? Och vad kommer det att få för konsekvenser?

Det hände i alla fall några roliga saker i helgen. Jag fick en mycket fin komplimang av min svägerska. Och på lördag kväll var hela familjen och såg Galenskaparna på Lorensbergsteatern. Det var väldigt roligt.

Det är inte vad du äter…

…mellan jul och nyår som spelar någon roll - utan det du äter mellan nyår och jul.

Och det är ju så sant som det är sagt.

Detta har hänt sedan jag skrev här sist på bloggen.

Dietisten lovade att ringa mig i december - och det gjorde hon. Det kändes väldigt bra. Och jag hade faktiskt gått ner ett kilo sedan jag var på återkontrollen (men det var ju det här med jul och nyår som kom sen…) I alla fall så kom vi överens om att hon skulle ringa mig igen i februari.

Sen var jag och hälsade på en god vän som jag inte träffat på ett tag. Det visade sig att min vän hade gått med i OA (anonyma överätare). Det är ett tolvstegsprogram som liknar AA och alla andra tolvstegsprogram. Jag följde med en gång innan jul.

Det kändes väldigt konstigt och det sätt som mötet gick till på var ganska främmande för mig. Jag har inte varit på något mer möte - det kom jul och nyår emellan och sen har jag varit upptagen. De vill att man går sex gånger innan man bestämmer sig för om man ska vara med eller inte.

Och under juldagarna så har jag verkligen funderat just över mina ätvanor. Vad det är jag stoppar i mig och när och hur…

Så jag tror verkligen att jag ska gå mina fem gånger till innan jag bestämmer mig för hur jag ska göra i framtiden med OA.

Jag är trött på att stå still och stampa fem kilo upp och fem kilo ner. Jag går och tränar och behöver väl antagligen göra något mer. Få ordning på mitt ätande - se till att använda klockan och äta regelbundet. Se till att dricka mycket mellan måltiderna och inte samtidigt med maten. Se till att motionera regelbundet och kanske utöka detta.