En sån där dag…

… när allt bara känns fel, tråkigt och hopplöst.

Nej, jag vet. Det är inte hopplöst. Allt är inte tråkigt. Men ändå…

I går kom jag inte utanför dörren. Alls. Jag satt i princip i soffan hela dagen och tittade på TV och sydde på dotterns klänning. Och på kvällen ångrade jag mig så. Varför gick jag inte ut? Det var strålande vinterväder ute. Jag såg uppdateringar på datorn om folk som promenerat, åkt skridskor, vandrat ute på havsisen. Men jag… jag satt bara på min soffa och sydde…

Jag får liksom inget ur händerna. Känner mig orkeslös och viljelös. Hopplös.

Är det så här det ska vara? Så här det ska bli?

Dotter har varit hemma över helgen. Det var trevligt. Även om man inte ser så mycket av henne då heller. Hon umgås mest med pojkvännen och stänger in sig på sitt rum.

Om familjen ska träffas eller göra något tillsammans så är det jag som får dra i det. Planera och bestämma. Ingen annan tar initiativ. Och ofta så är det inte så att de andra blir glada eller gillar förslagen.

Jag börjar bli så trött på detta. Var är mitt liv? När får jag börjar göra saker som jag vill göra? Maken sover hela förmiddagarna när han är ledig och jag är vaken och bara väntar. På kvällarna när han kommer hem lägger han sig i soffan och titta på TV och sover.

Var är mitt liv? Ska jag ta tag i det eller? Och vad kommer det att få för konsekvenser?

Det hände i alla fall några roliga saker i helgen. Jag fick en mycket fin komplimang av min svägerska. Och på lördag kväll var hela familjen och såg Galenskaparna på Lorensbergsteatern. Det var väldigt roligt.