Idag har jag varit på två-årskontroll i Uppsala. Jag fick flyttat min tid som krockade med min väns 50-årskalas och det var ju tur det. Och eftersom jag ändå var uppe i Uppsala denna vecka i ett annat ärende så passade det bra.
Så i morse gav jag mig iväg upp till sjukhuset i ett duggregnsgrått Uppsala. Jag träffade först en dietist. Och vi gick igenom vad jag åt och drack.
Jag har gått upp fem kilo sedan jag var där förra året. Och det är ju inte bra.
Hon var ganska rak och tydlig med vad som var bra och vad jag borde tänka på. Det kändes som hon brydde sig och ville väl. Skrev ner tydliga instruktioner och kommer att ringa mig före jul för att följa upp. Och sedan igen om ett halvår.
Vad sa hon då om maten och allt?
Ja, först visade det sig att jag visst ska äta två vitamintabletter - jag äter bara en. Fattar inte hur det blivit så. Sen tyckte hon inte att silician var bra. Hon påstod att den kunde "slå ut" andra upptag. Fast… det vet jag inte om jag vill lyssna på. Jag får väl kolla upp vad den innehåller egentligen.
När vi sedan gick igenom mitt ätande visade det sig att jag borde äta mer. Och oftare. Och kanske mindre portioner. Och mer potatis. Och dricka ska jag också göra med (vatten alltså!) fast inte i samband med måltiderna.
Jag trodde att man inte skulle dricka vid måltiderna för att det var risk för att maten skulle fastna osv. Men jag tycker ju det har fungerat bra, så jag har druckit till maten.
Men tydligen hade hon varit på kurs i Göteborg (!) förra veckan och där hade man forskat på detta. Det visade sig att om man inte dricker till maten så blir man mer mätt, äter mindre portioner och man går ner fortare. Där ser man…
Vi satt nästan en timme och pratade och sen var det dags för mig att träffa läkaren. Eftersom provsvaren var uppskickade från Göteborg och dietisten inte hade sett dem så följde hon med upp.
Läkaren visade sig vara en pojkspolning med en läkarkandidat (minst lika ung) med väldigt konstig attityd. Och det märktes att de inte tyckte att det var helt OK att dietisten följde med upp. Det blev liksom konstig stämning.
När hon hade gått ur rummet så tittade han på pappren och konstaterade att alla prover låg bra, det var bara koleserolet som låg lite högt. Sen frågade han om jag motionerade.
Ja, tre gånger i veckan svarade jag. "Jaha", sa han, "det finns fyra dagar till i veckan, vad gör du då? Finns det någon simbassäng på gymmet?"
Alltså - jag blev liksom inte riktigt klok på honom. Det kändes som han bara skulle checka ut mig och ge mig "ett gott råd". Hela besöket tog max 10 minuter.
Och nu får jag inte komma tillbaka till Uppsala. Nu är jag utskriven. De kommer att skicka en remiss till min vårdcentral i Björkekärr, där jag ska gå och kolla prover en gång om året.
Vi diskuterade inte plastikoperation (nu är det ju inte riktigt aktuellt eftersom jag gått upp) och det lär väl aldrig på aktuellt. Eftersom jag hör till Uppsala - men är utskriven nu. Och Göteborg tar väl inget ansvar för mig.
Men jag ska försöka ta mig an alla de där råden jag fick av dietisten. Och se om jag inte kan få ordning på mitt "mat"-liv och huvudet. För visst är det så att jag inser att jag har gjort något bra - men, rädslan för att gå upp är så stor.
När jag plötsligt känner mig "tjock" igen. I kroppen, i huvudet, i spegeln…
När jag låg på sjukhuset stod jag ofta och tittade ut över staden och kunde bland annat se Uppsala konsert- och kongresshus. I helgen var jag där och stod längst upp och tittade ut över sjukhuset (den stora vita byggnaden längst upp till vänster). Det var en konstig känsla.
