… när allt bara känns fel, tråkigt och hopplöst.
Nej, jag vet. Det är inte hopplöst. Allt är inte tråkigt. Men ändå…
I går kom jag inte utanför dörren. Alls. Jag satt i princip i soffan hela dagen och tittade på TV och sydde på dotterns klänning. Och på kvällen ångrade jag mig så. Varför gick jag inte ut? Det var strålande vinterväder ute. Jag såg uppdateringar på datorn om folk som promenerat, åkt skridskor, vandrat ute på havsisen. Men jag… jag satt bara på min soffa och sydde…
Jag får liksom inget ur händerna. Känner mig orkeslös och viljelös. Hopplös.
Är det så här det ska vara? Så här det ska bli?
Dotter har varit hemma över helgen. Det var trevligt. Även om man inte ser så mycket av henne då heller. Hon umgås mest med pojkvännen och stänger in sig på sitt rum.
Om familjen ska träffas eller göra något tillsammans så är det jag som får dra i det. Planera och bestämma. Ingen annan tar initiativ. Och ofta så är det inte så att de andra blir glada eller gillar förslagen.
Jag börjar bli så trött på detta. Var är mitt liv? När får jag börjar göra saker som jag vill göra? Maken sover hela förmiddagarna när han är ledig och jag är vaken och bara väntar. På kvällarna när han kommer hem lägger han sig i soffan och titta på TV och sover.
Var är mitt liv? Ska jag ta tag i det eller? Och vad kommer det att få för konsekvenser?
Det hände i alla fall några roliga saker i helgen. Jag fick en mycket fin komplimang av min svägerska. Och på lördag kväll var hela familjen och såg Galenskaparna på Lorensbergsteatern. Det var väldigt roligt.
måndag 21 januari 2013
onsdag 16 januari 2013
Det är inte vad du äter…
…mellan jul och nyår som spelar någon roll - utan det du äter mellan nyår och jul.
Och det är ju så sant som det är sagt.
Detta har hänt sedan jag skrev här sist på bloggen.
Dietisten lovade att ringa mig i december - och det gjorde hon. Det kändes väldigt bra. Och jag hade faktiskt gått ner ett kilo sedan jag var på återkontrollen (men det var ju det här med jul och nyår som kom sen…) I alla fall så kom vi överens om att hon skulle ringa mig igen i februari.
Sen var jag och hälsade på en god vän som jag inte träffat på ett tag. Det visade sig att min vän hade gått med i OA (anonyma överätare). Det är ett tolvstegsprogram som liknar AA och alla andra tolvstegsprogram. Jag följde med en gång innan jul.
Det kändes väldigt konstigt och det sätt som mötet gick till på var ganska främmande för mig. Jag har inte varit på något mer möte - det kom jul och nyår emellan och sen har jag varit upptagen. De vill att man går sex gånger innan man bestämmer sig för om man ska vara med eller inte.
Och under juldagarna så har jag verkligen funderat just över mina ätvanor. Vad det är jag stoppar i mig och när och hur…
Så jag tror verkligen att jag ska gå mina fem gånger till innan jag bestämmer mig för hur jag ska göra i framtiden med OA.
Jag är trött på att stå still och stampa fem kilo upp och fem kilo ner. Jag går och tränar och behöver väl antagligen göra något mer. Få ordning på mitt ätande - se till att använda klockan och äta regelbundet. Se till att dricka mycket mellan måltiderna och inte samtidigt med maten. Se till att motionera regelbundet och kanske utöka detta.
Och det är ju så sant som det är sagt.
Detta har hänt sedan jag skrev här sist på bloggen.
Dietisten lovade att ringa mig i december - och det gjorde hon. Det kändes väldigt bra. Och jag hade faktiskt gått ner ett kilo sedan jag var på återkontrollen (men det var ju det här med jul och nyår som kom sen…) I alla fall så kom vi överens om att hon skulle ringa mig igen i februari.
Sen var jag och hälsade på en god vän som jag inte träffat på ett tag. Det visade sig att min vän hade gått med i OA (anonyma överätare). Det är ett tolvstegsprogram som liknar AA och alla andra tolvstegsprogram. Jag följde med en gång innan jul.
Det kändes väldigt konstigt och det sätt som mötet gick till på var ganska främmande för mig. Jag har inte varit på något mer möte - det kom jul och nyår emellan och sen har jag varit upptagen. De vill att man går sex gånger innan man bestämmer sig för om man ska vara med eller inte.
Och under juldagarna så har jag verkligen funderat just över mina ätvanor. Vad det är jag stoppar i mig och när och hur…
Så jag tror verkligen att jag ska gå mina fem gånger till innan jag bestämmer mig för hur jag ska göra i framtiden med OA.
Jag är trött på att stå still och stampa fem kilo upp och fem kilo ner. Jag går och tränar och behöver väl antagligen göra något mer. Få ordning på mitt ätande - se till att använda klockan och äta regelbundet. Se till att dricka mycket mellan måltiderna och inte samtidigt med maten. Se till att motionera regelbundet och kanske utöka detta.
torsdag 22 november 2012
2 års kontroll
Idag har jag varit på två-årskontroll i Uppsala. Jag fick flyttat min tid som krockade med min väns 50-årskalas och det var ju tur det. Och eftersom jag ändå var uppe i Uppsala denna vecka i ett annat ärende så passade det bra.
Så i morse gav jag mig iväg upp till sjukhuset i ett duggregnsgrått Uppsala. Jag träffade först en dietist. Och vi gick igenom vad jag åt och drack.
Jag har gått upp fem kilo sedan jag var där förra året. Och det är ju inte bra.
Hon var ganska rak och tydlig med vad som var bra och vad jag borde tänka på. Det kändes som hon brydde sig och ville väl. Skrev ner tydliga instruktioner och kommer att ringa mig före jul för att följa upp. Och sedan igen om ett halvår.
Vad sa hon då om maten och allt?
Ja, först visade det sig att jag visst ska äta två vitamintabletter - jag äter bara en. Fattar inte hur det blivit så. Sen tyckte hon inte att silician var bra. Hon påstod att den kunde "slå ut" andra upptag. Fast… det vet jag inte om jag vill lyssna på. Jag får väl kolla upp vad den innehåller egentligen.
När vi sedan gick igenom mitt ätande visade det sig att jag borde äta mer. Och oftare. Och kanske mindre portioner. Och mer potatis. Och dricka ska jag också göra med (vatten alltså!) fast inte i samband med måltiderna.
Jag trodde att man inte skulle dricka vid måltiderna för att det var risk för att maten skulle fastna osv. Men jag tycker ju det har fungerat bra, så jag har druckit till maten.
Men tydligen hade hon varit på kurs i Göteborg (!) förra veckan och där hade man forskat på detta. Det visade sig att om man inte dricker till maten så blir man mer mätt, äter mindre portioner och man går ner fortare. Där ser man…
Vi satt nästan en timme och pratade och sen var det dags för mig att träffa läkaren. Eftersom provsvaren var uppskickade från Göteborg och dietisten inte hade sett dem så följde hon med upp.
Läkaren visade sig vara en pojkspolning med en läkarkandidat (minst lika ung) med väldigt konstig attityd. Och det märktes att de inte tyckte att det var helt OK att dietisten följde med upp. Det blev liksom konstig stämning.
När hon hade gått ur rummet så tittade han på pappren och konstaterade att alla prover låg bra, det var bara koleserolet som låg lite högt. Sen frågade han om jag motionerade.
Ja, tre gånger i veckan svarade jag. "Jaha", sa han, "det finns fyra dagar till i veckan, vad gör du då? Finns det någon simbassäng på gymmet?"
Alltså - jag blev liksom inte riktigt klok på honom. Det kändes som han bara skulle checka ut mig och ge mig "ett gott råd". Hela besöket tog max 10 minuter.
Och nu får jag inte komma tillbaka till Uppsala. Nu är jag utskriven. De kommer att skicka en remiss till min vårdcentral i Björkekärr, där jag ska gå och kolla prover en gång om året.
Vi diskuterade inte plastikoperation (nu är det ju inte riktigt aktuellt eftersom jag gått upp) och det lär väl aldrig på aktuellt. Eftersom jag hör till Uppsala - men är utskriven nu. Och Göteborg tar väl inget ansvar för mig.
Men jag ska försöka ta mig an alla de där råden jag fick av dietisten. Och se om jag inte kan få ordning på mitt "mat"-liv och huvudet. För visst är det så att jag inser att jag har gjort något bra - men, rädslan för att gå upp är så stor.
När jag plötsligt känner mig "tjock" igen. I kroppen, i huvudet, i spegeln…
När jag låg på sjukhuset stod jag ofta och tittade ut över staden och kunde bland annat se Uppsala konsert- och kongresshus. I helgen var jag där och stod längst upp och tittade ut över sjukhuset (den stora vita byggnaden längst upp till vänster). Det var en konstig känsla.
Så i morse gav jag mig iväg upp till sjukhuset i ett duggregnsgrått Uppsala. Jag träffade först en dietist. Och vi gick igenom vad jag åt och drack.
Jag har gått upp fem kilo sedan jag var där förra året. Och det är ju inte bra.
Hon var ganska rak och tydlig med vad som var bra och vad jag borde tänka på. Det kändes som hon brydde sig och ville väl. Skrev ner tydliga instruktioner och kommer att ringa mig före jul för att följa upp. Och sedan igen om ett halvår.
Vad sa hon då om maten och allt?
Ja, först visade det sig att jag visst ska äta två vitamintabletter - jag äter bara en. Fattar inte hur det blivit så. Sen tyckte hon inte att silician var bra. Hon påstod att den kunde "slå ut" andra upptag. Fast… det vet jag inte om jag vill lyssna på. Jag får väl kolla upp vad den innehåller egentligen.
När vi sedan gick igenom mitt ätande visade det sig att jag borde äta mer. Och oftare. Och kanske mindre portioner. Och mer potatis. Och dricka ska jag också göra med (vatten alltså!) fast inte i samband med måltiderna.
Men tydligen hade hon varit på kurs i Göteborg (!) förra veckan och där hade man forskat på detta. Det visade sig att om man inte dricker till maten så blir man mer mätt, äter mindre portioner och man går ner fortare. Där ser man…
Vi satt nästan en timme och pratade och sen var det dags för mig att träffa läkaren. Eftersom provsvaren var uppskickade från Göteborg och dietisten inte hade sett dem så följde hon med upp.
Läkaren visade sig vara en pojkspolning med en läkarkandidat (minst lika ung) med väldigt konstig attityd. Och det märktes att de inte tyckte att det var helt OK att dietisten följde med upp. Det blev liksom konstig stämning.
När hon hade gått ur rummet så tittade han på pappren och konstaterade att alla prover låg bra, det var bara koleserolet som låg lite högt. Sen frågade han om jag motionerade.
Ja, tre gånger i veckan svarade jag. "Jaha", sa han, "det finns fyra dagar till i veckan, vad gör du då? Finns det någon simbassäng på gymmet?"
Alltså - jag blev liksom inte riktigt klok på honom. Det kändes som han bara skulle checka ut mig och ge mig "ett gott råd". Hela besöket tog max 10 minuter.
Och nu får jag inte komma tillbaka till Uppsala. Nu är jag utskriven. De kommer att skicka en remiss till min vårdcentral i Björkekärr, där jag ska gå och kolla prover en gång om året.
Vi diskuterade inte plastikoperation (nu är det ju inte riktigt aktuellt eftersom jag gått upp) och det lär väl aldrig på aktuellt. Eftersom jag hör till Uppsala - men är utskriven nu. Och Göteborg tar väl inget ansvar för mig.
Men jag ska försöka ta mig an alla de där råden jag fick av dietisten. Och se om jag inte kan få ordning på mitt "mat"-liv och huvudet. För visst är det så att jag inser att jag har gjort något bra - men, rädslan för att gå upp är så stor.
När jag plötsligt känner mig "tjock" igen. I kroppen, i huvudet, i spegeln…
 | |
När jag låg på sjukhuset stod jag ofta och tittade ut över staden och kunde bland annat se Uppsala konsert- och kongresshus. I helgen var jag där och stod längst upp och tittade ut över sjukhuset (den stora vita byggnaden längst upp till vänster). Det var en konstig känsla.
måndag 15 oktober 2012
Nej, nej, nej…
…det var inte så här det skulle gå!
I morse stod jag på vågen och upptäckte att jag gått upp igen. Och nu var jag tresiffrig igen… om än bara med två hekto så…
FAN HELVETE! … om man säger så…
Det var ju inte så här det skulle gå! Jag skulle gå ner! Jag skulle inte gå upp mer. Jag skulle bli normalviktig och inte behöva känna att jag inte kommer i några kläder, att det stramar och sitter åt. Och nu är jag där igen!
SKIIIIT!!!!
Jag måste ta tag i det här på något sätt. Jag måste få rätsida på mitt ätande. Jag måste lägga av med att ta en cappocino när jag är på stan. Jag måste använda mig av min ät-klocka bättre. Jag måste planera… jag måste…
Och det är inte träningen som gjort att jag väger mer. Den går jag pliktskyldigast till måndag, onsdag, fredag. Men jag kan verkligen inte säga att jag tar i eller så. Men jag är där. En stund.
Jag funderar till och med på om jag skulle ta en sväng med att bara dricka igen- bara för att komma igång ordentligt. Men det är så svårt. Det är så mycket som händer. Men det är det ju alltid.
Bortförklaringar, bortförklaringar.
Jag är kallad till återbesök i Uppsala - men det krockar med ett kalas jag är bjuden på, så jag håller på att försöka ändra det.
Men just nu är det lite deppigt milt sagt!
I morse stod jag på vågen och upptäckte att jag gått upp igen. Och nu var jag tresiffrig igen… om än bara med två hekto så…
FAN HELVETE! … om man säger så…
Det var ju inte så här det skulle gå! Jag skulle gå ner! Jag skulle inte gå upp mer. Jag skulle bli normalviktig och inte behöva känna att jag inte kommer i några kläder, att det stramar och sitter åt. Och nu är jag där igen!
SKIIIIT!!!!
Jag måste ta tag i det här på något sätt. Jag måste få rätsida på mitt ätande. Jag måste lägga av med att ta en cappocino när jag är på stan. Jag måste använda mig av min ät-klocka bättre. Jag måste planera… jag måste…
Och det är inte träningen som gjort att jag väger mer. Den går jag pliktskyldigast till måndag, onsdag, fredag. Men jag kan verkligen inte säga att jag tar i eller så. Men jag är där. En stund.
Jag funderar till och med på om jag skulle ta en sväng med att bara dricka igen- bara för att komma igång ordentligt. Men det är så svårt. Det är så mycket som händer. Men det är det ju alltid.
Bortförklaringar, bortförklaringar.
Jag är kallad till återbesök i Uppsala - men det krockar med ett kalas jag är bjuden på, så jag håller på att försöka ändra det.
Men just nu är det lite deppigt milt sagt!
torsdag 11 oktober 2012
Vuxenmobbning är inte OK!
En av bloggarna som jag följer - Beyond sizes har i ett blogginlägg i början på oktober skrivit om ett lokalt TV-ankare i USA som blivit utsatt för mobbing på nätet. Men hur hon använder detta för att visa på problemet och vilket underbart stöd hon har fått av sina arbetskamrater.
Oktober månad är en månad då frågan om mobbningen lyfts i den allmänna debatten.
http://beyond-sizes.com/?p=17404
Oktober månad är en månad då frågan om mobbningen lyfts i den allmänna debatten.
http://beyond-sizes.com/?p=17404
För två år sedan…
För två år sedan idag låg jag på operationsbordet och gjorde min första gastric-bypass-operation. Den gick bra. Jag var ganska mör efteråt - men den gick bra… ända tills det började läcka när jag började äta. Och jag fick göra om operationen och ligga kvar på sjukhuset en månad med slangar och allt.
Men det är historia nu. Dock återkommer jag kommer ofta till dessa veckor i mina tankar. Tiden på sjukhuset. Hur det kändes. Hur jag mådde. Hur det var. Eftersom jag ganska ofta återvänder till Uppsala så är det doft, ljus och hörselminnen som också återkommer då.
Två år… jag trodde nog att jag "skulle vara färdig" nu. Att jag skulle nått en "idealvikt" som jag var nöjd med. Men där är jag inte ännu. Det sista året har jag i princip stått helt still. Och det sista har jag till och med gått upp.
Nu vet jag väl ändå vad uppgången beror på. Det har varit många resor och middagar och avbrott från vardagen.
Min mat-klocka är en räddning. Men allt för ofta måste jag stänga av den för att jag är på kurs eller det är något annat som pockar på uppmärksamhet.
Igår var jag i ett annat ärende i Uppsala och träffade min faster, som varit en stort stöd och medvandrare under de här åren.
Hon undrade om det inte fanns en patientförening för oss som var opererade. En patientförening som drev våra frågor, håll kontakt med forskningen och fanns med i debatten. Jag har inte hört talas om en sådan förening. Är det någon som gjort det?
Vilka frågor skulle en sådan förening driva?
Ja, jag tänker på till exempel…
Det här med psykolog/dietist/KBT har jag funderat på. Återigen min faster som pratat med mig. Hon tycker det är konstigt att det inte följs upp.
Och nu är jag böjd att hålla med. Eftersom jag har stått still ett helt år med vikten, så inser jag att det fortfarande finns saker som sitter fast i huvudet antagligen. Kanske borde jag gå och prata med någon för att våga börja gräva i det.
Men det var ju just det… våga börja gräva… för det är väl så att jag inser att detta är något som rör det innersta. Som rör det där jobbiga… det där som är så skämmigt. Skammen, oförmågan att "skärpa sig", att veta att det ska vara på ett sätt men att man gör på ett annat. Nja, det här beslutet får nog mogna ett tag till.
Borde jag fira idag? Vet inte riktigt. Får nog tänka lite på det. Men jag glad att jag gjort operationen! Jag skulle inte vilja ha det ogjort, trots problemen efter operationen. Däremot hade jag gärna en än större viktnedgång.
Men det är historia nu. Dock återkommer jag kommer ofta till dessa veckor i mina tankar. Tiden på sjukhuset. Hur det kändes. Hur jag mådde. Hur det var. Eftersom jag ganska ofta återvänder till Uppsala så är det doft, ljus och hörselminnen som också återkommer då.
Två år… jag trodde nog att jag "skulle vara färdig" nu. Att jag skulle nått en "idealvikt" som jag var nöjd med. Men där är jag inte ännu. Det sista året har jag i princip stått helt still. Och det sista har jag till och med gått upp.
Nu vet jag väl ändå vad uppgången beror på. Det har varit många resor och middagar och avbrott från vardagen.
Min mat-klocka är en räddning. Men allt för ofta måste jag stänga av den för att jag är på kurs eller det är något annat som pockar på uppmärksamhet.
Igår var jag i ett annat ärende i Uppsala och träffade min faster, som varit en stort stöd och medvandrare under de här åren.
Hon undrade om det inte fanns en patientförening för oss som var opererade. En patientförening som drev våra frågor, håll kontakt med forskningen och fanns med i debatten. Jag har inte hört talas om en sådan förening. Är det någon som gjort det?
Vilka frågor skulle en sådan förening driva?
Ja, jag tänker på till exempel…
- Lika vård och information vid de olika sjukhusen.
- Lika efterbehandling vid de olika sjukhusen.
- Uppföljning av de som får problem av olika slag.
- Att det skulle vara en rättighet att få träffa dietist även efter operationen - eller KBT-träning eller något.
- Lika behandling efter operationen i fråga om ev efteroperation av överflödig hud.
- Samla forskning och erfarenheter på en gemensam sida på webben.
Det här med psykolog/dietist/KBT har jag funderat på. Återigen min faster som pratat med mig. Hon tycker det är konstigt att det inte följs upp.
Och nu är jag böjd att hålla med. Eftersom jag har stått still ett helt år med vikten, så inser jag att det fortfarande finns saker som sitter fast i huvudet antagligen. Kanske borde jag gå och prata med någon för att våga börja gräva i det.
Men det var ju just det… våga börja gräva… för det är väl så att jag inser att detta är något som rör det innersta. Som rör det där jobbiga… det där som är så skämmigt. Skammen, oförmågan att "skärpa sig", att veta att det ska vara på ett sätt men att man gör på ett annat. Nja, det här beslutet får nog mogna ett tag till.
Borde jag fira idag? Vet inte riktigt. Får nog tänka lite på det. Men jag glad att jag gjort operationen! Jag skulle inte vilja ha det ogjort, trots problemen efter operationen. Däremot hade jag gärna en än större viktnedgång.
torsdag 27 september 2012
En extra börda
Jag har de senaste veckorna varit iväg på några stora möten. Vid dessa möten har jag haft med mig min ryggsäck - som jag har packat med de viktigaste sakerna som jag kan tänkas behöva under en dag. Dator, papper, böcker, smått och gott… Typ bara de allra nödvändigaste.Det visar sig att jag tror jag behöver väldigt mycket mer än vad som egentligen är nödvändigt. Och… det blir väldigt, väldigt tungt. Så där har jag gått och släpat på en supertung ryggsäck hela dagen… med följd av att jag fått mycket ont i axlarna.
Så då kommer jag att tänka på alla dessa extra kilo som jag har släpat på i alla år (och en del av dem släpar jag ju fortfarande på). Ryggsäcken kan ha vägt mellan 6-10 kg (ja, ja - ni tror väl jag är tokig, men jag har faktiskt vägt den). Och jämfört med min övervikt är det ju ingenting.
Och det har ju varit helt vidrigt tungt. När det är kilon som enkelt går att hänga av sig så är det en sak (som med en ryggsäck) men när det är kilon som hänger med, vad man än gör - så är det inte så roligt.
Det har varit en hel del tal om viktoperationer de senaste dagarna. Igår var det bland annat om att man opererar tonåringar med mycket gott resultat. Och det kan jag förstå. Men jag funderar på om det inte också måste kompletteras med samtal om matvanor. För om man inte börjar tänka om så blir det ju samma sak igen.
Jag träffade min faster idag. Hon tycker att jag borde gå och tala med någon - för att reda ut tankar när det gäller just maten. Det är nog en bra idé.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)