Nej, nej, nej…

…det var inte så här det skulle gå!

I morse stod jag på vågen och upptäckte att jag gått upp igen. Och nu var jag tresiffrig igen… om än bara med två hekto så…

FAN HELVETE! … om man säger så…

Det var ju inte så här det skulle gå! Jag skulle gå ner! Jag skulle inte gå upp mer. Jag skulle bli normalviktig och inte behöva känna att jag inte kommer i några kläder, att det stramar och sitter åt. Och nu är jag där igen!

SKIIIIT!!!!

Jag måste ta tag i det här på något sätt. Jag måste få rätsida på mitt ätande. Jag måste lägga av med att ta en cappocino när jag är på stan. Jag måste använda mig av min ät-klocka bättre. Jag måste planera… jag måste…

Och det är inte träningen som gjort att jag väger mer. Den går jag pliktskyldigast till måndag, onsdag, fredag. Men jag kan verkligen inte säga att jag tar i eller så. Men jag är där. En stund.

Jag funderar till och med på om jag skulle ta en sväng med att bara dricka igen- bara för att komma igång ordentligt. Men det är så svårt. Det är så mycket som händer. Men det är det ju alltid.

Bortförklaringar, bortförklaringar.

Jag är kallad till återbesök i Uppsala - men det krockar med ett kalas jag är bjuden på, så jag håller på att försöka ändra det.

Men just nu är det lite deppigt milt sagt!

Vuxenmobbning är inte OK!

En av bloggarna som jag följer - Beyond sizes har i ett blogginlägg i början på oktober skrivit om ett lokalt TV-ankare i USA som blivit utsatt för mobbing på nätet. Men hur hon använder detta för att visa på problemet och vilket underbart stöd hon har fått av sina arbetskamrater.

Oktober månad är en månad då frågan om mobbningen lyfts i den allmänna debatten.

http://beyond-sizes.com/?p=17404

För två år sedan…

För två år sedan idag låg jag på operationsbordet och gjorde min första gastric-bypass-operation. Den gick bra. Jag var ganska mör efteråt - men den gick bra… ända tills det började läcka när jag började äta. Och jag fick göra om operationen och ligga kvar på sjukhuset en månad med slangar och allt.

Men det är historia nu. Dock återkommer jag kommer ofta till dessa veckor i mina tankar. Tiden på sjukhuset. Hur det kändes. Hur jag mådde. Hur det var. Eftersom jag ganska ofta återvänder till Uppsala så är det doft, ljus och hörselminnen som också återkommer då.

Två år… jag trodde nog att jag "skulle vara färdig" nu. Att jag skulle nått en "idealvikt" som jag var nöjd med. Men där är jag inte ännu. Det sista året har jag i princip stått helt still. Och det sista har jag till och med gått upp.

Nu vet jag väl ändå vad uppgången beror på. Det har varit många resor och middagar och avbrott från vardagen.

Min mat-klocka är en räddning. Men allt för ofta måste jag stänga av den för att jag är på kurs eller det är något annat som pockar på uppmärksamhet.

Igår var jag i ett annat ärende i Uppsala och träffade min faster, som varit en stort stöd och medvandrare under de här åren.

Hon undrade om det inte fanns en patientförening för oss som var opererade. En patientförening som drev våra frågor, håll kontakt med forskningen och fanns med i debatten. Jag har inte hört talas om en sådan förening. Är det någon som gjort det?

Vilka frågor skulle en sådan förening driva?
Ja, jag tänker på till exempel…

• Lika vård och information vid de olika sjukhusen.
• Lika efterbehandling vid de olika sjukhusen.
• Uppföljning av de som får problem av olika slag.
• Att det skulle vara en rättighet att få träffa dietist även efter operationen - eller KBT-träning eller något.
• Lika behandling efter operationen i fråga om ev efteroperation av överflödig hud.
• Samla forskning och erfarenheter på en gemensam sida på webben.

Det här är några saker som jag kommer på bara så där vid en hastig tanke. Men det finns säkert en massa mer som man kunde koncentrera sig på och jobba med.

Det här med psykolog/dietist/KBT har jag funderat på. Återigen min faster som pratat med mig. Hon tycker det är konstigt att det inte följs upp.

Och nu är jag böjd att hålla med. Eftersom jag har stått still ett helt år med vikten, så inser jag att det fortfarande finns saker som sitter fast i huvudet antagligen. Kanske borde jag gå och prata med någon för att våga börja gräva i det.

Men det var ju just det… våga börja gräva… för det är väl så att jag inser att detta är något som rör det innersta. Som rör det där jobbiga… det där som är så skämmigt. Skammen, oförmågan att "skärpa sig", att veta att det ska vara på ett sätt men att man gör på ett annat. Nja, det här beslutet får nog mogna ett tag till.

Borde jag fira idag? Vet inte riktigt. Får nog tänka lite på det. Men jag glad att jag gjort operationen! Jag skulle inte vilja ha det ogjort, trots problemen efter operationen. Däremot hade jag gärna en än större viktnedgång.