2 års kontroll

Idag har jag varit på två-årskontroll i Uppsala. Jag fick flyttat min tid som krockade med min väns 50-årskalas och det var ju tur det. Och eftersom jag ändå var uppe i Uppsala denna vecka i ett annat ärende så passade det bra.
Så i morse gav jag mig iväg upp till sjukhuset i ett duggregnsgrått Uppsala. Jag träffade först en dietist. Och vi gick igenom vad jag åt och drack.

Jag har gått upp fem kilo sedan jag var där förra året. Och det är ju inte bra.

Hon var ganska rak och tydlig med vad som var bra och vad jag borde tänka på. Det kändes som hon brydde sig och ville väl. Skrev ner tydliga instruktioner och kommer att ringa mig före jul för att följa upp. Och sedan igen om ett halvår.

Vad sa hon då om maten och allt?
Ja, först visade det sig att jag visst ska äta två vitamintabletter - jag äter bara en. Fattar inte hur det blivit så. Sen tyckte hon inte att silician var bra. Hon påstod att den kunde "slå ut" andra upptag. Fast… det vet jag inte om jag vill lyssna på. Jag får väl kolla upp vad den innehåller egentligen.

När vi sedan gick igenom mitt ätande visade det sig att jag borde äta mer. Och oftare. Och kanske mindre portioner. Och mer potatis. Och dricka ska jag också göra med (vatten alltså!) fast inte i samband med måltiderna.

Jag trodde att man inte skulle dricka vid måltiderna för att det var risk för att maten skulle fastna osv. Men jag tycker ju det har fungerat bra, så jag har druckit till maten.

Men tydligen hade hon varit på kurs i Göteborg (!) förra veckan och där hade man forskat på detta. Det visade sig att om man inte dricker till maten så blir man mer mätt, äter mindre portioner och man går ner fortare. Där ser man…

Vi satt nästan en timme och pratade och sen var det dags för mig att träffa läkaren. Eftersom provsvaren var uppskickade från Göteborg och dietisten inte hade sett dem så följde hon med upp.

Läkaren visade sig vara en pojkspolning med en läkarkandidat (minst lika ung) med väldigt konstig attityd. Och det märktes att de inte tyckte att det var helt OK att dietisten följde med upp. Det blev liksom konstig stämning.

När hon hade gått ur rummet så tittade han på pappren och konstaterade att alla prover låg bra, det var bara koleserolet som låg lite högt. Sen frågade han om jag motionerade.

Ja, tre gånger i veckan svarade jag. "Jaha", sa han, "det finns fyra dagar till i veckan, vad gör du då? Finns det någon simbassäng på gymmet?"

Alltså - jag blev liksom inte riktigt klok på honom. Det kändes som han bara skulle checka ut mig och ge mig "ett gott råd". Hela besöket tog max 10 minuter.

Och nu får jag inte komma tillbaka till Uppsala. Nu är jag utskriven. De kommer att skicka en remiss till min vårdcentral i Björkekärr, där jag ska gå och kolla prover en gång om året.

Vi diskuterade inte plastikoperation (nu är det ju inte riktigt aktuellt eftersom jag gått upp) och det lär väl aldrig på aktuellt. Eftersom jag hör till Uppsala - men är utskriven nu. Och Göteborg tar väl inget ansvar för mig.

Men jag ska försöka ta mig an alla de där råden jag fick av dietisten. Och se om jag inte kan få ordning på mitt "mat"-liv och huvudet. För visst är det så att jag inser att jag har gjort något bra - men, rädslan för att gå upp är så stor.

När jag plötsligt känner mig "tjock" igen. I kroppen, i huvudet, i spegeln… 

När jag låg på sjukhuset stod jag ofta och tittade ut över staden och kunde bland annat se Uppsala konsert- och kongresshus. I helgen var jag där och stod längst upp och tittade ut över sjukhuset (den stora vita byggnaden längst upp till vänster). Det var en konstig känsla.

…inte roligt alls…

Nä… det är inte roligt alls! Jag går upp i vikt. Magen hänger som en valross på mig. Jag börjar känna mig som för två år sedan - innan operationen! Nä - det är inte roligt alls!

Jag trodde ju att jag vid det här laget skulle ha gått ner de där sista 15-20 kg också, som var kvar sedan förra året. Men istället har jag alltså gått upp i vikt. SKIT, SKIT, SKIT!!!

Självanalys… tja, ingen träning i somras. (Men jag har börjat nu igen). Utlandsresa till Barcelona med god mat och gott vin. Mycket fika på stan med cappocino. Choklad…

Ja, ja, ja… jag ser också vad felet är. Men jag vill ju inte ha det så här! Jag vill ju faktiskt gå ner mer i vikt. Jag vill verkligen inte gå upp igen! Verkligen inte!!!

Igår var det ett inslag på nyheterna om fetmakirurgi. Som ju har ökat markant de senaste åren. Men det visar sig att det blir inte så mycket billigare, som de trott. Patienterna har lika höga sjukvårdskostnader och utnyttjar sjukvården lika mycket som andra patienter.

Men jag tänker att det är inte så konstigt. Jag går ju till exempel regelbundet till vårdcentralen och tar mina B-12-sprutor och kollar mitt blodtryck. Jag köper kalk och vitaminer för att hålla mig i form. Och det är ju mer än när jag inte var opererad.

http://www.svt.se/nyheter/#vetenskap/fetmakirurgi-dyrare-an-forvantat?&_suid=134804204577606961799743432098

Fetmakirurgi dyrare än förväntat

Nya siffror från stor studie Den som lider av svår fetma och genomgått en fetmaoperation kräver mer sjukvård än de som fått en annan behandling.

Många opereras i Sverige

I dag opereras cirka 8 000-9 000 kraftigt överviktiga personer varje år i Sverige. Men trots den tiodubbla ökningen på bara tio år är det långt ifrån alla svenskar som får den här hjälpen med att gå ner i vikt.
Enligt dagens kriterier är det bara personer med ett BMI på minst 35 som kvalificerar. Samtidigt vill inte alla som får göra operationen genomföra ett så pass radikalt ingrepp.
–Det är fortsatt en stor fråga hur man bäst väljer ut lämpliga kandidater för fetmakirurgi. Idag är det ett BMI-baserat kriterium, men det har börjat ifrågasättas mer och mer, säger Martin Neovius.
(SVT)

Antalet svenskar som opereras på grund av fetma har tiodubblats de senaste tio åren. Tidigare studier har visat att de som genomgått fetmakirurgi har fått en bestående viktminskning på 20 kilo mer än de med svår fetma som inte opererats.
Men eftersom metoden visat sig vara så pass effektiv hade forskare trott att den också skulle leda till lägre läkemedelskostnader och besparingar inom sjukvården.
Nu visar en ny rapport att de som lider av svår fetma och som genomgått operationen kräver mer sjukvård än de som fått annan behandling. Och läkemedelskostnaderna gick inte ner förrän sju år efter operationen.
–De nya resultaten lägger viss sordin på de hälsoekonomiska fördelarna med fetmakirurgi – vi hade förväntat oss att inte bara se besparingar avseende läkemedelskostnader, utan även på slutenvård och öppenvård, med tanke på att den opererade gruppen i mindre utsträckning drabbas av diabetes, hjärtkärlsjukdom och cancer, säger Martin Neovius, docent vid Karolinska Institutet och huvudförfattare till den nya rapporten.
Allvarligt ingrepp
Fetmakirurgi är ett stort ingrepp som är förenat med vissa risker, både på kort och lång sikt. Och den nya rapporten visar att opererade patienter, trots de stora positiva hälsoeffekterna, använder mer sjukvård de första åren efter operationen och sedan lika mycket, jämfört med de som fått annan behandling.
–Det tyder på att medan deras hälsa förbättras på vissa områden, så försämras den inom andra, säger Martin Neovius.
Patienternas behov av vård för cancer, hjärtkärlsjukdom eller diabetes minskar, precis som förväntat. Men de behöver mer vård som är relaterad till själva operationen. De opererade patienterna kan bli sämre på att ta upp näring efter att man byggt om tarmsystemet, och de första åren efter operationen måste många plastikopereras eftersom de har så mycket extra hud.
Sparar på läkemedel
När det gäller läkemedelskostnader under de första sex åren så skiljde sig inte kostnaderna för de som opererats från de som behandlats på annat sätt. Visserligen minskade kostnaderna för diabetesmedicin och medicin mot hjärt- och kärlsjukdomar hos de opererade, men då steg istället kostnaderna för kosttillskott och tarmmediciner. Under perioden från år 7 till 20 år var kostnaderna däremot lägre bland dem som opererats - cirka 1 500 kronor lägre per år.
Rapporten kommer från den svenska SOS-studien (Swedish Obese Subjects) som är världens längsta och största studie där man jämför fetmakirurgi med vanlig behandling mot fetma.
Tidigare resultat från studien har visat att fetmakirurgi ger bestående viktminskning och att operationen också minskar risken för följdsjukdomar, som diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och cancer.
Dessutom lever de som gått igenom operationen i genomsnitt längre än de kraftigt överviktiga som fått hjälp med att gå ner i vikt genom andra metoder.
Positiva till fetmakirurgi
Trots att vårdkostnaderna inte gick ner så som man hade förväntat sig anser forskarna bakom studien att fetmakirurgi är lönsamt för den som lider av kraftig övervikt.
- Jag tycker att det är ett bra sistahandsalternativ, något att ta till när inga andra metoder varit framgångsrika. Fetmakirurgi har visats minska risken för hjärtinfarkt, stroke, diabetes och cancer, effekter som få andra interventioner i sjukvården kan uppvisa, säger Martin Neovius.
Stora upptäckter i år
I januari levererade SOS-studien nyheten att fetmakirurgi skyddar mot hjärtinfarkt och stroke och nu förra månaden kunde forskarna presentera de nya fynden om förebyggandet av diabetes.
–Dessa visade en mycket stark förebyggande effekt hos patienter med förstadium till diabetes, oavsett BMI. Huruvida denna grupp bör prioriteras diskuteras nu.

Vad är lagom?

Ibland skulle jag nog behöva skyddsglasögon eller eller en måttsats eller… ja, jag vet inte.

Flera gånger nu det senaste har jag lyckats äta för mycket. (vilket fått konsekvenser…) Eller stoppat i mig fel. Jag tror jag ska orka. Och sen blir det bara stopp. Fullständigt stopp. När jag känner att det vänder i magen, när jag känner att det räcker att jag tittar på mat för att det ska vända sig…

Jag var i helgen med mina vänner i Barcelona. (En supertrevlig stad! Rekommenderar den varmt!!!). Det gick faktiskt väldigt bra med maten kan jag säga. Det gick att hitta något varje gång. Jag hoppade över förrätten eller tog något litet. På det hela taget väldigt bra. Det var väl någon enstaka gång som jag borde ha hejdat mig lite. Men som sagt, på det hela bra. Och att ha med sig hårda mackor är alltid en räddning.

I förrgår firade jag 25-årig bröllopsdag med maken. Vi tog ungdomarna med på kvällen och gick på restaurang. Och jag kände att jag var hungrig. De övriga beställde förrätt och jag tänkte att det kan nog jag också. För det brukar ju ta en stund innan maten kommer.

Aj, aj, aj… ingen bra idé… Det var en gigantisk förrätt. Och när jag hade ätit en del så var jag proppmätt. Och sen kom huvudrätten in. Jag hade beställt en köttbit. Jag fick inte ner en bit. Så jag bad att få med mig maten hem. (och det var givetvis inga problem)

Och familjen bara tittade på mig och sa… "men vi sa ju det… varför lär du dig aldrig". Nej, varför lär jag mig aldrig!

Igår kväll var jag ute på restaurang igen. Är i Malmö över helgen med jobbet. Så jag skulle äta lite på kvällen. Beställer en svampförrätt. Servitören säger "Den är väldigt liten…?". Jag säger "Det är helt OK!" Och tänk… det var så precis lagom. Även om jag också tyckte när jag fick in den att den var liten. Så var det precis lagom i alla fall.

Så jag skulle behöva ett par glasögon som hjälper mig att mäta upp maten med ögonen och inse när det är lagom. Innan!

Det var bara det jag skulle säga.

Du är vad du äter…

Sitter och tittar på Anna Skipper och "Du är vad du äter". Det är ju ett ganska speciellt program, men ändå rätt så bra. Anna Skipper är ju duktig på att berätta vad som är bra och vad som är dåligt. Vad man bör äta och vad man bör undvika och varför.

Mycket känner jag igen… Jag undrar vad jag skulle få för råd av henne?

Idag har jag varit bättre på att följa min mat-klocka. Då är det ju inte lika lätt att stoppa i sig en massa fel saker.

Men den där jämrans magen… Stor som en ballong fortfarande.

Därför är Anna Skippers program intressant idag. Idag handlar det om en kvinna som slarvar ordentligt med maten (men är mycket noga med sina hästar och hundar). Hon visade stoppa i sig en skottkärra med socker varje år. Dricker 4-6 burkar coca-cola varje dag. Och mycket mjöl-mat. Och hon hade väldiga problem med sin mage. Ska bli intressant att se hur de löser det. (haha…)

Snabb rapport

En snabb uppdatering…

Att man aldrig lär sig. Förra veckan var jag på 50-årskalas. Mycket trevligt. Mycket god mat. Jag åt lagom och blev mätt. Det var efterrätt - serverades i glas och verkade lagom mycket. Trodde jag. Och åt upp alltihopa. Inte bra…

Till saken hör att jag hade lämnat handväskan på hotellet - med plånboken och mina "må-illa-tabletter". Så det var ut på trappan, andas djupa andetag, men det hjälpte inte. Så in på toa och få upp efterrätten och sen kändes det bättre igen.

Att jag aldrig lär mig som sagt…

Det känns som om jag har slarvat med maten det sista. Äter för mycket bröd. Äter för mycket söta saker. Och jag känner ju att jag blir tröttare. Blir till och med "hungrig". Eller snarare sugen. Jag måste MÅSTE! få ordning på vardagslivets måltider. Och se till att jag har rätt saker hemma. Och äta mer proteiner. Och undvika för mycket sött.

Träningen går ganska bra tror jag. Kör mitt PT-program och det känns OK.

Det som inte är lika roligt är ju att jag har gått upp 1-2 kg. Vet inte vad detta kan beror på. Antingen är det de dåliga matvanorna. Eller att jag inte har haft mens sedan november. Eller…? Ja, jag vet inte.

Har funderat på att plocka fram måttbandet för att se om det blivit någon skillnad på de måtten istället för på vågen. Det kan ju vara en idé.

Smaken

OK… jag kom inte iväg och fick köpa de där tabletterna i lördags. Men jag var på apoteket igår och köpte något som heter remifemin. Jag tog en tablett när jag kom hem och en tablett på kvällen. Och sen gick jag och la mig och sov. Hela natten! Jag vaknade inte en enda gång och var varm. Kanske var detta en engångshändelse. Men det spelar ingen roll. Det var så skönt! Och jag tror att det håller i sig.

Fast jag har sovit bra så har jag upptäckt att jag, när jag går och lägger mig, har börjat tänka på detta att jag vaknar på natten. Det har varit ett orosmoment. Väldigt skönt i morse i alla fall!

När jag låg på sjukhuset i oktober 2010 fick jag en minnespinne med en massa talböcker av min vänner. Det var väldigt snällt av dem. Men jag orkade inte lyssna på några böcker då. Och jag har liksom inte kommit mig för senare heller. Men nu lyckades jag ladda ner de där böckerna i min telefon. De flesta böckerna hade jag redan läst. Men jag började med en som jag inte läst. Den heter Smaken och är skriven av Muriel Barbery>>.

Den handlar om en matkritiker som ligger för döden. Han ska dö inom 48 timmar. I princip skulle man nog kunna säga att han har ätit ihjäl sig. Nu ligger han där i sin säng och letar efter en smak. En alldeles särskild smak som han vill känna innan han dör. Varje kapitel beskriver, mycket, mycket ordrikt, olika måltider, smaker, företeelser och minnen ur kritikerns liv. Parallellt får vi också följa hans familj, vänner och husdjur och deras syn på mannen.

Det var som sagt en mycket ordrik roman och inte så särskilt händelserik egentligen.

Men jag funderar just på hur mina vänner tänkte när de gav mig just den här boken. En matkritiker ligger för döden för att han har ätit ihjäl sig, han letar efter en smak och hela boken är en enda stor orgie i matupplevelser av de mest skilda slag…

Ja, jag tror det var bra att jag inte lyssnade på den när jag låg på sjukhuset med mitt näringsdropp och slangar.

Soffpotatis…

I GP igår stod det en artikel om en kvinna som fyller 50 (som jag om tre år) som gått ner 40 kilo på ett år. Bara genom att börja träna löpning och ändra kosten. Så det går ju. Jo, jo… jag vet…

Bild: Per Wahlberg

Från soffpotatis till långdistans

På ett år har Jasmina Panayotova gått från överviktig soffpotatis till en aktiv, nästan 40 kilo lättare kvinna. Från att aldrig ha tagit ett löpsteg ska hon nu springa en sträcka som motsvarar avståndet från Göteborg till hennes hemstad Sofia i Bulgarien.

– Titta på de här!

Jasmina Panayotova håller triumfatoriskt upp ett par marinblå trekvartsbyxor, modell XL. 2012 har gått in på sin andra vecka och på kaféet där vi ses har gästerna till synes fullt sjå med att leva upp till sina nyårslöften om ett sundare liv. Magra sallader, inget kött eller några kolhydrater så långt ögat når.

För drygt ett år sedan brukade Jasmina Panayotova vräka i sig både vitt bröd och läsk utan några betänkligheter. Och de där byxorna – de satt som en smäck.

– Jag blir nästan gråtfärdig när jag ser dem. Har jag sett ut så här?

Hon förklarar att hon använde sin kropp som ”avfallskorg” och skyller det delvis på jobbet. Jasmina flyttade till Sverige från Bulgarien på slutet av 1980-talet för att jobba som tolk.

– Innan Bulgarien gick med i EU kom det många asylsökande hit som behövde tolkhjälp. Det var stressigt och jag jobbade jämt. Tänkte aldrig på mitt välbefinnande, struntade i både träning och hur jag åt.

Utan att ha riktigt fattat hur det gick till stod vågen plötsligt på 95 kilo, vilket är en hel del att bära för en kvinna på 158 centimeter.

– Jag fick ont i leder och kropp, kände mig obekväm och blev andfådd vid minsta ansträngning.

Jasmina visar semesterbilder på en rultig och gladlynt kvinna – med familjen, på stranden, vid Svarta Havet. Hon ställer sig frågan högt igen:

– Hur KUNDE jag stå ut med det här? Det var en ändlös självförnekelse, jag vågade aldrig ens titta på mig själv i spegeln.

Vändningen kom hösten 2010. En väninna bad om att få ta mått på Jasminas kropp och drog utan omsvep slutsatsen att ”det är för mycket. Att du inte börjar springa?”. Vid det läget hade Jasmina mer utrymme i vardagen att kunna göra saker för sig själv. Väninnans välmenande ord brände och i november tog hon sig samman för en första joggingrunda runt Härlanda tjärn, på knappt tre kilometer. Några månader senare tecknade hon medlemskap på ett gym.

– Jag sprang och sprang den vintern. Det var mycket snö, is och minusgrader. Men när jag väl hade börjat fanns det inget som kunde stoppa mig. Min sambo fick kostråd via sitt jobb som jag också började använda.

I sin almanacka antecknade hon förändringarna. Hur kilona successivt försvann och kroppsmåtten minskade. Från att ha haft kläder i storlek 48 har hon idag gått ned tio storlekar, och det händer till och med att hon lånar kläder av sin dotter. Hon har slutat helt med socker och vitt bröd, och bytt ut mot nötter, dadlar och honung. Äter inte kött och dricker ingen alkohol.

– Men jag är ingen fanatiker. Blir jag sugen dricker jag lite läsk – men jag knuffar inte i mig stora mängder av något.

Vid nyår avlade hon ett löfte som ska sporra henne till fortsatt träning under 2012: att springa 220 mil, motsvarande avståndet mellan Göteborg och Bulgariens huvudstad Sofia. Naturligtvis inte allt på en gång, utan fördelat på löppass på gymmet och runt Härlanda Tjärn under hela året. I januari har hon gått ut hårt, och sprungit nästan varje dag.

– Men jag har inte satt upp något datum för när jag ska gå i mål. Det kommer att ske någon gång under året. Jag har berättat för mina Facebookvänner och då måste jag få det fullbordat.

Jasmina har testat både styrke- och gruppträning, men gillar löpningen bäst. Den kan hon ”ta med sig” var hon än är.

– I somras sprang jag uppför en bergstopp i Bulgarien och kom långt före både min dotter och sambo. Jag tycker att det här är ett värdigt avsked av min biologiska ungdom. Jag fyller 50 år i sommar och gillar inte de negativa förväntningarna från många att man ska vara tjock och oattraktiv bara för att man blir äldre.

Ibland klandrar hon sig själv för att inte ha kommit till insikt tidigare. Idag känner hon sig pigg och glad, har fått större självförtroende och bättre kontakt med sin kropp. Ju mer hon tränar desto mer energi genererar hon.

– Det finns en kvinnor i 70-årsåldern på mitt gym, vi har blivit kompisar och jag tänker ”kan de, så kan jag”. Jag ska leva så här så länge jag orkar, baske mig!

Hanna Johansson 031-62 40 00 halsa@gp.se

Bild: Per Wahlberg

Fakta

Jasmina Panayotova

Namn: Jasmina Panayotova.

Ålder: Fyller 50 år till sommaren.

Familj: Sambon Sven och 12-åriga dottern Felicia.

Yrke: Auktoriserad tolk, bulgariska och ryska.

Men… jag blev så trött. Det fattar väl jag också att om jag är ute och springer flera timmar varje vecka så kommer det att hända något. Men bara tanken på att springa gör att benen känns som bly. Verkligen som bly! Det är knappt så jag kan resa mig upp ur soffan.

Nej… att springa har aldrig varit något för mig. Nu ska jag ju aldrig säga aldrig - vem vet vad som händer. Men inte inom någon rimlig horisont finns det att jag skulle börja springa.

Igår var jag på vårdcentralen och tog min B12-spruta. Jag har lagt in en påminnelse i min telefon för att inte glömma av det var tredje månad. Nu var det dags igen. Och jag passade på att ta blodtryck också.

Tyvärr låg övertrycket lite högt. Undertrycket höll sig inom gränsen, men övertrycket låg definitivt över. Så det blir till att ta sig tillbaka och ta ett nytt tryck nästa vecka och se om det blivit någon skillnad.

Vore ju inte så kul om trycket börjar sticka upp igen…

Back in the sadle

Så har jag varit och tränat igen. Lika tråkigt som vanligt. Men… kanske nyttigt. Jag hade i alla fall tappat 0,2 kg sedan förra veckan… (Och jag såg flera spännande föredrag på TED förstås.)

Magen är som en ballong. Tror att det är allt bröd och godis som jag har stoppat i mig. Om jag bara kunde sluta med det. Jag mår ju inte bra heller! Har flera gånger fått känning av dumping. Så egentligen vore det ju enkelt att låta bli.

Är lite orolig för att det stangerar och att jag inte ska tappa mer i vikt. Ska jag verkligen behöva gå till den där personliga tränaren för att få ett mer effektivt träningsprogram? Det tål att tänka på…

Det har blivit trängre på gymmet. Jag är sällan ensam på morgonen. Och flera känner jag nu igen, så vi nickar till varandra. Många äldre tanter. Det är roligt. Och en del muskelknippen - men de får sköta sig själva. Sen gissar jag att alla vanliga, hurtiga människor är där på eftermiddagar och kvällar.

Tur i alla fall att man har så nära till ett gym. Annars vete katten vad det hade blivit av för träning.

Semester

När jag var på min ett-årskontroll var jag på ett flerdagars sammanträde i Uppsala. Direkt från detta möte åkte jag på semester tillsammans med sonen till Israel. Vi var på en pilgrimsresa i 10 dagar och åkte runt i Israel tillsammans med en grupp.

Det var en mycket trevlig resa och vi fick uppleva mycket.

Jag funderade en del på hur det skulle fungera för mig med maten och om det skulle bli några problem. Men jag hade tagit med katrinplommon hemifrån. Och jag hade tagit med hårda mackor som jag kunde äta som mellanmål. De hade inte så mycket hårt bröd där.

Till frukost blev det ost (oftast skuren i kuber) och keso. Ibland någon frukt. Men jag orkar inte äta så mycket till frukost.
Till lunch åt vi ofta falafel - det funkade bra. Men jag orkade inte äta upp brödet givetvis. På kvällen åt vi middag på hotellet, vilket fungerade väldigt bra. De hade fyra rätter att välja mellan. Fisk, kyckling, kött eller vegetariskt. Sen fanns det ett bord där man kunde välja pasta, ris, potatis eller liknande. Och ett stort grönsaksbord med massa olika grönsaker. (fast varken kolhydrater eller grönsaker orkade jag).

Som sagt, det fungerade bra - men det var bra att ha med mina hårda mackor, det "räddade" mig.

Jag hade varit så duktig och tagit med mina träningskläder, för jag tänkte att jag skulle träna när jag var på hotellen. Det visade sig att inget av hotellet hade motionsrum. Däremot fanns det utomhusträningsplatser.

Jag trodde först det var lekplatser - men det visade sig att det var träningsredskap. De byggde på att du använde din egen vikt - vilket gjorde att alla (från små till stora) kunde använda redskapet. Varför har vi inga sådan här i Sverige? Tänk om de satte upp lite träningsredskap bredvid lekplatserna så kunde mammor och pappor träna lite samtidigt som de var på lekplatsen med sina barn. Det vore väl något?

Häromdagen fick jag ett brev från Uppsala akademiska sjukhus. De ville veta hur jag mår ett år efter operationen. Det var två papper att fylla i. Om mitt hälsotillstånd, allmäntillstånd och psykiska tillstånd. Alla dessa uppgifter samlas i ett gemensamt register i Örebro som är ett landsomfattande kvalitetsregister inom obesitaskirurgin.

Syftet med registret är att:

• utveckla och övervaka den kirurgiska kvaliteten i omhändertagandet
• utveckla och övervaka effekterna på grundsjukdomen
• minska komplikationerna och ev negativa bieffekter av behandling
• öka kunskapen om sjukdom och behandling

Registret kan man hitta här: http://www.ucr.uu.se/soreg/

Bra att man samlar allt på ett ställe. Sen kan man ju fundera på om det kommer att innebära att det blir liknande råd till alla dem som gör operationen. Som det är nu som är det olika råd med maten, om man bara skall dricka flytande först och sedan mat - eller börja äta direkt, till exempel.

Jag var ute och åt lunch med min goda vän - hon som fick diabetes för precis ett år sedan. Hon har ätit LCHF-dieten och lyckades få ner sitt insulinvärde rejält. Men… när hon inte varit lika noga så har behovet av insulin ökat. Jag jämförde med mitt matintag som också har innehållit betydligt mer kolhydrader än jag brukar äta - och att jag faktiskt är mer "hungrig" och att jag framförallt är väldigt sötsugen. Så vi får försöka skärpa oss bägge två!

Sen inser man att det finns olika problem med det här och maten. Jag fick tipset om den här bloggen. Benjaminimalimaten>> En vän som har ett barn som inte äter. Barnet lider av Laryngomalaci.

Laryngomalaci är en medfödd anatomisk missbildning i strupen. Det är en ovanlig sjukdom med ungefär dubbelt så många drabbade pojkar som flickor.

Laryngomalaci innebär att luftstrupen inte hålls öppen på ett normalt sätt. orsaken är inte känd. Det är den vanligaste orsaken till andningssvårigheter hos nyfödda. Besvären ökar när barnet gråter, anstränger sig eller ammar.

Det ställer mina ätstörningar i en helt annan dager - eller hur? Kan ni sätta er in i hur det är när barnet inte äter? När barnet inte går upp i vikt? Tänk så mycket maten betyder!

På tal om något helt annat… Idag var det stort firande på Kungsgatan i Göteborg. Den är upprustad och det firades med en massa happening och 600 meter tårta! Och jag var där och åt en liten bit.

Inga mandelbiskvier eller Reisen mer!

Idag köpte jag mandelbiskvier i affären. Gick förbi en påse och det såg så gott ut. Och en påse Reisen kola. Supergott… men så dåligt jag mår när jag har ätit det.

Att jag aldrig lär mig… Bläää!

Ett år…

Idag är det ett år sedan jag började med pulver, som sedan ledde fram till min operation, som ledde fram till mitt "nya" liv. Så den närmaste tiden kommer det att vara en mängd "års"dagar.

Just nu är jag i Uppsala med mitt jobb. Jag sover hos mina släktingar, min faster som har följt mig på hela resan och ställde upp när jag låg på sjukhuset.

Det blir mycket samtal om mat och hur det känns och det är bra att få lufta tankarna.
Enligt min telefon (min lilla app som jag har) så har jag förlorat 47,8 kilo sedan 6 september 2010. Knappt ett kilo i veckan alltså. Jag skulle gärna gå ner ca 10 kilo till, men det är kanske mest en önskedröm. Det viktigaste är att gå och träna regelbundet. Och träning borde innebära muskler…

En annan sak som jag har funderat på är det här med kläder och stil. Jag inser plötsligt att jag inte vet vad jag har för stil. Så jag vill inte köpa kläder längre - för jag vet inte vad för sorts kläder jag vill köpa. Tänk vad skönt att få rensa ur garderoben och sedan bara ha några få, snygga, kompatibla plagg!

Vi har en liten klädaffär på ett torg i närheten av där jag bor, där man faktiskt kan få sådan hjälp. Hon har kvalitetskläder, dyra, men bra. Jag tror faktiskt att jag skall prata med henne och be om råd. Jag var där för ett par år sedan och handlade när jag skulle på ett möte som varade flera dagar. Hon plockade fram en skjorta då, som jag aldrig skulle tittat på eller prövat om jag valt själv. Men jag köpte den, och så mycket beröm jag fått för den skjortan… Nej, jag får nog se till att gå till den affären snart igen.

Igår blev det ju ingen gymrunda på morgonen eftersom jag var i Uppsala - men jag cyklade runt här i Uppsala på lite olika ärenden. Så lite motion fick jag i alla fall.

Jag är mycket, mycket nöjd med mitt beslut om operation. För mig har det varit en räddning. Det är tragiskt att det skall behövas så drastiska åtgärder, men om nu detta hjälper mig att leva ett friskare, och gladare liv så är det värt allt!

Det står still

Det står återigen still. Still i huvudet, still på vågen.

Jo, jo, jag inser också att det kan bero på att jag inte tränar tre gånger i veckan. Jag kommer knappt ut på mina promenader heller. Men det är ju det jag säger - det står still!

Eftersom jag börjar närma mig 50-årsåldern så håller också kroppen på att "lägga av". Det vill säga att jag har inte ägglossning och mens regelbundet längre. Vilket på ett sätt är skönt. Men gör livet lite mer ryckigt. Och kroppen svullnar upp, livet känns jobbigt och besvärligt. Det står still…

Det är kanske skönt att ha en viloperiod över sommaren - men visst hade det varit skönt att "vara klar" eller vad man skall säga. Fast det blir man väl aldrig.

Förra veckan var jag på resa, tre dagar på ett fantastiskt vackert Öland. Det var med jobbet, men jag hann med att turista också.

Och jag prövade att äta kroppkakor. För det hade jag aldrig gjort förut. Det kommer jag heller inte att göra igen! För visst gick det att äta - men efteråt mådde jag så tjuvtjockt att jag fick ta en av mina "inte-må-illa"-tabletter. Oerhört stabbig mat. Inte att rekommendera för opererade alltså. Nu kan det hända att det var just den här sortens kroppkakor som inte var så bra - mitt sällskap tyckte att de var för "fina" - det vill säga, alldeles för mycket mjöl och kokt potatis. Hon tyckte att det skulle vara grovare, som hennes mormor brukade göra…

Igår hade jag i alla fall en mycket mysig dag med mina kompisar som jag har känt i 40 år, sedan vi började första klass. Det är skönt med sådana kompisar - man delar så mycket av livet utan att man behöver säga så mycket.
Vi tillbringade i alla fall hela dagen ute igår vid havet. Pratade, lagade mat och umgicks. En riktigt skön påfyllnad i livets skafferi helt enkelt. Det var skönt.

Varför gör jag på detta viset

Nu sitter jag här och mår superilla - efter att ha vräkt i mig en massa choklad! Hur dum i huvudet får man vara på en skala egentligen?

Vi var hos grannen och åt lunch och firade att barnen slutat skolan. Det var gott och trevligt. Till efterrätt hade jag köpt med en stor glassbomb från Lejonet & Björnen. Och jag åt en lite bit och det var så gott. Så jag tog en liten bit till… och sen mådde jag illa. Att jag ALDRIG lär mig! Men det gick över efter en stund.

Nu har jag suttit och jobbat på kontoret och blev så himla godissugen att jag letade upp choklad och sen vräkte jag i mig den. Nu har jag varit på toaletten och spytt upp en del.

Hur tänker jag - eller rättare sagt - varför tänker jag inte?

Det är tillbaka till schemat igen - mat regelbundet - bestämd mat regelbundet. För det här funkar INTE!

Bläää…

Jag hade väl inte mer än skrivit färdigt förra bloggposten innan jag fick en släng av ont i ryggen/magen igen. Det kom direkt efter jag ätit lunch, då jag tog två små bitar av gårdagens pizza. Det kommer jag inte att göra om…

Jag var utslagen i fem timmar. Låg och kved på soffan, var på toa, låg på soffan…

Och sen plötsligt var det över. Konstigt. Men jag kommer definitivt att bli mer vaksam på vad jag stoppar i mig i fortsättningen. Pizza går bort (kunde jag ju räknat ut med vitt mjöl och mycket fett).

I övrigt är jag väl inte heller så pigg. Det är inte så himla kul i familjen. Barnen är i övre tonåren och lever mer och mer sina egna liv. Det är helt i sin ordning, men tar tid att vänja sig vid. Maken lever också sitt eget liv och det känns inte som vi har så mycket gemensamt just nu alls.

Vaknade i natt och var så arg, så arg… Vi fick väl pratat lite i morse, men… vi har ju pratat om det här så många gånger förut, utan att det går in. Ja, jag vet inte…

Jag har ju startat en resa, ett nytt liv egentligen. Det är svårt för alla att hänga med, det är svårt för mig att hänga med. Men det är inte roligt när man känner att det närmaste rämnar.

Nu kommer flera dagars ledighet. Jag skall vara på sommarstället, sonen på läger, dottern träffa kompisar och maken vaktar hus och dotter… Så får vi väl se vad som händer sen.

Fortfarande inte roligt…

Alltså… jag undrar när det kommer att bli roligt att träna. Jag tycker fortfarande inte att det är roligt. Även om jag går det ganska troget måndag, onsdag och fredag.

En kompis till mig berättade att hon hade en PT. Det är Personlig Tränare! Det är en människa (i det här fallet en ung, inte ful pojke) som står och peppar och skriker på henne när hon tränar. Och till saken hör att hon verkligen inte är den som ger upp i första taget - vinnarskalle präglar henne. Men hon säger att han får henne att ta en ännu tyngre kettlebells - att hålla på ännu längre och göra dubbelt så många övningar.

Tja… jag vet inte. Kan det vara en lösning? Nje… jag tror inte det. Jag fortsätter nog i min egen takt och kör mitt lilla program. Numera ror jag mina 2000 meter i ett svep istället för att dela upp med paus efter 1000m. Så lite framsteg gör jag i alla fall.

Dock har jag inte kommit igång med mina promenader. Det verkar svårt att få till det.

I lördags fick jag väldigt ont i ryggen när jag satt upp. Det kom plötsligt och jag blev helt utslagen. När man aldrig har ont någonstans så blir man oerhört påverkad av smärta. Men jag insåg ganska snart att detta inte är ryggont egentligen. Jag tror det var magen eller tarmarna. Jag var nästan helt utslagen i två timmar. Sov bort en stund, efter en smärtstillande tablett, försökte gå på toa också. Och sen plötsligt… så var det borta!

Detta har hänt en gång förut. Jag försökte tänka ut om det fanns några gemensamma nämnare - men jag kunde inte komma på några just nu.

Något roligt har hänt också. Högen med byxor i garderoben som jag inte kommit i på läääänge… igår kom jag i ett par av dessa byxor och det kändes helt OK. Viktnedgången går långsamt och det är väl OK egentligen - även om det hade varit kul om man liksom var klar med en gång.

Jag har märkt att jag är väldigt sötsugen. Kan ju inte äta lika mycket, men det är lite irriterande att jag fortfarande har kvar det starka suget. Nu tror jag det också kan hänga samman med att jag börjar komma i övergångsåldern. Mensen kommer med större variation än den gjort förut och det är klart att hela systemet blir påverkat.

Telefonen ringer regelbundet för att påminna mig om att äta och det är bra. Utan den hade jag nog missat fler mål än jag borde.

Jo, just det ja. Jag var på vårdcentralen och tog ett nytt blodtryck också. Och nu har jag satt ut ytterligare en av mina blodtryckstabletter och har bara en halv tablett kvar nu. Det känns bra. Å andra sidan äter jag ju vitaminer och kalk och silicia - så själva tablettdosetten får jag allt ha kvar.

Och dagens resultat är…

Det var en tag sedan jag gjorde en rejäl "avstämning" av mått och vikt.

Nu ser det ut så här: (startdatum 6 september 2010)

Vikt (- 42,8 kg)
Midja (-35,0 cm)
Lår (-19,0 cm)
Knä (-10-12 cm)
Vad (-7,5 cm)
Vrist (-4,5 cm)
Överarm (- 7,5 cm)
Handled (-2,0 cm)
Bröst (- 22 cm)

Känns rätt så OK. Jag har fått plocka bort en del kläder, leta upp en del mindre storlekar i garderoben och det är roligt. Fortfarande har jag en hög med byxor som ligger i garderoben som jag inte riktigt kommer i. Det handlar nog om kanske -10 kg till. Men sen så… då skall jag väl komma i alla mina gamla kläder. Vem vet - kanske kan jag ta fram även min folkdräkt?

Mat-klockan fungerar rätt så bra. Jag kommer lättare ihåg att äta regelbundet. Fortfarande har jag svårt att få i min vattnet. Men gör mina tappra försök. Träningen är fortfarande supertråkig (dvs väldigt enkel att prioritera bort). Men jag går ändå regelbundet dit. Har också tagit fram min cykel och börjat använda den lite mer frekvent. Inga längre sträckor ännu, men det funkar ändå bra.

Kalktabletterna har jag också börjat med. Mycket goda. Det var en gigantisk burk och tabletterna var väldigt stora. Men det är mening att man skall tugga dem och de smakar som dextrosoltabletter. Helt OK. Kalktabletterna heter Kalcipos-D forte.

Ytterligare en blodtrycksmedicin har jag fått sätta ut. Blodtrycket ligger väldigt bra. Så nu har jag bara två tabletter med blodtrycksmedicin kvar. Hoppas bli av med båda dessa tabletter så småningom också.

Jag har varit på en hel del konferenser och kurser. Även det har fungerat bra. Ibland blir jag rädd för att jag klarar av att äta för mycket. Men sen märker jag - det gör jag faktiskt inte alls. Men det gäller nog att hålla koll på vad man stoppar i sig hela tiden. Så att det inte blir för mycket.

Igår hittade jag sandwich i den lokala konsumaffären. Ni vet de där hårda mackorna som man kan köpa på Seveneleven- affärer och kiosker. Så nu har jag köpt på mig ett gäng sådana att ha med mig i väskan när jag är ute. Det är alltid lättare att ta till än att försöka hitta något att stoppa i sig och det mesta som finns ute är stora gigantiska baugetter.

Mat på bestämda tider

Jag programmerade min telefon. Och det har faktiskt fungerat utmärkt. Eftersom det går att programmera exakt vilka dagar den skall ringa så har jag tagit bort 07-ringningen på helgerna. Men annars så påminner den mig 07, 10, 12.30, 15, 17.15, 19.30. Och även om jag inte skulle rusa och stoppa något i munnen exakt just när det ringer - så vet jag att jag skall det och brukar ordna något så fort som möjligt.

Vattnet är lite svårare. Men jag gör mina tappra försök.

Jag har börjat äta youghurt med krossat linfrö, och toppar även med katrinplommon ibland. Allt för att undvika förstoppning i fortsättningen. Och magen fungerar utmärkt.

Jag frågade just om linfrö när jag var i Uppsala. De rekommenderade inte hela linfrö (vilket jag alltid har ätit förut - blötlagda). Men krossad linfrö går utmärkt, på youghurt - och passar som sagt väldigt bra som mellanmål. Enkelt att ta till och lätt att laga.
(Ni hörde väl om tjejen som var med i Xtravaganza och åt linfrö och drack vatten och tarmen sprack? Läs här>>)

Har funderat vidare på detta med fettet. Idag har vi Becel hemma som smörgåsmargarin. Maken fick detta rekommenderat vid något läkarbesök för ett par år sedan, för att få ner kolesterolen.

Men… jag tror att det egentligen är bättre med riktigt smör för min del. Och egentligen för övriga familjen också. Men hur övertygar man dem om det?

Jag tror att magen mår bra av smöret. Det behövs ju smörjmedel för att få "maskineriet" att fungera.

De där promenaderna som jag lovade förra veckan - de har inte riktigt kommit igång. Jag fick problem med bilen förra veckan och fick motorstopp två dagar med bärgning som följd. Detta rubbade hela veckoplaneringen rejält så både promenader och träning fick läggas undan. Men denna veckan har jag i allafall varit på gymmet på onsdagen. Och jag borde strax ta en promenad. Den tänkte jag ta till mataffären för att köpa en ny ost. Förena nytta med nöje alltså.


Dagens medicin: Ännu en myt - det hjärtvänliga margarinet>>
Hjärtlungfonden dumpar Becel>>
Ytterligare kritik mot Becel>>
Sveriges konsumenter i Samverkan: Bregott och Becel - ja, det är en hälsofråga>>

Äter för lite och för sällan

Sitter nu på tåget på väg hem från Uppsala där jag idag har varit på uppföljningsbesök på Obesitasmottagningen. Jag har ju aldrig varit på Uppsalas obesitasmottagning förut, eftersom jag blev utredd i Göteborg. Men nu var det sex månader sedan operationen och dags för uppföljning som sagt.

Först träffade jag en dietist och vi pratade igenom vad jag åt, hur jag åt och drack och allt sånt. Och kunde väl ganska snabbt konstatera att jag äter nog för lite och framförallt för sällan. Så nu blir det till att ställa "mat-och-sovklockan" för att få in goda rutiner på att äta. Både för lite vatten och för lite mat kan ha skapat förstoppningsproblemet jag råkade ut för i lördags.

Det är lite underligt det här - att plötsligt behöva ställa in sig på att äta hela tiden, när man hela livet har försökt att undvika att äta. Säkert har mina olika sötsakersbehov också sin grund i att jag har ätit för lite.

Sen fick jag träffa en sköterska. Blodtryck, vägning, mätning och samtal. Och jag ligger fortfarande kvar som tvåsiffrig, nu med mer marginal. Härligt. Precis som det skall vara. Jag fick frågor om håravfall osv. Också detta kan ju bero på att man äter för lite. Kroppen har ju inte förmåga att på samma sätt ta upp näring i maten och stoppar man då också in mindre mat så blir det besvärligt.

Svaren på proverna som jag var och tog för ca tre veckor sedan på vårdcentralen tittade hon på och sa att de var alldeles utmärkta. Hon hade nästan aldrig sett så bra blodvärden någongång. Och B12-provet var också utmärkt - särskilt med tanke på att det var i slutet av "perioden" och att jag tog en ny spruta för knappt en vecka sedan.

Efter mina besök hos obesitaskliniken så var jag hemma hos min faster och farbror och har tillbringat en underbart skön eftermiddag. Vi har pratat om vikt, mat, hälsa och annat som vi har varit med om.

Min faster har funderat mycket på dietisternas roll när det gäller viktnergång och hälsa. Hon är fascinerad över hur lite råd man egentligen får efter en operation (eller så är det jag som inte har uppfattat dem). Men hon har ju också haft kontakt med många dietister när hon på diabetesavdelningen på Akademiska sjukhuset. När diabetesråden nu har förändrat bara på några år.

När det gäller obesitas och kostråd undrar hon varför inte det finns tydligare råd, varför ingen dietist forskar om detta eller skriver en uppsats. Varför inte dietisterna syns mer - när det är så oerhört många som genomgår den här operationen. Tyvärr finns det ju en del som inte klarar av att behålla vikten - och vad beror det på? Kan dietisterna vara mer behjälpliga där?

Ja, inte vet jag - men det är en intressant tanke.

Jag skall i alla fall hem, skall programmera min telefon så att den ringer när jag skall äta, planera att ha mer mat hemma, mellanmål i form av yoghurt och så vidare och så har jag lovat att börja promenera…

Så nu får det väl bli gymmet måndag, onsdag, fredag och promenad tisdag och torsdag och kanske någon gång på helgen. Hej och hå!

INTE roligt!

Igår var jag med och hjälpte på Baby-barn-mässan i Göteborg. Det var roligt. Och jag köpte två klänningar till mig själv. Detta var den ena. Jag köpte dem av House of Lola.se

Känner mig väldigt snygg i klänningen som det var specialpris på under mässan.

På kvällen var vi hos vänner och åt middag. När vi kom hem kände jag att jag måste gå på toaletten. Sen slutade det roliga för den dagen.

För det är inte bara torr hud som är blir problemet om man inte dricker tillräckligt. Utan även… förstoppning.

Det råkade jag ut för igår. Tre timmar i badrummet… maken som fick göra en akututryckning till affären (som lyckligtvis inte stängt) för att köpa hjälpmedel - och till slut löste det sig… (ha, ha…)

INTE roligt!! Jag måste få ordning på detta. Det funkar inte att vara livrädd för att få förstoppning, det kan ju inträffa när som helst ju. Och jag trodde jag hade koll på "intag" och "utgifter"

Men imorgon skall jag på återbesök i Uppsala och träffa dietist och sköterska. Jag får ta upp det med dem då.

Möten och olja och kalla fakta

Dagarna flyger iväg - och nästan varje dag tänker jag att jag borde gå in på bloggen och skriva lite. Det händer ju saker jämt som jag kunde berätta om. Men så har det inte blivit. Men nu så… (hade ju egentligen tänkt att städa på kontoret, så det här var roligare att göra.).

Sen jag skrev sist så har jag träffat tre personer som jag gärna vill nämna.

Dels är det min goda vän som driver bloggen Barfota - vi är gamla barndomskamrater och vi träffades i veckan. Härligt att träffa sina vänner som man delat i princip hela sitt liv med. Det är bara att plocka upp där man var sist. Gott. Det är livskvalité!

Den andra personen är en av deltagarna i den KBT-grupp där jag var med på Obesitasmottagningen i Göteborg. Hon gjorde sin operation för ett år sedan och är supernöjd. Vi träffades när hon var på besök i Göteborg och fick en härlig pratstund och fika i stan. Vi pratade bland annat om träning. Där visade det sig att vi är ganska olika. Hon är en tävlingsmänniska som gärna stod 1/2 timme (eller 1 timme) på Crosstrainern och sedan också körde 1/2 timme i gymmet. Tja… olika falla ödets lotter kan man säga. Det är inte riktigt min grej att träna på det viset. Men väldigt roligt att träffa henne och prata erfarenheter om operation, mat, eftervård och kläder.

Det tredje mötet har jag gjort denna helgen när jag varit på en spännande konferens, nämligen webcoast. En konferens för oss som älskar webben. Och där träffade jag Thina Grotmark som driver bloggen Beyond Sizez>>.
Roligt att träffa denna trevliga kvinna i verkligheten. Hon vann också ett pris för sin fina blogg med massa fina tips.

Så detta var tre mycket trevliga möten.

Det som också har hänt är att jag tror (det verkar i alla fall så) att min platå äntligen har släppt och att jag återigen börjat gå ner i vikt. Jag vågar inte riktigt tro på det ännu, men jag hoppas att det är så.

Dessutom fick jag en kallelse i fredags till mitt återbesök i Uppsala, dit jag ska i april. Så nu måste jag ta mig till vårdcentralen och ta en massa prover. Typiskt nog var jag där fredag förmiddag (innan posten kommit) för att ta blodtrycket och få mina blodtrycksmediciner påfyllda. Men det är väl bara att knalla tillbaka nästa vecka. Blodtrycket ligger mycket bra numera, med mediciner i och för sig. Jag hoppas att jag snart kan börja sätta ut någon av mina tre tabletter som jag stoppar in mig.

Dock har jag börjat stoppa i mig en annan tablett. Nämligen Selicia. Det är för att stärka hår och naglar som inte mår så bra känner jag (det skrev jag också om här>>). Och jag är torr som fnöske (måste dricka mer vatten, jag vet!!!) så att jag har börjat smörja in mig med olivolja för att inte damma hela tiden.

Ok - det var en snabb uppdatering.

Var det någon av er som såg programmet Kalla fakta från 10 mars som handlade om gastric bypass-operationer? Du kan se programmet här>>
Så här skriver Kalla fakta om programmet:

Om fetmaoperationer. Antalet fetmoperation ökar i Sverige men det är många som ångrar sig efteråt. I takt med de ökade operationerna kommer också larmrapporter om svåra biverkningar som bristsjukdomar, depressioner och alkoholmissbruk. Reportrar Katarina Franck, Magnus Wennerholm och Markus Junghard.

I en facebook-grupp som vi opererade har på nätet så har vi diskuterat det här programmet efteråt. Vi är alla rätt så upprörda över hur vinklingen i programmet var. Att det inte fanns någon som intervjuades av alla oss som faktiskt är nöjda med operationen. Som kan se en livsförändring och något positivt med operationen.

En av personerna har sagt till mig "Syftet med operationen är att man skall gå ner i vikt. Inget annat. Om man har gjort det så är det väl en lyckad operation? Då kan man väl inte komma och säga att operationen är misslyckad för att det är annat som inte fungerat?".

Det som däremot var bra med programmet är att de tar upp problemet med att landstingen behandlar dessa patienter olika och att det är olika regler. Det är också bra att ta upp behovet av att dessa patienter (vi) får möjlighet till samtal och uppföljning, för det är en livsförändring som påverkar allt. Om man i hela sitt liv har identifierat sig som "tjock" och stor, så är det inte enkelt när människor börjar se på en med helt andra ögon. Självklart är det jobbigt.

Men för mig som gjort operationen, så är jag supernöjd - trots komplikationerna efter operationen. Trots att jag inte kan äta för fort, för mycket eller dricka kolsyrat och alkohol. För jag ser framför mig att jag skall leva som normalviktig, orka resa mig, orka gå, orka motionera och kunna köpa kläder på andra avdelningar än där det hänger superstora plagg.

Till exempel är jag väldigt glad över min vårkappa som jag nu använder. En röd, insvängd kappa från Ellos.