2 års kontroll

Idag har jag varit på två-årskontroll i Uppsala. Jag fick flyttat min tid som krockade med min väns 50-årskalas och det var ju tur det. Och eftersom jag ändå var uppe i Uppsala denna vecka i ett annat ärende så passade det bra.
Så i morse gav jag mig iväg upp till sjukhuset i ett duggregnsgrått Uppsala. Jag träffade först en dietist. Och vi gick igenom vad jag åt och drack.

Jag har gått upp fem kilo sedan jag var där förra året. Och det är ju inte bra.

Hon var ganska rak och tydlig med vad som var bra och vad jag borde tänka på. Det kändes som hon brydde sig och ville väl. Skrev ner tydliga instruktioner och kommer att ringa mig före jul för att följa upp. Och sedan igen om ett halvår.

Vad sa hon då om maten och allt?
Ja, först visade det sig att jag visst ska äta två vitamintabletter - jag äter bara en. Fattar inte hur det blivit så. Sen tyckte hon inte att silician var bra. Hon påstod att den kunde "slå ut" andra upptag. Fast… det vet jag inte om jag vill lyssna på. Jag får väl kolla upp vad den innehåller egentligen.

När vi sedan gick igenom mitt ätande visade det sig att jag borde äta mer. Och oftare. Och kanske mindre portioner. Och mer potatis. Och dricka ska jag också göra med (vatten alltså!) fast inte i samband med måltiderna.

Jag trodde att man inte skulle dricka vid måltiderna för att det var risk för att maten skulle fastna osv. Men jag tycker ju det har fungerat bra, så jag har druckit till maten.

Men tydligen hade hon varit på kurs i Göteborg (!) förra veckan och där hade man forskat på detta. Det visade sig att om man inte dricker till maten så blir man mer mätt, äter mindre portioner och man går ner fortare. Där ser man…

Vi satt nästan en timme och pratade och sen var det dags för mig att träffa läkaren. Eftersom provsvaren var uppskickade från Göteborg och dietisten inte hade sett dem så följde hon med upp.

Läkaren visade sig vara en pojkspolning med en läkarkandidat (minst lika ung) med väldigt konstig attityd. Och det märktes att de inte tyckte att det var helt OK att dietisten följde med upp. Det blev liksom konstig stämning.

När hon hade gått ur rummet så tittade han på pappren och konstaterade att alla prover låg bra, det var bara koleserolet som låg lite högt. Sen frågade han om jag motionerade.

Ja, tre gånger i veckan svarade jag. "Jaha", sa han, "det finns fyra dagar till i veckan, vad gör du då? Finns det någon simbassäng på gymmet?"

Alltså - jag blev liksom inte riktigt klok på honom. Det kändes som han bara skulle checka ut mig och ge mig "ett gott råd". Hela besöket tog max 10 minuter.

Och nu får jag inte komma tillbaka till Uppsala. Nu är jag utskriven. De kommer att skicka en remiss till min vårdcentral i Björkekärr, där jag ska gå och kolla prover en gång om året.

Vi diskuterade inte plastikoperation (nu är det ju inte riktigt aktuellt eftersom jag gått upp) och det lär väl aldrig på aktuellt. Eftersom jag hör till Uppsala - men är utskriven nu. Och Göteborg tar väl inget ansvar för mig.

Men jag ska försöka ta mig an alla de där råden jag fick av dietisten. Och se om jag inte kan få ordning på mitt "mat"-liv och huvudet. För visst är det så att jag inser att jag har gjort något bra - men, rädslan för att gå upp är så stor.

När jag plötsligt känner mig "tjock" igen. I kroppen, i huvudet, i spegeln… 

När jag låg på sjukhuset stod jag ofta och tittade ut över staden och kunde bland annat se Uppsala konsert- och kongresshus. I helgen var jag där och stod längst upp och tittade ut över sjukhuset (den stora vita byggnaden längst upp till vänster). Det var en konstig känsla.

Snabb rapport

En snabb uppdatering…

Att man aldrig lär sig. Förra veckan var jag på 50-årskalas. Mycket trevligt. Mycket god mat. Jag åt lagom och blev mätt. Det var efterrätt - serverades i glas och verkade lagom mycket. Trodde jag. Och åt upp alltihopa. Inte bra…

Till saken hör att jag hade lämnat handväskan på hotellet - med plånboken och mina "må-illa-tabletter". Så det var ut på trappan, andas djupa andetag, men det hjälpte inte. Så in på toa och få upp efterrätten och sen kändes det bättre igen.

Att jag aldrig lär mig som sagt…

Det känns som om jag har slarvat med maten det sista. Äter för mycket bröd. Äter för mycket söta saker. Och jag känner ju att jag blir tröttare. Blir till och med "hungrig". Eller snarare sugen. Jag måste MÅSTE! få ordning på vardagslivets måltider. Och se till att jag har rätt saker hemma. Och äta mer proteiner. Och undvika för mycket sött.

Träningen går ganska bra tror jag. Kör mitt PT-program och det känns OK.

Det som inte är lika roligt är ju att jag har gått upp 1-2 kg. Vet inte vad detta kan beror på. Antingen är det de dåliga matvanorna. Eller att jag inte har haft mens sedan november. Eller…? Ja, jag vet inte.

Har funderat på att plocka fram måttbandet för att se om det blivit någon skillnad på de måtten istället för på vågen. Det kan ju vara en idé.

Back in the sadle

Så har jag varit och tränat igen. Lika tråkigt som vanligt. Men… kanske nyttigt. Jag hade i alla fall tappat 0,2 kg sedan förra veckan… (Och jag såg flera spännande föredrag på TED förstås.)

Magen är som en ballong. Tror att det är allt bröd och godis som jag har stoppat i mig. Om jag bara kunde sluta med det. Jag mår ju inte bra heller! Har flera gånger fått känning av dumping. Så egentligen vore det ju enkelt att låta bli.

Är lite orolig för att det stangerar och att jag inte ska tappa mer i vikt. Ska jag verkligen behöva gå till den där personliga tränaren för att få ett mer effektivt träningsprogram? Det tål att tänka på…

Det har blivit trängre på gymmet. Jag är sällan ensam på morgonen. Och flera känner jag nu igen, så vi nickar till varandra. Många äldre tanter. Det är roligt. Och en del muskelknippen - men de får sköta sig själva. Sen gissar jag att alla vanliga, hurtiga människor är där på eftermiddagar och kvällar.

Tur i alla fall att man har så nära till ett gym. Annars vete katten vad det hade blivit av för träning.

Ger mig själv en uppmuntrande klapp på axeln!

Så har vi flyttat hem från sommarstället. När vi gick igenom almanackan så var det bara att inse att sommaren var helt slut, vad anbelangar övernattningar i sommarhuset. Varenda helg var uppbokad med större eller mindre saker - fram till mitten av oktober. Så nu har vi tömt kylskåp, frys, skafferi och tagit ur alla sängkläder, och flyttat hem till stan.

I söndags var jag med kamraterna på ett sånt där gott "kompismöte" igen. Vi var ute vid Sillvik vid kusten och hade en toppendag. Det fick bli "raw"food eftersom det saknades bränsle till stormköket. Men det gjorde inget utan fungerade underbart. Vi pratade, delade, vilade och bara fyllde på. Härligt.

På måndagen återupptog jag mina gamla vanor - det vill säga - gå till gymmet! Det var ju en stund sen sist. Tog väl inte i så jag storknade direkt, men det funkade. På eftermiddagen så överraskade jag mig själv med att cykla ner till stan för att gå på ett möte. Och sen cyklade jag hem. Hej och hå. Tisdag vilade jag. Men idag onsdag var jag på gymmet igen (därav den uppmuntrande klappen på axeln). Tog i lite mer idag. Kände också vilka muskler som jag verkligen inte använt på hela sommaren men som väckts upp på gymmet. Det känns bra det här.

Idag såg jag den här nyheten på nätet (den finns i många tidningar bla DN.se)

Fetmaoperation ökar missbruksrisk

Den vanligaste typen av fetmaoperationer ökar risken för alkoholmissbruk, skriver Dagens Medicin. Enligt en svensk studie gör operationen att kickarna av att dricka blir starkare.

Den metod som avses är så kallad gastric bypass, där magsäck och tolvfingertarm "kopplas bort", vilket är den vanligaste metoden i dag.

Operationen gör att kroppen tar upp alkohol snabbare, eftersom tillgången till ett enzym som finns i magen och som bryter ner alkohol försvinner.

Jag kan förstå det här. Direkt efter operationen drack jag inget. Det tog flera månader innan jag prövade något. Men nu vågar jag dricka lite alkohol. Ett halvt glas vin till maten eller så. Men jag känner ju väldigt snabbt av alkoholen. Igår kväll tog jag 0,5 cm Sabralikör i ett litet glas och satt och sippade på. Jag blev snurrig i huvudet direkt. Så jag kan verkligen förstå att detta är ett problem - särskilt om matmissbruket bara flyttar sig till ett annat missbruk och man inte får stöd och hjälp.

För det kan jag ju känna själv. Särskilt när man som jag valt att opereras i ett annat landsting. Man måste hålla efter själv - det är ingen annan som gör det åt mig. Jag går själv upp till vårdcentralen och kollar mitt blodtryck (ingen som kallar) jag går själv upp och tar min B-vitaminspruta (ingen som kallar) ingen samtalsuppföljning, ingen diskussion om förändrad livsstil eller så… Det gäller att vara frisk för att kunna vara sjuk (tja eller hur man nu skall uttrycka det). Det gäller att man vågar ta helt ansvar för sitt liv, hur man mår och vågar ta de förändringar som blir med en stor viktnedgång.

Ja, på tal om stor viktnedgång förresten. Den här sommaren har det verkligen stått still. +2kg -2 kg, fram och tillbaka. Det blev inte bättre när vi flyttade hem till stan, med ny våg. Eller vågen på gymmet. Men det är väl bara att rätta sig efter de nya förutsättningarna och försöka få ordning på kroppen, livet och allting…

Jo, det var ju det där med hunden… Det har visat sig att en av de valpar som vi var och tittade på, dottern och jag, nu finns till salu. Så jag och dottern försöker köra en övertalningskampanj för att få med oss fler i familjen på vår idé…

Bläää…

Jag hade väl inte mer än skrivit färdigt förra bloggposten innan jag fick en släng av ont i ryggen/magen igen. Det kom direkt efter jag ätit lunch, då jag tog två små bitar av gårdagens pizza. Det kommer jag inte att göra om…

Jag var utslagen i fem timmar. Låg och kved på soffan, var på toa, låg på soffan…

Och sen plötsligt var det över. Konstigt. Men jag kommer definitivt att bli mer vaksam på vad jag stoppar i mig i fortsättningen. Pizza går bort (kunde jag ju räknat ut med vitt mjöl och mycket fett).

I övrigt är jag väl inte heller så pigg. Det är inte så himla kul i familjen. Barnen är i övre tonåren och lever mer och mer sina egna liv. Det är helt i sin ordning, men tar tid att vänja sig vid. Maken lever också sitt eget liv och det känns inte som vi har så mycket gemensamt just nu alls.

Vaknade i natt och var så arg, så arg… Vi fick väl pratat lite i morse, men… vi har ju pratat om det här så många gånger förut, utan att det går in. Ja, jag vet inte…

Jag har ju startat en resa, ett nytt liv egentligen. Det är svårt för alla att hänga med, det är svårt för mig att hänga med. Men det är inte roligt när man känner att det närmaste rämnar.

Nu kommer flera dagars ledighet. Jag skall vara på sommarstället, sonen på läger, dottern träffa kompisar och maken vaktar hus och dotter… Så får vi väl se vad som händer sen.

Fortfarande inte roligt…

Alltså… jag undrar när det kommer att bli roligt att träna. Jag tycker fortfarande inte att det är roligt. Även om jag går det ganska troget måndag, onsdag och fredag.

En kompis till mig berättade att hon hade en PT. Det är Personlig Tränare! Det är en människa (i det här fallet en ung, inte ful pojke) som står och peppar och skriker på henne när hon tränar. Och till saken hör att hon verkligen inte är den som ger upp i första taget - vinnarskalle präglar henne. Men hon säger att han får henne att ta en ännu tyngre kettlebells - att hålla på ännu längre och göra dubbelt så många övningar.

Tja… jag vet inte. Kan det vara en lösning? Nje… jag tror inte det. Jag fortsätter nog i min egen takt och kör mitt lilla program. Numera ror jag mina 2000 meter i ett svep istället för att dela upp med paus efter 1000m. Så lite framsteg gör jag i alla fall.

Dock har jag inte kommit igång med mina promenader. Det verkar svårt att få till det.

I lördags fick jag väldigt ont i ryggen när jag satt upp. Det kom plötsligt och jag blev helt utslagen. När man aldrig har ont någonstans så blir man oerhört påverkad av smärta. Men jag insåg ganska snart att detta inte är ryggont egentligen. Jag tror det var magen eller tarmarna. Jag var nästan helt utslagen i två timmar. Sov bort en stund, efter en smärtstillande tablett, försökte gå på toa också. Och sen plötsligt… så var det borta!

Detta har hänt en gång förut. Jag försökte tänka ut om det fanns några gemensamma nämnare - men jag kunde inte komma på några just nu.

Något roligt har hänt också. Högen med byxor i garderoben som jag inte kommit i på läääänge… igår kom jag i ett par av dessa byxor och det kändes helt OK. Viktnedgången går långsamt och det är väl OK egentligen - även om det hade varit kul om man liksom var klar med en gång.

Jag har märkt att jag är väldigt sötsugen. Kan ju inte äta lika mycket, men det är lite irriterande att jag fortfarande har kvar det starka suget. Nu tror jag det också kan hänga samman med att jag börjar komma i övergångsåldern. Mensen kommer med större variation än den gjort förut och det är klart att hela systemet blir påverkat.

Telefonen ringer regelbundet för att påminna mig om att äta och det är bra. Utan den hade jag nog missat fler mål än jag borde.

Jo, just det ja. Jag var på vårdcentralen och tog ett nytt blodtryck också. Och nu har jag satt ut ytterligare en av mina blodtryckstabletter och har bara en halv tablett kvar nu. Det känns bra. Å andra sidan äter jag ju vitaminer och kalk och silicia - så själva tablettdosetten får jag allt ha kvar.

Äter för lite och för sällan

Sitter nu på tåget på väg hem från Uppsala där jag idag har varit på uppföljningsbesök på Obesitasmottagningen. Jag har ju aldrig varit på Uppsalas obesitasmottagning förut, eftersom jag blev utredd i Göteborg. Men nu var det sex månader sedan operationen och dags för uppföljning som sagt.

Först träffade jag en dietist och vi pratade igenom vad jag åt, hur jag åt och drack och allt sånt. Och kunde väl ganska snabbt konstatera att jag äter nog för lite och framförallt för sällan. Så nu blir det till att ställa "mat-och-sovklockan" för att få in goda rutiner på att äta. Både för lite vatten och för lite mat kan ha skapat förstoppningsproblemet jag råkade ut för i lördags.

Det är lite underligt det här - att plötsligt behöva ställa in sig på att äta hela tiden, när man hela livet har försökt att undvika att äta. Säkert har mina olika sötsakersbehov också sin grund i att jag har ätit för lite.

Sen fick jag träffa en sköterska. Blodtryck, vägning, mätning och samtal. Och jag ligger fortfarande kvar som tvåsiffrig, nu med mer marginal. Härligt. Precis som det skall vara. Jag fick frågor om håravfall osv. Också detta kan ju bero på att man äter för lite. Kroppen har ju inte förmåga att på samma sätt ta upp näring i maten och stoppar man då också in mindre mat så blir det besvärligt.

Svaren på proverna som jag var och tog för ca tre veckor sedan på vårdcentralen tittade hon på och sa att de var alldeles utmärkta. Hon hade nästan aldrig sett så bra blodvärden någongång. Och B12-provet var också utmärkt - särskilt med tanke på att det var i slutet av "perioden" och att jag tog en ny spruta för knappt en vecka sedan.

Efter mina besök hos obesitaskliniken så var jag hemma hos min faster och farbror och har tillbringat en underbart skön eftermiddag. Vi har pratat om vikt, mat, hälsa och annat som vi har varit med om.

Min faster har funderat mycket på dietisternas roll när det gäller viktnergång och hälsa. Hon är fascinerad över hur lite råd man egentligen får efter en operation (eller så är det jag som inte har uppfattat dem). Men hon har ju också haft kontakt med många dietister när hon på diabetesavdelningen på Akademiska sjukhuset. När diabetesråden nu har förändrat bara på några år.

När det gäller obesitas och kostråd undrar hon varför inte det finns tydligare råd, varför ingen dietist forskar om detta eller skriver en uppsats. Varför inte dietisterna syns mer - när det är så oerhört många som genomgår den här operationen. Tyvärr finns det ju en del som inte klarar av att behålla vikten - och vad beror det på? Kan dietisterna vara mer behjälpliga där?

Ja, inte vet jag - men det är en intressant tanke.

Jag skall i alla fall hem, skall programmera min telefon så att den ringer när jag skall äta, planera att ha mer mat hemma, mellanmål i form av yoghurt och så vidare och så har jag lovat att börja promenera…

Så nu får det väl bli gymmet måndag, onsdag, fredag och promenad tisdag och torsdag och kanske någon gång på helgen. Hej och hå!

Ingen träning, ingen ordning

Det har gått ett tag sedan jag skrev senast.

Det som har hänt är att inte så mycket har hänt. Jag har varit förkyld, så jag har inte vågat eller orkat träna. Inte särskilt mycket förkyld, men så där så att det har känts oövervinnligt att gå och träna. Det är väl inte så där lysande egentligen för jag har inte gjort något annat heller (dvs promenerat eller så).

Vikten står fortfarande still. Det är oerhört retligt. Det är som om jag har fått ett kladdpapper på mig som jag försöker skaka av mig - men som inte vill lossna. Superjobbigt.

Och då hamnar jag i de gamla vanorna igen… Glömmer att äta, stoppar i mig fel saker (och mår illa…) Så lätt det är att hamna i fel dike, så lätt det är att göra det som man alltid har gjort.

Förra lördagen var min faster och hälsade på. När jag låg på sjukhuset så pratade hon ofta om de skulle komma och hälsa på oss, sitta och prata och vi skulle se en film (vi har ett biorum hemma). Och nu äntligen blev detta av. Det var mycket trevligt.

Och vi fick prata lite om hur det hade varit, hur det är nu och maken fick vara med också. Han fick frågan om vad han tycker. Han såg på mig och så "Det blir nog bra så småningom". Jag blir aldrig klok på den karln. Jag vet att han var tveksam till att jag skulle göra operationen. Men vad menar han? Jag har inte frågat - kanske är jag rädd för svaret.

Jag har rest en del den sista tiden, det funkar ganska bra. Men det är kanske också därför som det har varit lätt att ta till gamla vanor. Det tråkigaste är när man sover på hotell och inte kan njuta av att sitta vid en stor frukostbuffé. För jag orkar ju bara en hård macka i alla fall. Trots att det finns en massa andra goa saker där. Men det är ju ett I-landsproblem.

Förra söndagen fyllde svågern 50 år och han bjöd ut oss på Heaven 23. Det var mycket gott och trevligt.

Jag talade med hovmästaren och bad om små portioner. Jag och dottern åt tre-rätters och de övriga fem-rätters. Det fungerade alldeles utmärkt och var synnerligen supergott. Och jag mådde utmärkt. Tog lax till förrätt och torskrygg till huvudrätt samt ost till efterrätt. Eftersom de övriga åt fem-rätters så dröjde det ju mellan rätterna, vilket nog passade mig alldeles utmärkt.

Jag kom i dem!

Idag testade jag mina shorts, som jag inte kom i i somras, igen. Som jag skrev här>> så kunde jag ju inte få på mig dem förut - men idag kunde jag både dra upp dragskedjan och knäppa knappen. De satt ju inte så himla löst - men det är inte shortsväder ännu, så det gör inget. När det är shortsväder - då skall de sitta perfekt! (Kanske till och med för stora?)

Och shortsen som jag var tvungen att köpa och använda i somras (som jag slet ut så att jag fått lappa och laga…) de sitter så löst att jag blir tvungen att använda både skärp och hängslen.

Det är svårt nu under julhelgen känner jag. Det är så mycket godsaker framme hela tiden och det finns en så stark vana att bara stoppa saker i munnen. Men… nej… det blir inget med det. Det är så skönt att bara låta bli.

Lite tråkigt att jag blir så mätt så fort - det gäller verkligen att välja vad man vill äta på julbordet. Men det är ju precis som det skall vara och jag är så glad och nöjd med att fungerar så bra.

Ett sötsug?

Det harvar på i sina vanliga banor.

Måndag, onsdag, fredag hastar jag iväg till gymmet och genomför mitt lilla program. Känner mig lite duktig och ibland ökar jag vikten på någon maskin. Det är inte superroligt - men det är ett jobb.

Däremot är jag inte så imponerad av min kropp. Magen är fortfarande stor och bullig. När jag gick på pulver så blev magen nästan platt. Det var trevligt. Men nu är den stor och bullig. Och eftersom jag inte har börjat träna magen än (tänkte vänta till efter jul innan jag gör det) så går det inte att träna ner den heller.

Jag funderade också ganska mycket igår på om jag verkligen har förändrat mina matvanor? Jag kom på att jag har nog inte det… Jag skall nog ta och prata med dietisten om det här. För även om jag i princip vet att jag skall äta lunch och middag och allt det där (vilket jag också gör) så känns det ändå som att jag går i skåpen för att fylla på. Fast nu blir det en hård macka med massa leverpastej eller mycket ost eller något annat proteinrikt. Hmm…

Vi hade gäster hemma i lördags och har nu fullt med godis framme. Det är mycket lockande. Väldigt, väldigt lockande… Jag är så nära hela tiden att stoppa en skumtomte eller chokladbit i munnen. Men jag vill inte och jag vågar inte. För jag tänker så här - visst kan det vara att jag kan äta sött (även om vissa inte klarar av det). Men det är ju bättre att låta bli helt än att pröva och sen falla dit. Samma gäller med bullar och kakor. Är så nära, varje gång, att stoppa det i munnen. Men - det är bättre att låta bli helt.

Jag har inte vågat testa mjukt bröd ännu. Kanske blir det till jul, för vi har fått julvört från Jörlanda och det är så gott.

Jag gjorde en vägning och mätning i dag. De flesta måtten hade inte förändrats (eller gått upp något) så det var inte så kul. Men det är klart, det beror säkert på var man mäter osv. Men det fanns några roliga resultat.

Vikten -31 kg sen 6 september.
Brösten -11 cm sedan 6 september.

Jag får njuta av de resultaten så länge.

Jag hade ju mitt "återbesök" över telefon för en dryg vecka sedan och pratade med en sköterska på överviktsenheten. Det var henne jag träffade när jag var där i juni, samt att jag träffade henne på avdelningen. Hon rekommenderade att jag skulle ta B12-sprutor och inte tabletter, för sprutorna var med effektfulla. Det är dags nu igen i januari… Och jag kan fortfarande känna mig bedövad efter den första. Skall nog välja andra "skinkan" denna gång. =)

Annars så verkade hon nöjd med mig, vi samtalade en lång stund om allt. Och jag känner mig ganska trygg. Ja, förutom detta då med mina matvanor, som jag har kommit på nu. Men det skall jag ta upp med dietisten, har fått en telefontid i slutet på januari.