Operation botar diabetes

I går var jag med i ett forskningsprojekt. Första gången jag var med där var för nio år sedan, så både projektet och jag har varit ihålliga.

Projektet går ut på att undersöka personer vars föräldrar har diabets typ 2 och se om det finns någon ökad risk för diabetes hos dem.
Lundberglab. Sahlgrenska>>

Eftersom båda mina föräldrar har diabetes typ 2 så passade det ju bra. Även min bror är involverad i projektet.

Förutom att bidra till forskningen så får man också en rejäl hälsoundersökning där de tittar på en massa olika prover av skilda slag. Och jag är frisk och har bra provet (känns ju tryggt). Det verkar heller inte som det finns någon ökad risk för mig att få diabetes, vilket också känns tryggt. Detta upptäckte det redan första gången jag var med för nio år sedan.

Den undersökning jag gjorde i går, och som jag då gjort återkommande tre gånger under de senaste nio åren går till så här.

Man kommer fastande till avdelningen. Då tar de blodprover på mig. Sen gör de en elektromagnetisk undersökning (de sätter elektroder på fötterna och på händerna, sänder svag ström genom kroppen i någon minut. Det känns ingenting). Efter det får man dricka ett stort glas med sockerlösning. Det är verkligen vidrigt. Så det är bara att svälja så gott det går och få ner alltihopa.

Efter det kommer sköterskan och tar prover en gång i halvtimmen i två timmar. Och sen är det klart. Efteråt får man en lunchkupong att gå och köpa mat för.

Den där sockerlösningen var verkligen supersöt - och jag kände att det var tur att jag satt still. För jag blev alldeles snurrig och mådde lite tjuvtjockt. Men det gick över sedan.

Jag berättade för sköterskan om min operation. Och då berättade hon om att det visst är många diabetespatienter som helt blir av med sin diabetes när de har gjort en gastric bypass.

Jag gjorde en sökning på nätet och det finns flera artiklar om ämnet. Här är en som jag hittade på diabetesportalen om ett forskningsprojekt om just det här ämnet:
Hur kan fetmaoperationen bota diabetes på bara ett par dagar>>

Hur har jag det annars då?

Tja, det går så där. Jag får inte till det med min mat-och-sov-klocka. Jag sätter på den, och så är det ett möte eller en kurs eller något annat som "stör" och så stänger jag av den. Och även när den är på så är det svårt att få till bra matvanor.

Jag känner ju igen mönstret och det skrämmer mig egentligen. Återigen är jag uppe och pendlar på en vikt som jag inte känner mig bekväm i.

Och jag som hade bestämt mig för att vara smal när jag fyller 50. Det är om 1,5 år…

Övervikt och aptit

Vetenskapsradion meddelar idag om en undersökning där några forskare sett att övervikt och för stort intag av fett skadar regleringen av aptiten i hjärnan.
Och det var inte många dagar sedan vi läste om att LCHF-metoden var förkastlig (igen).

Som alltid ska man väl ta till sig alla dessa nya rön med en nypa salt, men de kan vara bra att ha i bakhuvudet så att man inte bara fastnar för bara en metod.

Så här skriver vetenskapsradion>>:

Övervikt kan skada aptitreglering

Foto: SVT bild.

Två olika forskargrupper publicerar idag resultat i tidskriften Journal of clinical investigation, som tyder på att extrem övervikt kan orsaka förändringar eller skador på hypothalamus, en del av hjärnan som bland annat är viktig för att kontrollera aptiten.

Man vet en hel del om hur hjärnan reglerar hunger och vikt, med de här två nya studierna kan ge kunskap om hur hjärnans kontroll av aptit och kroppens vikt fungerar hos personer som redan är överviktiga.

Enligt de två studierna skadas celler i hypothalamus hos överviktiga människor av inflammationsprocesser vid en kost som innehåller en hög andel fett. Och hos möss blev nerver i det här området dessutom sämre på att bilda nya kopplingar. Den här kunskapen kan vara viktig för att kunna utveckla nya behandlingsmetoder mot övervikt.

Tjatet lönade sig

Ni som har läst bloggen förut vet att jag har talat om maken. Maken som snarkar… Maken som inte motionerar. Och som stör min nattsömn.

Jag har länge bett att han ska göra något åt sin snarkning, men han svarar bara att han inte snarkar. Men så fick vi låna en film som handlade om farlig snarkning. Den såg vi och jag tror det tog skruv. För jag tror att han kände igen sig.

Jag har också bett honom under drygt ett år att gå och göra en läkarundersökning, för jag var rädd att han hade högt blodtryck. (med den snarkningen och övervikten var det ingen svår gissning). Och till slut…

Nu har han varit hos läkaren. De har gjort en rejäl undersökning på honom, framåt och bakåt och hitåt och ditåt. Blodprover och röntgen och allt. Mätning och vägning. Ett dygn med blodtrycksmanschett för att få ett bra underlag.

Detta har resulterat i att han har fått cortinsonspray mot polyperna i näsan som orsakade snarkning. Han har fått xenical för att gå ner i vikt. Och han har fått blodtryckssänkande medicin - eftersom blodtrycket var mycket högt.

Det här känns väldigt bra, för jag har varit orolig. Givetvis. Läkaren har till och med ringt efter ett par dagar för att följa upp hur det går. Läkaren ville också att han skulle börja motionera, men det har tyvärr bara resulterat i två promenader hittills.

Snarkningarna har väl blivit lite bättre, men just nu är han på kurs i Stockholm och jag upptäcker att jag sover mycket bättre, utan att bli störd det minsta. Trots att jag sover med öronproppar jämt.

På tal om att motionera. Jag går ju till gymmet tre gånger i veckan. De senaste veckorna har jag upptäckt att det har blivit betydligt fler motionärer där på morgonen. Jag är sällan ensam längre och ibland är apparaterna upptagna där jag brukar vara. Det är ju egentligen roligt - men lite ovanligt för mig.

Semester

När jag var på min ett-årskontroll var jag på ett flerdagars sammanträde i Uppsala. Direkt från detta möte åkte jag på semester tillsammans med sonen till Israel. Vi var på en pilgrimsresa i 10 dagar och åkte runt i Israel tillsammans med en grupp.

Det var en mycket trevlig resa och vi fick uppleva mycket.

Jag funderade en del på hur det skulle fungera för mig med maten och om det skulle bli några problem. Men jag hade tagit med katrinplommon hemifrån. Och jag hade tagit med hårda mackor som jag kunde äta som mellanmål. De hade inte så mycket hårt bröd där.

Till frukost blev det ost (oftast skuren i kuber) och keso. Ibland någon frukt. Men jag orkar inte äta så mycket till frukost.
Till lunch åt vi ofta falafel - det funkade bra. Men jag orkade inte äta upp brödet givetvis. På kvällen åt vi middag på hotellet, vilket fungerade väldigt bra. De hade fyra rätter att välja mellan. Fisk, kyckling, kött eller vegetariskt. Sen fanns det ett bord där man kunde välja pasta, ris, potatis eller liknande. Och ett stort grönsaksbord med massa olika grönsaker. (fast varken kolhydrater eller grönsaker orkade jag).

Som sagt, det fungerade bra - men det var bra att ha med mina hårda mackor, det "räddade" mig.

Jag hade varit så duktig och tagit med mina träningskläder, för jag tänkte att jag skulle träna när jag var på hotellen. Det visade sig att inget av hotellet hade motionsrum. Däremot fanns det utomhusträningsplatser.

Jag trodde först det var lekplatser - men det visade sig att det var träningsredskap. De byggde på att du använde din egen vikt - vilket gjorde att alla (från små till stora) kunde använda redskapet. Varför har vi inga sådan här i Sverige? Tänk om de satte upp lite träningsredskap bredvid lekplatserna så kunde mammor och pappor träna lite samtidigt som de var på lekplatsen med sina barn. Det vore väl något?

Häromdagen fick jag ett brev från Uppsala akademiska sjukhus. De ville veta hur jag mår ett år efter operationen. Det var två papper att fylla i. Om mitt hälsotillstånd, allmäntillstånd och psykiska tillstånd. Alla dessa uppgifter samlas i ett gemensamt register i Örebro som är ett landsomfattande kvalitetsregister inom obesitaskirurgin.

Syftet med registret är att:

• utveckla och övervaka den kirurgiska kvaliteten i omhändertagandet
• utveckla och övervaka effekterna på grundsjukdomen
• minska komplikationerna och ev negativa bieffekter av behandling
• öka kunskapen om sjukdom och behandling

Registret kan man hitta här: http://www.ucr.uu.se/soreg/

Bra att man samlar allt på ett ställe. Sen kan man ju fundera på om det kommer att innebära att det blir liknande råd till alla dem som gör operationen. Som det är nu som är det olika råd med maten, om man bara skall dricka flytande först och sedan mat - eller börja äta direkt, till exempel.

Jag var ute och åt lunch med min goda vän - hon som fick diabetes för precis ett år sedan. Hon har ätit LCHF-dieten och lyckades få ner sitt insulinvärde rejält. Men… när hon inte varit lika noga så har behovet av insulin ökat. Jag jämförde med mitt matintag som också har innehållit betydligt mer kolhydrader än jag brukar äta - och att jag faktiskt är mer "hungrig" och att jag framförallt är väldigt sötsugen. Så vi får försöka skärpa oss bägge två!

Sen inser man att det finns olika problem med det här och maten. Jag fick tipset om den här bloggen. Benjaminimalimaten>> En vän som har ett barn som inte äter. Barnet lider av Laryngomalaci.

Laryngomalaci är en medfödd anatomisk missbildning i strupen. Det är en ovanlig sjukdom med ungefär dubbelt så många drabbade pojkar som flickor.

Laryngomalaci innebär att luftstrupen inte hålls öppen på ett normalt sätt. orsaken är inte känd. Det är den vanligaste orsaken till andningssvårigheter hos nyfödda. Besvären ökar när barnet gråter, anstränger sig eller ammar.

Det ställer mina ätstörningar i en helt annan dager - eller hur? Kan ni sätta er in i hur det är när barnet inte äter? När barnet inte går upp i vikt? Tänk så mycket maten betyder!

På tal om något helt annat… Idag var det stort firande på Kungsgatan i Göteborg. Den är upprustad och det firades med en massa happening och 600 meter tårta! Och jag var där och åt en liten bit.