På resande fot

Jag har haft semester. I knappt fyra veckor.

Första veckan var vi på ett familjeläger som vi var med på för tolvfte (heter det och stavas så?) gången. Ett läger där man bland annat äter mat och fikar regelbundet (som någon annan lagar och diskar!) Däremellan umgås man och går på undervisning. Mycket fritid också. Fick bland annat ägna mig åt en av mina favoritsysselsättningar - nämligen körsång. Det var roligt.

Men jag upptäckte en sak som jag alltid måste ha med mig på resa. Nämligen katrinplommon och krossad kli. För när det gått två dagar så höll det återigen på att bli stopp. Nja, inte så illa som de andra gångerna, för nu såg jag tecknen mycket tidigare. Men det blev en färd till ICA Maxi i Alingsås för inköp av dessa viktiga komplement i min kost. Sen löste det sig (hahaha…)

När vi var på lägret så stängde jag av min "matochsov"-klocka. Då fick vi ju ändå mat så regelbundet. Jag har inte satt på den igen, men kommer att göra det efter helgen. (Just nu är jag i Uppsala på ett jobb och det funkar inte att min telefon plötsligt börjar larma).

Jag tror verkligen att jag behöver den där klockan för att få ordning på mitt ätande. Nu har vi varit hela familjen hemma (olika många pga ungdomarna flyger och far på olika grejer). Men det är ju bara jag som behöver mat så regelbundet. Och jag blir grymt irriterad när de andra ifrågasätter (ja, det är väl mest maken då…) att vi skall äta igen eller så.

Jag har vaknat först på semestern. Gått upp, hämtat tidningen, oftast satt mig på altanen med min enkla frukost (mina tabletter och en hård ostmacka samt ett glas vatten) och läst tidningen i lugn och ro. Länge. När det är dags för de andra att komma upp och äta frukost så passar det med en andrafrukost för mig. Men resten av dagen har sett olika ut.

Jag har en make som ALDRIG tränar. Och med det menar jag verkligen ALDRIG! I vår ungdom, för 25 år sedan spelade han lite (verkligen med betoning på LITE) badminton, men nu tränar han ingenting. Och han ser inte träning (av något slag) som en aktivitet han "hinner" lägga in i sitt liv. Om jag till exempel föreslår promenad så vill han inte.

När han kommer hem så lägger han sig i soffan och somnar. Sen ligger han där hela kvällen. Och han snarkar något kopiöst. Det är ett problem för mig, som sedan tre år tillbaka sover med öronproppar för att kunna få sova någorlunda ostört. Men jag vaknar oftast ändå, särskilt tidiga mornar…

Och ni vet hur det är - man kan inte tvinga någon annan att ta tag i sitt liv, men för mig börjar det här bli ett STORT problem. En man som flåsar, är överviktig, äter fel (kopiöst mycket och sällan), snarkar och inte vill träna och inte orkar någonting. Dels är det väldigt tråkigt för mig - men sen är jag rädd för hans hälsa. Han är 53 år. Blodtryck, hjärta, allmän hälsa… Ja… Vad gör man?

Jag och dottern var och tittade på hundvalpar. Hon har velat att vi skall skaffa hund. Nu fyller hon 18 år nästa vecka och det är väl inte många år hon bor kvar hemma. Vi har aldrig haft hund, så jag vet inte hur det är egentligen. Men vi var och tittade på några Jack Russell-hundar (och en annan sort som jag inte kommer ihåg vad den heter).

Alla dessa valpar var tingade, så det var ingen fara. Men vi blev ändå övertygade om att det var en bra idé att kanske ha en hund. (Och jag och dottern brukar inte tycka samma sak, så det gäller att ta chansen när vi gör det). Sonen är helt kallsinnig till förslaget och tycker det är dumt. Maken är också negativt inställd, fast på ett mer positivt sätt.

Jag arbetar ju mycket hemifrån så det skulle vara ett trevligt sällskap för mig. Det skulle också göra att jag kom ut varje dag på en promenad. Och kanske maken också… Till och med dottern skulle kanske ut och promenera, vilket inte heller skulle skada.

Nja… vi får se. Helst skulle jag i så fall vilja ha en "färdig" hund, en som inte är valp. Men vi får se, vi får tänka vidare…

Jag får återkomma med fler funderingar om detta. Och om mitt eget blodtryck och lite andra saker. Nu måste jag rusa iväg till mina uppdrag…

Sommar och lov?

Nu är sommaren här - även om vädret är lite osäkert på dagarna.

Jag har dock valt att flytta ut på landet och njuter av att kunna vara ute på dagarna och jobba på altanen. Familjen kommer ut på helgerna när de sommarjobbat klart.

En nackdel med att bo på landet är att jag inte går och tränar på gymmet. När jag var där förra veckan så meddelade jag dem att jag nu tar "sommarlov" och återkommer till hösten. Jag fick då rådet att ta promenader.

Och det har jag försökt att göra - även om det inte har blivit varje dag. Känner dock att det inte riktigt blir samma sak som att träna på gymmet. Försöker dock ägna mig åt lite trädgårdsarbete som får uppväga. Idag har det varit gräsklippning och krattning.

Det pinsamma var att jag i måndags faktiskt var hemma i stan - och egentligen mycket väl kunde gå och träna. Men när jag vaknade så kände jag mig nog lite, lite snuvig och tät (jo, jo…) och tyckte i min stora visdom att det var bäst att vila…

Jag har upptäckt att vågen hemma och vågen här på landet inte riktigt är samstämmiga. Jag har laddat ner lite olika appar till min telefon för att försöka hålla reda på vikten. Jag har bara valt gratisappar. Tre olika har jag hittat - men vet inte riktigt vad jag tycker eller hur jag skall använda dem.

Det är iGoalformer, TargetWeight och Weight.

iGoalInformer, där matar man in sina uppgifter. Sen talar man om vilken målvikt man har och när man förväntar sig nå den. Sen får man reda på hur många kalorier man skall äta om dagen för att nå den vikten - och om det är ett möjligt mål. Jag har dock inte hittat hur man fyller i uppgifter och uppdaterar under tiden.

TargetWeight - där matar man in sin vikt och sin längd. Så får man reda på vilket BMI man har. Man ställer också in vilken målvikt man vill ha - och när man vill uppnå den. Varje dag kan man gå in och mata in sin nya vikt genom att trycka på plus eller minus. Man kan välja om det skall vara kilo eller lb.

Där finns också en kurva där man kan följa sin viktnergång (eller uppgång, beroende på…). Där blev det lite jobbigt när jag kom hem och det skiljde nästan två kilo mellan vågarna. Jag tycker vågen på landet är roligare…

Jag hade önskat att jag kunnat mata in vikten från i september - då hade det varit kul att se vilken kurva jag hade. Men det har jag inte hittat att jag kan göra.

Wieght - det är bara en app där man matar in sin vikt för dagen. Där matar man också in sin målvikt och sen kan man se hur mycket man har kvar till målvikten är nådd. Den kan man sätta på ett slags alarm så att man väger/mäter sig vid samma tid varje dag. Nu har jag satt på den - den kommer att påminna mig en gång i veckan att väga mig.

Nu har jag dessa tre gratisappar i alla fall. Det finns säkert en massa fler. Någon som har erfarenhet av någon annan app - eller av dessa och kan tipsa om något smart sätt att använda dem?

Så matar jag in min vikt (om jag kommer ihåg vad jag vägde när jag väl kommer ut från badrummet, ibland är minnet alldeles för kort…).

Här hittade jag en blogg som gav tips på 10 appar för bättre hälsa>>
Det finns säkert massa fler apps som hjälper till att hålla koll på vikt och kalorier. Har du några tips?

Fortfarande inte roligt…

Alltså… jag undrar när det kommer att bli roligt att träna. Jag tycker fortfarande inte att det är roligt. Även om jag går det ganska troget måndag, onsdag och fredag.

En kompis till mig berättade att hon hade en PT. Det är Personlig Tränare! Det är en människa (i det här fallet en ung, inte ful pojke) som står och peppar och skriker på henne när hon tränar. Och till saken hör att hon verkligen inte är den som ger upp i första taget - vinnarskalle präglar henne. Men hon säger att han får henne att ta en ännu tyngre kettlebells - att hålla på ännu längre och göra dubbelt så många övningar.

Tja… jag vet inte. Kan det vara en lösning? Nje… jag tror inte det. Jag fortsätter nog i min egen takt och kör mitt lilla program. Numera ror jag mina 2000 meter i ett svep istället för att dela upp med paus efter 1000m. Så lite framsteg gör jag i alla fall.

Dock har jag inte kommit igång med mina promenader. Det verkar svårt att få till det.

I lördags fick jag väldigt ont i ryggen när jag satt upp. Det kom plötsligt och jag blev helt utslagen. När man aldrig har ont någonstans så blir man oerhört påverkad av smärta. Men jag insåg ganska snart att detta inte är ryggont egentligen. Jag tror det var magen eller tarmarna. Jag var nästan helt utslagen i två timmar. Sov bort en stund, efter en smärtstillande tablett, försökte gå på toa också. Och sen plötsligt… så var det borta!

Detta har hänt en gång förut. Jag försökte tänka ut om det fanns några gemensamma nämnare - men jag kunde inte komma på några just nu.

Något roligt har hänt också. Högen med byxor i garderoben som jag inte kommit i på läääänge… igår kom jag i ett par av dessa byxor och det kändes helt OK. Viktnedgången går långsamt och det är väl OK egentligen - även om det hade varit kul om man liksom var klar med en gång.

Jag har märkt att jag är väldigt sötsugen. Kan ju inte äta lika mycket, men det är lite irriterande att jag fortfarande har kvar det starka suget. Nu tror jag det också kan hänga samman med att jag börjar komma i övergångsåldern. Mensen kommer med större variation än den gjort förut och det är klart att hela systemet blir påverkat.

Telefonen ringer regelbundet för att påminna mig om att äta och det är bra. Utan den hade jag nog missat fler mål än jag borde.

Jo, just det ja. Jag var på vårdcentralen och tog ett nytt blodtryck också. Och nu har jag satt ut ytterligare en av mina blodtryckstabletter och har bara en halv tablett kvar nu. Det känns bra. Å andra sidan äter jag ju vitaminer och kalk och silicia - så själva tablettdosetten får jag allt ha kvar.

Ingen träning, ingen ordning

Det har gått ett tag sedan jag skrev senast.

Det som har hänt är att inte så mycket har hänt. Jag har varit förkyld, så jag har inte vågat eller orkat träna. Inte särskilt mycket förkyld, men så där så att det har känts oövervinnligt att gå och träna. Det är väl inte så där lysande egentligen för jag har inte gjort något annat heller (dvs promenerat eller så).

Vikten står fortfarande still. Det är oerhört retligt. Det är som om jag har fått ett kladdpapper på mig som jag försöker skaka av mig - men som inte vill lossna. Superjobbigt.

Och då hamnar jag i de gamla vanorna igen… Glömmer att äta, stoppar i mig fel saker (och mår illa…) Så lätt det är att hamna i fel dike, så lätt det är att göra det som man alltid har gjort.

Förra lördagen var min faster och hälsade på. När jag låg på sjukhuset så pratade hon ofta om de skulle komma och hälsa på oss, sitta och prata och vi skulle se en film (vi har ett biorum hemma). Och nu äntligen blev detta av. Det var mycket trevligt.

Och vi fick prata lite om hur det hade varit, hur det är nu och maken fick vara med också. Han fick frågan om vad han tycker. Han såg på mig och så "Det blir nog bra så småningom". Jag blir aldrig klok på den karln. Jag vet att han var tveksam till att jag skulle göra operationen. Men vad menar han? Jag har inte frågat - kanske är jag rädd för svaret.

Jag har rest en del den sista tiden, det funkar ganska bra. Men det är kanske också därför som det har varit lätt att ta till gamla vanor. Det tråkigaste är när man sover på hotell och inte kan njuta av att sitta vid en stor frukostbuffé. För jag orkar ju bara en hård macka i alla fall. Trots att det finns en massa andra goa saker där. Men det är ju ett I-landsproblem.

Förra söndagen fyllde svågern 50 år och han bjöd ut oss på Heaven 23. Det var mycket gott och trevligt.

Jag talade med hovmästaren och bad om små portioner. Jag och dottern åt tre-rätters och de övriga fem-rätters. Det fungerade alldeles utmärkt och var synnerligen supergott. Och jag mådde utmärkt. Tog lax till förrätt och torskrygg till huvudrätt samt ost till efterrätt. Eftersom de övriga åt fem-rätters så dröjde det ju mellan rätterna, vilket nog passade mig alldeles utmärkt.

Rensning

Idag städade jag lite i min garderob. Bara rättade till högarna, rensade inte ut något egentligen. Men jag hittade ett par shorts som jag använde förra januari/februari när jag var på semester i Indien. I somras kunde jag inte komma i dessa byxor och jag var tvungen att köpa mig ett par gigantiskt stora shorts som jag använde hela sommaren. Nu prövade jag de första shortsen igen… och jag kom fortfarande inte i dem! Shit också! Men kanske i februari?

Igår fyllde yngsta barnet femton år. Vi åt fläskfilé, klyftpotatis och sås. Det var gott. Och fungerade bra. Nu har jag ätit lite av resterna - men nu känns det lite tjuvtjockt… Väntar nog att gå ut tills det känns helt OK. Vore dumt att spy på gatan.

Jag har idag och imorgon kvar på min sjukskrivning. Jag orkar ju göra mer saker nu, men känner att jag blir trött fortfarande och går och lägger mig ganska tidigt (å andra sidan vaknar jag också ganska tidigt). Har pratat med min läkare på vårdcentralen som lovat att sjukskriva mig om det inte fungerar. Det känns tryggt.

Efter en vecka hemma

Nu har jag varit hemma en vecka drygt. Det är så SKÖNT! Jag mår bra - men är väldigt trött fortfarande. Jag orkar göra lite - sen är jag tvungen att gå och lägga mig. Jag tror jag har sett alla serier som finns på alla kanaler.

Varje dag går jag en promenad. Inte långt, inte raskt - men jag kommer ut i alla fall. En dag gick jag för långt - gick bort till handelsträdgården och köpte lite blommor. Efter det var jag helt utslagen hela eftermiddagen. Jag lägger till en gata för varje dag när jag är ute.

Under den helgen jag befann mig i Uppsala, innan operationen, så åkte jag med mina släktingar på julmarknad (i oktober!) Där köpte jag en present till mig själv, för att ha när jag åkte hem från sjukhuset. Och när jag åkte hem förra veckan så använde jag detta.

Det var örhängen och hårspänne från gaffelkonst.com.
Jag köpte en liten gaffel och en liten sked som örhänge och ett hårspänne som var gjord av ett handtag till ett silverbestick. Se så fina de är. Tanken var ju att jag nu skall äta lite, lite…

Jag vägde och mätte mig häromdagen. Här är resultatet. Skillnaden är räknad på hela perioden, från den 6 september när jag började med pulver.

Resultaten (efter tio veckor och det är det sammanlagda resultatet.)
Vikt (- 24,7 kg)
Midja (-16,0 cm)
Lår (-9,0 cm)
Knä (-9,0 cm)
Vad (-6,0)
Vrist cm (-3,5)
Överarm (- 3,0 cm)
Handled (-1,5 cm)
Bröst (- 5 cm)

Jag äter nästa hela tiden känns det som. En liten hård macka med ost eller med leverpastej. Jag äter kött, det har mest varit kyckling och jag har också ätit lax och torskburgare. Jag har inte så ont i magen, lite öm. Ibland hugger det till, men det är bara att ta det lugnt.

Jag hoppas att jag skall få komma till ett återbesök snart - skulle nästan behöva en stödgrupp också känns det som, en grupp där man kan prata om sådant som händer, hur man mår och få tips och idéer på mat och mellanmål. Hur man skall bete sig i olika situationer.

Igår fick jag ett brev av försäkringskassan - för kännedom. Det visade sig att försäkringskassan inte var nöjda med hur min siste läkare hade skrivit läkarintyget och om han inte skickar in komplettering senast den 28 november kommer jag inte att få några pengar. Nu har jag försökt att ringa avdelningen utan resultat. Får hoppas att det ordnar sig.

En dålig dag och en bra dag

Onsdag eftermiddag kom min faster och hälsade på mig. Hon tyckte att vi skulle ta en promenad runt på sjukhuset och vi började. Jag mådde inte riktigt så bra. Vi stannade ofta och vilade, jag svettades och frös om vartannat.

Eftersom min faster har arbetat på sjukhuset så stannade vi också titt som tätt och pratade med hennes arbetskamrater som hon träffade i korridoren. Till och med jag träffade en kamrat, fast det tog en stund innan jag kände igen henne. Det var liksom fel person på fel plats och jag var inte alls beredd på att träffa någon som jag kände. Men det var trevligt.

Under promenaden var jag tvungen att gå på toaletten. (För dem som är äckelmagade, sluta läsa nu...)
Jag tyckte det såg blodblandat ut. Sen kom vi upp på avdelningen och jag gick och la mig. Sen spydde jag färskt blod. (Vilket inte var jättekonstigt eftersom jag hade blött näseblod under vår promenad). Men jag var verkligen ynklig. Jag fick dropp och slapp äta och dricka.

På natten sov jag i korridoren. Jag delar nu rum med en kvinna som är helt förlamad. (Min andra rumskamrat fick åka tillbaka till sitt sjukhus i Tierp). Min nya rumskamrat har stomipåse och urinvägsinfektion och det är verkligen förfärligt synd om henne. Men det luktar (stinker!) så på rummet så jag klarade inte av att vara där. Så den snälla personalen lät mig ligga i korridoren. Varannan timme var jag uppe på toaletten och hade diareeliknande blodig avföring. Jag var helt matt på morgonen.

Men... matt eller inte. Jag mådde inte längre så dåligt. Jag åt lite försiktigt frukost. Sen kom ronden och de berättade att de skulle ta bort mina drän. Härligt! Men jag var misstänksam och bad om lugnande, så jag fick stesolid. Jag hade också talat om att barnen skulle komma vid 12-tiden, så det var bra om det blev innan dess.

Vid 11-tiden kom överläkaren Magnus som har opererat mig båda gångerna. Det var han som skulle dra ur dränen. Och jag säger bara FY FARAO!!! Det var bannemig det superläskigaste på länge. Det är ju en slang som sitter rätt in i magen. Och den drar de bara ut - och den satt liksom fast och släppte med ett plopp. Jag skrek - det var förfärligt. Så när de skulle dra den andra så fick jag morfin. Det var lika läskigt, men hade kanske varit ännu värre utan morfinen.

Sen låg och jag vilade och väntade på att klockan skulle närma sig 12.

Strax innan dess kom lunchen och de frågade om jag ville ha mat - tänkte att det var nog klokt att äta lite innan jag åkte på permission. Det var fisk och det var så gott! Alldeles underbart. Så jag åt fisken och gick sedan bort och satte mig vid hissarna och väntade. Och så stod plötsligt mina båda telningar där! Och jag grät och vi kramades och det var så underbart att se dem.

Vi gick in och tittade på mitt rum, på alla korten, jag packade min resväska som barnen tog med sig hem. För jag hade nämligen kommit överens med dr Magnus om att jag blir utskriven från sjukhuset på söndag så att jag kan ta direkttåget till Göteborg på måndag morgon 6.23. Då slipper jag byta i Stockholm.

När allt var färdigpackat så åkte vi hem till min faster och jag och barnen fick bara sitta i soffan och prata och umgås och jag kände mig nästan frisk! Det var den allra bästa dagen på länge, länge!!!

På kvällen körde faster och barnen mig tillbaka till sjukhuset och vi fick säga hejdå, sen körde faster dem till tåget. På kvällen satt jag och tittade på TV ganska länge och sen gick jag och la mig - ute i korridoren igen, eftersom min stackars medpatient forfarande var kvar. Men mitt i natten åkte hon iväg på den operation som hon väntat på hela dagen och vi vädrade ut rummet och jag har alltså fått sova i eget rum i natt. Sov säkert sex timmar. Och jag kunde ligga på sidan!!! Inga drän ivägen.

Så nu räknar jag ner. På söndag kommer faster och hämtar mig och jag sover hos dem på natten. Jag har fått biljett i första klass - egen stol och frukost. Är i Göteborg på fm och maken har lovat att hämta vid tåget. Det skall bli så underbart att komma hem igen.

I onsdags var det som sagt en tuff dag och då tyckte min faster att jag skulle skriva en lista med 10 bra saker och 5 dåliga. Och vi pratade om dessa sakerna. Jag fyllde inte riktigt alla platserna med detta skrev jag upp

10 bra saker
1. Läckaget har läkt
2. Jag skall få åka hem
3. Jag får lov att äta mat
4. Barnen kommer!
5. Jag har haft min faster här!
6. Alla vänner som har brytt sig
7. Det tog inte 8 veckor
8.
9.
10. Jag dog inte

5 dåliga saker
1. Jag är rädd
2. Dränen är kvar
3. Jag mår illa/ingen matlust
4. Vet inte vad som händer hemma
5.

Och då kan jag ju konstatera att av det som är på den dåliga listan, så är jag givetvis fortfarande lite rädd, men inte alls så mycket som i onsdags. Dränen är jag av med, illamåendet också. Detta gör också att jag inte är lika rädd för vad som kommer att hända hemma.

Det kommer att bli bra och jag längtar hem nu - skönt att få de här extra dagarna på sig att vänja sig och låta kroppen komma ikapp. Skönt också att vara kvar så att de kan lägga om såren efter dränen och se att det läker OK. Jag har fått en magsårsmedicin som jag skall äta i 1 månad, eftersom jag haft de blodiga avföringarna. Det är för att avlasta magen och skarvarna efter operationen.

Jag skulle egentligen ha träffat dietisten idag, men det visade sig att hon blivit sjuk så istället har de skickat information hem till mig. Jag får lov att ringa om jag har några frågor. Ja, ja, det blir nog bra.

Ett litet steg...

Måndag morgon och det är redan november! Otroligt!

Hoppade över mina smärtstillande i natt och det gick bra. Men tog både alvedon och morfin på morgonen, kände att det gjorde lite ont i ett av dränen.

När läkaren kom (som jag inte träffat förut) gick det på 20 sekunder. "hej, mår du bra? Vi skall ta ett prov på dig och sen kan du börja äta riktig mat så kan vi dra dina drän i morgon. Hejdå" Svisch... jag hann knappt reagera.
Men sen kom sköterskan in och förklarade. De tar ett prov på mig, ser hur det ser ut och sen skall jag eventuellt få börja "dricka fritt". Det betyder att jag får dricka hur mycket jag vill av olika vätskor. Och det skall bli så skönt, för vattnet klarar jag inte av mer än tre glas på en dag. Efter det kan det ske en normal upptrappning med soppor, macka och slutligen mat.

Jag har också fått lov att få permission och skall få åka hem till mina släktingar i veckan. Det skall bli skönt att komma utanför sjukhusets väggar.

Jag har också talat med sjukgymnasten (på uppmaning av min faster) och frågat om jag inte kan få komma och träna lite. Cykla eller gå på gåband eller någonting. Jag måste ju börja bygga upp min kondition. Och att schava runt i korridoren ger inte så mycket kondition direkt. Jag börjar bli ganska rastlös.

Eventuellt kommer barnen upp och hälsar på i veckan. Maken skulle försöka få tag på biljetter (fast det är ju höstlov så vi får se hur det går). Men det skulle vara så underbart att få träffa dem och krama dem lite.

Jag har ingen som helst aning om vad det är för tidsperspektiv på saker och ting längre - jag har varit här i 3,5 vecka. Är det fem veckor kvar eller kommer det att gå snabbare? Jag får försöka få några besked så småningom.

Jag har också bett om ett rejält samtal med läkaren innan jag åker hem, för att få veta vad det var som hände och vad de har gjort med mig. Kunde det här ha hänt i Göteborg? Varför hände det just mig? Och alla sådana frågor...

Lite ljusare

Nu sitter jag nere i sjukhusets bibliotek. Kände att jag behövde ta mig utanför avdelningen lite. Igår var jag i lobbyn och la på två brev.

De senaste dagarna har jag mått bättre. Slangen som sitter i näsan/halsen stör mig inte alls längre. Jag har lyckats få till någon bra vinkel på den, så jag kräks inte hela tiden. Det är väldigt skönt.

Jag har börjat ta morfinsuppar tillsammans med mina alvedonsuppar. Jag hade först inte fattat att jag själv skulle säga till när jag ville ha smärtlindring. Och då blev jag väldigt trött. Men nu får jag regelbundet alvedon och morfin och jag känner mig mycket, mycket bättre. Underbart. Min faster var här i söndags och då hade hon inte sett mig sedan i onsdag. Det var som att se en annan människa sa hon. Jag kan själv se det och känna det.

Igår måndag var maken och hälsade på. Han skulle på ett möte i Uppsala, och då passade det bra att hälsa på mig. Underbart att få se honom, hålla handen och få tala med varandra och se på varandra. Jag känner mig inte alls så ledsen längre, som jag gjorde för ett par dagar sedan. Det är klart - det kommer och går, men det känns mer som om det finns hopp om livet igen.

Doktorn berättade att de troligen på torsdag kommer att låta mig dricka en kontrastvätska och se om det kommer något i mina tre drän - för att se om läckaget är tätt ännu. Jag glömde faktiskt att fråga vad som händer efter det.

Jag har frågat om det är möjligt att flytta till Göteborg, men doktorn sa ungefär "det man har ställt till med får man fixa först". Jag är lite kluven till att flytta till Göteborg. Det skulle vara underbart att vara närmare hemma, å andra sidan så kommer det att ställa krav på att folk skall komma och hälsa på och det kanske inte blir så mycket vila. Får se hur jag gör - eller vad sjukhuset tänker.

När maken kom fick jag lite saker jag bett om. DVD-filmer som jag kan se på min dator, brevpapper och en bordsalmanacka. Så nu kan jag styka varje dag jag varit här. Det är 2,5 vecka nu.

I Uppsala är det strålande sol idag. På mitt bord står det flera underbara buketter med blommor som jag fått av olika vänner och släktingar. Njuter i fulla drag av detta.

Den fula tavlan som hänger mitt framför min säng har jag tapetserat med egna bilder som mamma har skickat till mig, på barnen, maken, sommarstället, jag har också kort från min och dotterns resa till Indien som vi gjorde i vintras. Så jag håller på att "boa" in mig. I natt sov jag också bättre än på länge. Det är ju lite krångligt när man har rör rätt in i buken, måste ligga på ryggen och med lite högläge. Då tar svanskotan stryk - men lite kuddar kan göra underverk.

Min rumsgranne är en äldre, rar gammal dam som också verkar få stanna här ett tag. Vi kommer bra överens och det är skönt att inte behöva byta rumskamrat hela tiden.

Stort tack till alla er som på olika sätt tänker på mig, hört av sig med hälsningar på olika sätt. Jag känner mig buren!

Jag får inte plats

Jag får inte plats i mig själv. När jag böjer mig ner, för att till exempel ta på mig strumporna, så räcker varken armar eller ben till. Jag når inte!

Och när jag böjer mig så får jag ofta kramp i magen, antagligen för att organen i kroppen inte får plats när jag böjer mig och trycker ihop med fett och allt.

Jag kommer inte ihåg att det var på det här viset när jag var tjock förra gången. Kanske var det för att jag långsammare blev tjock - nu har det liksom blåst upp som en ballong.

Men så här kan jag ju inte ha det! Detta är fullständigt uteslutet.

Idag har jag tänkt att jag skall göra upp ett schema. Ungarna har ju börjat skolan och de har schema. Jag behöver också schema, för att klara av att träna, gå promenader, äta riktig lunch och få till mina arbetstider samtidigt. Eftersom jag har min arbetsplats i hemmet är det svårare att på ett naturligt sätt komma ut ur huset. Jag kan till exempel inte cykla till jobbet eller gå. För mig räcker det att, i pjamas, gå 15 trappsteg ner till kontoret. Där kan jag bli sittande en hel dag framför datorn och telefonen.

Nä, det får bli skärpning på den här fronten.

(Ps, bilden hittade jag på internet och är inte jag!)

Inget datum, ingen promenad…

Idag har jag pratat med Uppsala igen, för att se om det möjligen gick att få en tid och ett bestämt datum. Men se det gick inte. De har ju haft operationsuppehåll och skall inte börja operera förrän första veckan i september. Och då är det alla som var på läkarbesök i april som får gå först.

Jag har bestämt mig för att börja äta pulver den 6 september. Jag skall nämligen åka till Finland på en representationsresa 3-5 september. Om det var så att jag hade haft ett datum inplanerat så hade jag gladligen ätit pulver även då och förklarat och berättat. Men nu när jag inte har något fastställt datum känns det bara överkurs att hålla på att krångla med det. Men jag börjar efteråt. För om det då blir ett återbud så kan jag komma som ett skott…

När jag besökte läkaren i maj frågade han mig om mitt blodtryck. Jag hade högt blodtryck förra gången jag var tjock och fick då tabletter. När jag var normalviktig så sattes tabletterna ut, eftersom trycket var helt OK. Men jag gick och kollade trycket för midsommar och det konstaterades att det var skyhögt. Jag fick tabletter och trycket gick ner.

I förrgår var jag och kollade trycket för säkerhets skull igen. Då låg det plötsligt högt igen! Trots tabletterna. Fast jag hade missat att ta tabletten dagen innan. Tydligen kan detta påverka. Får hoppas att det är det. Skall tillbaka nästa vecka och kolla. Har för säkerhets skull redan beställt en läkartid på vårdcentralen (i mitten av september fick jag den…) ifall jag måste komplettera med mer tabletter. Skulle ju vara öken om jag missar operationen på grund av för högt blodtryck.

Det finns några gränser för när livet blir jobbigare. Viktgränser alltså. Jag har passerat en av dessa för ungefär 25 kilo sedan. Men det känns som om jag håller på att passera ytterligare en - har inte vågat ställa mig på vågen på länge.

Och så mina föresatser för sommaren. Får väl kolla hur det gått med vikten. "Utan extra allt" har inte funkat överhuvudtaget. Promenaderna sitter mycket långt inne - men jag kom ut i förrgår en liten runda. Men det tar emot så det är inte klokt!
Skall försöka komma iväg till mitt lokala gym. Köpte ju ett årskort där förra hösten. Borde väl utnyttja det ordentligt…

Självbild

Jag funderade på detta med självbild idag. Hur jag ser på mig själv. Jag ser bilder (foton) på mig själv - och känner inte igen mig. Det är inte så jag ser på mig själv. Det är en mycket större människa jag ser på fotona.

Å andra sidan så känner jag mig som en stor boll. Jag har svårt att ta mig ur soffan, jag har svårt att ta mig in och ur bilen. Jag orkar inte promenera, jag orkar inte…

Jag såg på "Andaktsstund från Bjärka-Säby" idag. Ett samtal med en kvinna, Cajsa Tengblad, som bland annat pratade om självbilden.

Hon jobbade fortfarande med sin bild - men hon gav ett tips. Hon sa att man kunde beskriva sig själv - sina egenskaper - med tre ord. Och sen kunde man be en god vän att beskriva sig med tre ord. Och sedan jämföra. Hur ser min bild ut jämfört med någon annan. Och vilka ord använder jag om mig själv, hur jag tänker om mig själv.
Och sedan jobba med självbilden. För det handlar inte om utseendet, det handlar om hur jag uppfattar mig själv. Och att förstärka de starka sidorna och jobba med de svaga.

Jag skall se om jag orkar fundera över mina tre ord - det kan nog vara nyttigt.

Se hela avsnittet här
http://svtplay.se/v/2100140/gudstjanst/8_8_sommarandakt_fran_bjarka-saby

Till brevlådan och tillbaka

Varje kväll när jag går och lägger mig ligger jag och tänker på att "imorgon, då skall jag gå en promenad… imorgon, då skall jag äta nyttigt… imorgon, då skall jag…

Och så vaknar jag på morgonen. Och när kvällen kommer så inser jag att inget av det jag tänkt kvällen innan har blivit gjort. Till exempel den där promenaden. Igår resulterade den i två turer till brevlådan. En när jag hämtade tidningen, en när jag kollade om jag fått någon post. Och brevlådan ligger 25 meter från huset. Det kan nog inte räknas som en promenad.

Jag arbetar hemifrån. Mitt kontor är i hemmet, så jag har heller inte någon naturlig anledning att ta mig utanför dörren. Ibland försöker jag, om jag måste gå och lägga på ett brev, så väljer jag brevlådan som ligger längst bort. Bara för att få komma ut. Men när detta inträffar var tredje vecka eller så, så kan det nog inte räknas som motion.

Igår såg jag på TV4 (tror jag det var). Programmet hette Doctors och de gav 52 tips, eller rättare sagt "secrets" (hemligheter) för att gå ner i vikt. Se här>>

Där satt en bedårande vacker kvinna som skrivit en bok om hur man kunde gå ner i vikt. Och hon hade då alla dessa "hemliga" tips. Och det handlade inte om att räkna kalorier, eller mäta maten eller så - utan bara att begränsa sig till 400 kalorier 4 gånger om dagen. Voila! Så enkelt är det! Men… visst är det skönt att vi äntligen får veta detta!

"What I wanted to do was show people how to see the world through the 400-calorie lens," Liz says. "So no matter where you are, whether you're cooking at home, standing at a Starbucks, at a diner, at a movie theater or at a party, you can choose a 400-calorie meal."

The premise of the book is that you should eat four 400-calorie meals a day, and you will see the weight melt off. The book offers tips and tricks, recipes and visual aides to help guide weight loss. "The idea is you're not counting calories," Liz says, "you are controlling them.

"People don't understand portions, they're intimidated by calories, and that's what the idea of the 400 Calorie Fix is, to teach you how to eyeball portions," Liz adds.

Och här kan du se hennes lista på tio saker hon tipsar om ifall man inte vill bli svettig eller förstöra sin frisyr>>

Och ja - jag vet att det är bra tips! Ja, jag vet att om jag följde dessa så skulle mitt liv kanske vända lite. Men det jobbiga är ju att de är så träffande…

Kanske borde jag gå en promenad idag…