Vad är lagom?

Ibland skulle jag nog behöva skyddsglasögon eller eller en måttsats eller… ja, jag vet inte.

Flera gånger nu det senaste har jag lyckats äta för mycket. (vilket fått konsekvenser…) Eller stoppat i mig fel. Jag tror jag ska orka. Och sen blir det bara stopp. Fullständigt stopp. När jag känner att det vänder i magen, när jag känner att det räcker att jag tittar på mat för att det ska vända sig…

Jag var i helgen med mina vänner i Barcelona. (En supertrevlig stad! Rekommenderar den varmt!!!). Det gick faktiskt väldigt bra med maten kan jag säga. Det gick att hitta något varje gång. Jag hoppade över förrätten eller tog något litet. På det hela taget väldigt bra. Det var väl någon enstaka gång som jag borde ha hejdat mig lite. Men som sagt, på det hela bra. Och att ha med sig hårda mackor är alltid en räddning.

I förrgår firade jag 25-årig bröllopsdag med maken. Vi tog ungdomarna med på kvällen och gick på restaurang. Och jag kände att jag var hungrig. De övriga beställde förrätt och jag tänkte att det kan nog jag också. För det brukar ju ta en stund innan maten kommer.

Aj, aj, aj… ingen bra idé… Det var en gigantisk förrätt. Och när jag hade ätit en del så var jag proppmätt. Och sen kom huvudrätten in. Jag hade beställt en köttbit. Jag fick inte ner en bit. Så jag bad att få med mig maten hem. (och det var givetvis inga problem)

Och familjen bara tittade på mig och sa… "men vi sa ju det… varför lär du dig aldrig". Nej, varför lär jag mig aldrig!

Igår kväll var jag ute på restaurang igen. Är i Malmö över helgen med jobbet. Så jag skulle äta lite på kvällen. Beställer en svampförrätt. Servitören säger "Den är väldigt liten…?". Jag säger "Det är helt OK!" Och tänk… det var så precis lagom. Även om jag också tyckte när jag fick in den att den var liten. Så var det precis lagom i alla fall.

Så jag skulle behöva ett par glasögon som hjälper mig att mäta upp maten med ögonen och inse när det är lagom. Innan!

Det var bara det jag skulle säga.

Snabb rapport

En snabb uppdatering…

Att man aldrig lär sig. Förra veckan var jag på 50-årskalas. Mycket trevligt. Mycket god mat. Jag åt lagom och blev mätt. Det var efterrätt - serverades i glas och verkade lagom mycket. Trodde jag. Och åt upp alltihopa. Inte bra…

Till saken hör att jag hade lämnat handväskan på hotellet - med plånboken och mina "må-illa-tabletter". Så det var ut på trappan, andas djupa andetag, men det hjälpte inte. Så in på toa och få upp efterrätten och sen kändes det bättre igen.

Att jag aldrig lär mig som sagt…

Det känns som om jag har slarvat med maten det sista. Äter för mycket bröd. Äter för mycket söta saker. Och jag känner ju att jag blir tröttare. Blir till och med "hungrig". Eller snarare sugen. Jag måste MÅSTE! få ordning på vardagslivets måltider. Och se till att jag har rätt saker hemma. Och äta mer proteiner. Och undvika för mycket sött.

Träningen går ganska bra tror jag. Kör mitt PT-program och det känns OK.

Det som inte är lika roligt är ju att jag har gått upp 1-2 kg. Vet inte vad detta kan beror på. Antingen är det de dåliga matvanorna. Eller att jag inte har haft mens sedan november. Eller…? Ja, jag vet inte.

Har funderat på att plocka fram måttbandet för att se om det blivit någon skillnad på de måtten istället för på vågen. Det kan ju vara en idé.

Det är ett tag sedan jag uppdaterade bloggen. Det har olika orsaker.

En är att min svärfar har gått bort. Han var 90 år och bodde på hem sedan ett par år tillbaka. Han mådde egentligen ganska uselt och klarade sig inte alls själv. Svärmor var där och hälsade på honom varje dag. Men döden kom ändå mycket hastigt och oväntat, när vi var i Uppsala.

Den andra orsaken är att annars så går dagarna som vanligt. Jag går till träningen måndag, onsdag, fredag. Jag äter oftast när klockan ringer. Jag mår illa ibland när jag har ätit för sött (eller för mycket. En semla kom upp nästan lika snabbt som jag fått ner den).

Inte så mycket att skriva om egentligen.

Jag får kommentarer om att jag blivit så smal. Då funderar jag på vilken bild folk egentligen har av mig. Jag har inte gått ner så mycket de senaste tiden. Jag är fortfarande kraftigt överviktig (enligt tabeller). Jag skulle behöva gå ner 10-15 kg för att hamna i något slags normalläge.

Visst - jag ser väl också att jag är smalare än när jag var tjock. Jag mår bra och antagligen "för jag mig" annorlunda också. Men… så himla smal är jag väl ändå inte? Och inte så att människor som jag med någorlunda regelbundenhet träffar kan säga att jag blivit smal. Nej… det är lite svårt att förstå.

Det jag har märkt är att jag antagligen dricker för lite vatten. Jag är rynkigare. Särskilt under ögonen. Det syns väldigt tydligt när jag sminkar mig. Och en person som är duktig på att sminka sa till mig att jag är alldeles torr under ögonen. Jag har också märkt att brösten är tunna och sladdriga och magen hänger…

En trasdocka - det är en ganska bra beskrivning av hur jag känner mig ibland. Sladdrig och lös i konturerna.

Känns ju lite tråkigt när jag egentligen mår så bra och är så glad.

Inga mandelbiskvier eller Reisen mer!

Idag köpte jag mandelbiskvier i affären. Gick förbi en påse och det såg så gott ut. Och en påse Reisen kola. Supergott… men så dåligt jag mår när jag har ätit det.

Att jag aldrig lär mig… Bläää!

Varför gör jag på detta viset

Nu sitter jag här och mår superilla - efter att ha vräkt i mig en massa choklad! Hur dum i huvudet får man vara på en skala egentligen?

Vi var hos grannen och åt lunch och firade att barnen slutat skolan. Det var gott och trevligt. Till efterrätt hade jag köpt med en stor glassbomb från Lejonet & Björnen. Och jag åt en lite bit och det var så gott. Så jag tog en liten bit till… och sen mådde jag illa. Att jag ALDRIG lär mig! Men det gick över efter en stund.

Nu har jag suttit och jobbat på kontoret och blev så himla godissugen att jag letade upp choklad och sen vräkte jag i mig den. Nu har jag varit på toaletten och spytt upp en del.

Hur tänker jag - eller rättare sagt - varför tänker jag inte?

Det är tillbaka till schemat igen - mat regelbundet - bestämd mat regelbundet. För det här funkar INTE!

Möten och olja och kalla fakta

Dagarna flyger iväg - och nästan varje dag tänker jag att jag borde gå in på bloggen och skriva lite. Det händer ju saker jämt som jag kunde berätta om. Men så har det inte blivit. Men nu så… (hade ju egentligen tänkt att städa på kontoret, så det här var roligare att göra.).

Sen jag skrev sist så har jag träffat tre personer som jag gärna vill nämna.

Dels är det min goda vän som driver bloggen Barfota - vi är gamla barndomskamrater och vi träffades i veckan. Härligt att träffa sina vänner som man delat i princip hela sitt liv med. Det är bara att plocka upp där man var sist. Gott. Det är livskvalité!

Den andra personen är en av deltagarna i den KBT-grupp där jag var med på Obesitasmottagningen i Göteborg. Hon gjorde sin operation för ett år sedan och är supernöjd. Vi träffades när hon var på besök i Göteborg och fick en härlig pratstund och fika i stan. Vi pratade bland annat om träning. Där visade det sig att vi är ganska olika. Hon är en tävlingsmänniska som gärna stod 1/2 timme (eller 1 timme) på Crosstrainern och sedan också körde 1/2 timme i gymmet. Tja… olika falla ödets lotter kan man säga. Det är inte riktigt min grej att träna på det viset. Men väldigt roligt att träffa henne och prata erfarenheter om operation, mat, eftervård och kläder.

Det tredje mötet har jag gjort denna helgen när jag varit på en spännande konferens, nämligen webcoast. En konferens för oss som älskar webben. Och där träffade jag Thina Grotmark som driver bloggen Beyond Sizez>>.
Roligt att träffa denna trevliga kvinna i verkligheten. Hon vann också ett pris för sin fina blogg med massa fina tips.

Så detta var tre mycket trevliga möten.

Det som också har hänt är att jag tror (det verkar i alla fall så) att min platå äntligen har släppt och att jag återigen börjat gå ner i vikt. Jag vågar inte riktigt tro på det ännu, men jag hoppas att det är så.

Dessutom fick jag en kallelse i fredags till mitt återbesök i Uppsala, dit jag ska i april. Så nu måste jag ta mig till vårdcentralen och ta en massa prover. Typiskt nog var jag där fredag förmiddag (innan posten kommit) för att ta blodtrycket och få mina blodtrycksmediciner påfyllda. Men det är väl bara att knalla tillbaka nästa vecka. Blodtrycket ligger mycket bra numera, med mediciner i och för sig. Jag hoppas att jag snart kan börja sätta ut någon av mina tre tabletter som jag stoppar in mig.

Dock har jag börjat stoppa i mig en annan tablett. Nämligen Selicia. Det är för att stärka hår och naglar som inte mår så bra känner jag (det skrev jag också om här>>). Och jag är torr som fnöske (måste dricka mer vatten, jag vet!!!) så att jag har börjat smörja in mig med olivolja för att inte damma hela tiden.

Ok - det var en snabb uppdatering.

Var det någon av er som såg programmet Kalla fakta från 10 mars som handlade om gastric bypass-operationer? Du kan se programmet här>>
Så här skriver Kalla fakta om programmet:

Om fetmaoperationer. Antalet fetmoperation ökar i Sverige men det är många som ångrar sig efteråt. I takt med de ökade operationerna kommer också larmrapporter om svåra biverkningar som bristsjukdomar, depressioner och alkoholmissbruk. Reportrar Katarina Franck, Magnus Wennerholm och Markus Junghard.

I en facebook-grupp som vi opererade har på nätet så har vi diskuterat det här programmet efteråt. Vi är alla rätt så upprörda över hur vinklingen i programmet var. Att det inte fanns någon som intervjuades av alla oss som faktiskt är nöjda med operationen. Som kan se en livsförändring och något positivt med operationen.

En av personerna har sagt till mig "Syftet med operationen är att man skall gå ner i vikt. Inget annat. Om man har gjort det så är det väl en lyckad operation? Då kan man väl inte komma och säga att operationen är misslyckad för att det är annat som inte fungerat?".

Det som däremot var bra med programmet är att de tar upp problemet med att landstingen behandlar dessa patienter olika och att det är olika regler. Det är också bra att ta upp behovet av att dessa patienter (vi) får möjlighet till samtal och uppföljning, för det är en livsförändring som påverkar allt. Om man i hela sitt liv har identifierat sig som "tjock" och stor, så är det inte enkelt när människor börjar se på en med helt andra ögon. Självklart är det jobbigt.

Men för mig som gjort operationen, så är jag supernöjd - trots komplikationerna efter operationen. Trots att jag inte kan äta för fort, för mycket eller dricka kolsyrat och alkohol. För jag ser framför mig att jag skall leva som normalviktig, orka resa mig, orka gå, orka motionera och kunna köpa kläder på andra avdelningar än där det hänger superstora plagg.

Till exempel är jag väldigt glad över min vårkappa som jag nu använder. En röd, insvängd kappa från Ellos.

Ingen träning, ingen ordning

Det har gått ett tag sedan jag skrev senast.

Det som har hänt är att inte så mycket har hänt. Jag har varit förkyld, så jag har inte vågat eller orkat träna. Inte särskilt mycket förkyld, men så där så att det har känts oövervinnligt att gå och träna. Det är väl inte så där lysande egentligen för jag har inte gjort något annat heller (dvs promenerat eller så).

Vikten står fortfarande still. Det är oerhört retligt. Det är som om jag har fått ett kladdpapper på mig som jag försöker skaka av mig - men som inte vill lossna. Superjobbigt.

Och då hamnar jag i de gamla vanorna igen… Glömmer att äta, stoppar i mig fel saker (och mår illa…) Så lätt det är att hamna i fel dike, så lätt det är att göra det som man alltid har gjort.

Förra lördagen var min faster och hälsade på. När jag låg på sjukhuset så pratade hon ofta om de skulle komma och hälsa på oss, sitta och prata och vi skulle se en film (vi har ett biorum hemma). Och nu äntligen blev detta av. Det var mycket trevligt.

Och vi fick prata lite om hur det hade varit, hur det är nu och maken fick vara med också. Han fick frågan om vad han tycker. Han såg på mig och så "Det blir nog bra så småningom". Jag blir aldrig klok på den karln. Jag vet att han var tveksam till att jag skulle göra operationen. Men vad menar han? Jag har inte frågat - kanske är jag rädd för svaret.

Jag har rest en del den sista tiden, det funkar ganska bra. Men det är kanske också därför som det har varit lätt att ta till gamla vanor. Det tråkigaste är när man sover på hotell och inte kan njuta av att sitta vid en stor frukostbuffé. För jag orkar ju bara en hård macka i alla fall. Trots att det finns en massa andra goa saker där. Men det är ju ett I-landsproblem.

Förra söndagen fyllde svågern 50 år och han bjöd ut oss på Heaven 23. Det var mycket gott och trevligt.

Jag talade med hovmästaren och bad om små portioner. Jag och dottern åt tre-rätters och de övriga fem-rätters. Det fungerade alldeles utmärkt och var synnerligen supergott. Och jag mådde utmärkt. Tog lax till förrätt och torskrygg till huvudrätt samt ost till efterrätt. Eftersom de övriga åt fem-rätters så dröjde det ju mellan rätterna, vilket nog passade mig alldeles utmärkt.

Gamla vanor

Idag kände jag att jag verkligen råkade ut för gamla vanor.

Jag känner mig lite nere - det är mycket i livet som inte riktig är som jag tänkt mig. Även om mycket ät bättre, så är inte allt bra.

Och vad gör jag när jag inte mår bra, jo - jag äter.

Så det gjorde jag i morse. Efter min vanliga hårda macka så letade jag runt i skåpet och hittade chokladkex - och åt upp allt som låg i påsen. Och sen mådde jag inte alls bra. Varken fysiskt eller psykiskt.

Och jag kände så igen mina gamla vanor - att börja äta så jag inte känner mig helt OK. Fast nu funkar inte det så bra eftersom jag blev illamående. Så det är ju bra, fast det det är ju bättre om jag inte åt…

Samtal med dietisten

I veckan hade jag telefontid med dietisten. Och punktligt ringde hon upp mig och vi pratade igenom hur en vanlig dag såg ut för mig, vad jag äter osv. Och hon tyckte att jag måste äta ett mellanmål till på eftermiddagarna och givetvis (som jag redan visste) dricka mer vatten.

Hon frågade mig också om jag hade råkat ut för dumping. När man äter för mycket, för fett eller för sött och inte mår bra. Det har bara inträffat någon enstaka gång, så jag sa det. Jag har inte mått dåligt.

På kvällen kom maken hem med en bit smörgåstårta och jag tog en bit av den. Sen mådde jag så dåligt att jag var tvungen att gå på toaletten och få upp den. Nästa dag var jag i stan och åt middag med min vän. Det var en fiskburgare. God, men ganska salt. Efter en stund kände jag att jag inte mådde bra. Försökte med en primperan mot illamående - men det hjälpte inte. Det var bara att ge sig till toaletten. Fick alltså inte ut så mycket av mina pengar den dagen… Men efteråt mådde jag bättre.

Så kan det gå.

Jag har börjat med en liten magövning på gymmet också. En mycket enkel situp med hjälp av en kettelbell på 4 kg. Och det känns i … armarna.

Ja, ja, som gyminstruktören sa - det nya är att man gör en övning som tränar flera muskler på en gång (det är ju himla praktiskt och sparar tid…)