Guldet blev till sand…?

Sitter i soffan, i nattlinne och skriver. Har inte varit ute och promenerat en enda gång värd namnet sedan jag flyttade ut till landet i början på juni. Jag kan skylla på att jag inte tagit med mig bra kläder (men gympakläderna finns här nu) och jag kan skylla på att jag inte tagit med bra skor (men de tog jag ut i fredags).

Och ändå så bara sitter jag här…

I början av juni var jag hos vårdcentralen och träffade min läkare. Frågade hur det fungerade om jag skulle vilja få magen opererad. Eftersom jag inte finns i några rullor längre (varken i Uppsala eller i Göteborg) så kan jag ju inte automatiskt bli kallad eller bli erbjuden att få operation. Men det var inga problem sa läkaren, hon kunde skriva en sådan remiss.

Men den känns avlägsen just nu. Det går åt fel håll. Har till och med funderat på att att köra en omgång pulver till bara för att få en spark i ändan… Men pulvret står där i sina kartonger och jag äter…

Läkaren var klok. "Det som har varit har varit. Det är bakom oss. Nu tänker vi framåt!" Ja, tänkte jag när jag gick därifrån - precis så! Men… sen händer det liksom inget mer.

Om 1,5 år fyller jag 50 - jag skulle ju inte vara så här stor då! Nu har jag ju fått all hjälp man kan få - jag måste ju göra något själv också! Varför ska det vara så himla svårt?

Glädjande nog har jag i alla fall fått ordning på blodtrycket just nu i alla fall. I och för sig med hjälp av tabletter med det känns skönt att det är OK.

PS. Jag har plockat av mig vigselringarna igen… för de börjar sitta alldeles för trång och var svåra att få av. Det kan vara sommarsvullnad - men det är snarare att jag är för tjock!

Tjatet lönade sig

Ni som har läst bloggen förut vet att jag har talat om maken. Maken som snarkar… Maken som inte motionerar. Och som stör min nattsömn.

Jag har länge bett att han ska göra något åt sin snarkning, men han svarar bara att han inte snarkar. Men så fick vi låna en film som handlade om farlig snarkning. Den såg vi och jag tror det tog skruv. För jag tror att han kände igen sig.

Jag har också bett honom under drygt ett år att gå och göra en läkarundersökning, för jag var rädd att han hade högt blodtryck. (med den snarkningen och övervikten var det ingen svår gissning). Och till slut…

Nu har han varit hos läkaren. De har gjort en rejäl undersökning på honom, framåt och bakåt och hitåt och ditåt. Blodprover och röntgen och allt. Mätning och vägning. Ett dygn med blodtrycksmanschett för att få ett bra underlag.

Detta har resulterat i att han har fått cortinsonspray mot polyperna i näsan som orsakade snarkning. Han har fått xenical för att gå ner i vikt. Och han har fått blodtryckssänkande medicin - eftersom blodtrycket var mycket högt.

Det här känns väldigt bra, för jag har varit orolig. Givetvis. Läkaren har till och med ringt efter ett par dagar för att följa upp hur det går. Läkaren ville också att han skulle börja motionera, men det har tyvärr bara resulterat i två promenader hittills.

Snarkningarna har väl blivit lite bättre, men just nu är han på kurs i Stockholm och jag upptäcker att jag sover mycket bättre, utan att bli störd det minsta. Trots att jag sover med öronproppar jämt.

På tal om att motionera. Jag går ju till gymmet tre gånger i veckan. De senaste veckorna har jag upptäckt att det har blivit betydligt fler motionärer där på morgonen. Jag är sällan ensam längre och ibland är apparaterna upptagna där jag brukar vara. Det är ju egentligen roligt - men lite ovanligt för mig.

1-årskontroll

I måndags var jag på min ett-årskontroll i Uppsala. Först träffade jag en dietist och vi gick igenom mina matvanor. Sedan förra besöket så försöker jag ju använda min "mat-klocka". Så jag äter regelbundet.

Men jag går ju inte ner längre. Det är tråkigt. Det vi kom fram till kunde hjälpa var mer motion eller att jag skippade att äta mörk choklad. Det visade sig att det blir lite mycket i längden, även om det bara är några rutor… om dagen… *skäms lite*

Sen träffade jag läkaren. Ja, det vill säga, honom hade jag ju aldrig mött förut. Han hade inte fått alla blodproven som jag tog i Göteborg, utan det var bara två svar som hade kommit till honom. Så jag fick göra om blodproven. Men han tänkte skriva ut mig till Göteborg för han tyckte allt såg bra ut. Men när jag började fråga en massa frågor om varför jag inte går ner mer eller varför magen är så svullen… då bestämde han sig för att jag skall komma tillbaka om ett år igen. För två-årskontroll.

Känns bra att allt är OK.

Jag gick upp på min avdelning efter besöket. Ville se hur det var och se om jag kände igen någon. Så jag tog hissen upp, men när jag kom dit så var det ingen där jag kände igen så jag vände och gick igen. Men det var lite gott att ha gjort det. Så var det klart så att säga.

I onsdags träffade jag en av tjejerna jag lärde känna på sjukhuset. Hon gjorde operationen för två års sedan drygt. Det var väldigt roligt att träffas igen efter ett år. Vi har hållit kontakt över facebook. Vi gick ut och åt lunch, det var mycket trevligt.

Nu skall jag åka på semester i 10 dagar tillsammans med sonen. Det skall också bli väldigt trevligt, även om det har varit en massa planerande innan (som det alltid är när man skall vara ledig från jobbet i flera dagar).

Jag hoppas att det kommer att fungera med maten. Jag har bunkrat upp med hårda mackor och katrinplommon. Så hoppas jag att allt kommer att fungera med maten.

Uppsala och inte Göteborg

Mitt brev från försäkringskassan vet jag inte riktigt vad som har hänt med. Men jag ringde upp och talade med avdelningen i Uppsala för ett par dagar sedan och sköterskan (hon som bokade in min operation) lovade att hon skulle ta tag i detta. Hoppas att det löser sig.

I förrgår fick jag ytterligare brev, denna gången från Sahlgrenska där överläkare Clas Jönsson "med vänlig hälsning" talar om att eftersom jag genom vårdvalet har valt att genomföra min överviktsoperation på ett sjukhus utanför Västra Götalandsregionen så skall jag också fortsätta gå till detta sjukhus för uppföljande besök. Allt enligt det avtal de har upprättat…

Jamen… hur sjutton tänker de nu? Det blir väl inte billigare? Det blir väl inte enklare? Det måste väl vara mycket bättre att man sköter om sina egna patienter i sin egen region, om patienterna nu vill de? Kan jag inte välja tillbaka? Nej, nej, då skall jag straffas för att jag inte ville vänta i ett år på att få operationen…

Jag pratade just med "min" avdelning i Uppsala. Sekreteraren berättade att jag kommer en få en återbesökstid på kirurgen - en telefontid. Om tre månader skall jag kallas till Samariterhemmet där de har överviktsenheten. Det blir nog bra - men det hade varit mycket bättre att få gå i Göteborg givetvis. Får se om det går att ordna.

Jag känner att jag har lite mer ork för varje dag. Igår var jag på mitt gym och var med på Qi Gongen. Tyvärr var det inte den vanliga läraren som brukar ha passet, men det var bra i alla fall. Men jag orkade inte stå upp hela tiden, fick sätta mig sista kvarten på passet.
Jag har också beställt tid så att jag på tisdag skall få en en genomgång på gymmet så att jag kan arbeta upp min kondition. Jag hoppas att det skall bli bra.

Jag funderar en del på det här med maten. Hur jag skall äta och hur det skall bli bra. Det är frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag, mellanmål. Och att få ihop detta, att få det till proteinriktiga mål, att hinna dricka tillräckligt mycket emellan, det är komplicerat. Hur sjutton skall man hinna - och hur skall det få plats? Jag är väl medveten om att jag dricker för lite. Går sällan på toaletten och behöver nästan inte ens gå på morgonen. Det är inte bra.

För ett par dagar sedan högg det lite i magen - till vänster - varje gång jag drack eller åt. Det gör det inte längre. Så läkningen fungerar säkert. Men vad kommer det att betyda? Jag är ju egentligen inte hungrig - men jag känner ju samtidigt att jag måste få i mig mat för att inte svimma. Alla ni som har gjort operationen - hur bär ni er åt?

Efter en vecka hemma

Nu har jag varit hemma en vecka drygt. Det är så SKÖNT! Jag mår bra - men är väldigt trött fortfarande. Jag orkar göra lite - sen är jag tvungen att gå och lägga mig. Jag tror jag har sett alla serier som finns på alla kanaler.

Varje dag går jag en promenad. Inte långt, inte raskt - men jag kommer ut i alla fall. En dag gick jag för långt - gick bort till handelsträdgården och köpte lite blommor. Efter det var jag helt utslagen hela eftermiddagen. Jag lägger till en gata för varje dag när jag är ute.

Under den helgen jag befann mig i Uppsala, innan operationen, så åkte jag med mina släktingar på julmarknad (i oktober!) Där köpte jag en present till mig själv, för att ha när jag åkte hem från sjukhuset. Och när jag åkte hem förra veckan så använde jag detta.

Det var örhängen och hårspänne från gaffelkonst.com.
Jag köpte en liten gaffel och en liten sked som örhänge och ett hårspänne som var gjord av ett handtag till ett silverbestick. Se så fina de är. Tanken var ju att jag nu skall äta lite, lite…

Jag vägde och mätte mig häromdagen. Här är resultatet. Skillnaden är räknad på hela perioden, från den 6 september när jag började med pulver.

Resultaten (efter tio veckor och det är det sammanlagda resultatet.)
Vikt (- 24,7 kg)
Midja (-16,0 cm)
Lår (-9,0 cm)
Knä (-9,0 cm)
Vad (-6,0)
Vrist cm (-3,5)
Överarm (- 3,0 cm)
Handled (-1,5 cm)
Bröst (- 5 cm)

Jag äter nästa hela tiden känns det som. En liten hård macka med ost eller med leverpastej. Jag äter kött, det har mest varit kyckling och jag har också ätit lax och torskburgare. Jag har inte så ont i magen, lite öm. Ibland hugger det till, men det är bara att ta det lugnt.

Jag hoppas att jag skall få komma till ett återbesök snart - skulle nästan behöva en stödgrupp också känns det som, en grupp där man kan prata om sådant som händer, hur man mår och få tips och idéer på mat och mellanmål. Hur man skall bete sig i olika situationer.

Igår fick jag ett brev av försäkringskassan - för kännedom. Det visade sig att försäkringskassan inte var nöjda med hur min siste läkare hade skrivit läkarintyget och om han inte skickar in komplettering senast den 28 november kommer jag inte att få några pengar. Nu har jag försökt att ringa avdelningen utan resultat. Får hoppas att det ordnar sig.

En dålig dag och en bra dag

Onsdag eftermiddag kom min faster och hälsade på mig. Hon tyckte att vi skulle ta en promenad runt på sjukhuset och vi började. Jag mådde inte riktigt så bra. Vi stannade ofta och vilade, jag svettades och frös om vartannat.

Eftersom min faster har arbetat på sjukhuset så stannade vi också titt som tätt och pratade med hennes arbetskamrater som hon träffade i korridoren. Till och med jag träffade en kamrat, fast det tog en stund innan jag kände igen henne. Det var liksom fel person på fel plats och jag var inte alls beredd på att träffa någon som jag kände. Men det var trevligt.

Under promenaden var jag tvungen att gå på toaletten. (För dem som är äckelmagade, sluta läsa nu...)
Jag tyckte det såg blodblandat ut. Sen kom vi upp på avdelningen och jag gick och la mig. Sen spydde jag färskt blod. (Vilket inte var jättekonstigt eftersom jag hade blött näseblod under vår promenad). Men jag var verkligen ynklig. Jag fick dropp och slapp äta och dricka.

På natten sov jag i korridoren. Jag delar nu rum med en kvinna som är helt förlamad. (Min andra rumskamrat fick åka tillbaka till sitt sjukhus i Tierp). Min nya rumskamrat har stomipåse och urinvägsinfektion och det är verkligen förfärligt synd om henne. Men det luktar (stinker!) så på rummet så jag klarade inte av att vara där. Så den snälla personalen lät mig ligga i korridoren. Varannan timme var jag uppe på toaletten och hade diareeliknande blodig avföring. Jag var helt matt på morgonen.

Men... matt eller inte. Jag mådde inte längre så dåligt. Jag åt lite försiktigt frukost. Sen kom ronden och de berättade att de skulle ta bort mina drän. Härligt! Men jag var misstänksam och bad om lugnande, så jag fick stesolid. Jag hade också talat om att barnen skulle komma vid 12-tiden, så det var bra om det blev innan dess.

Vid 11-tiden kom överläkaren Magnus som har opererat mig båda gångerna. Det var han som skulle dra ur dränen. Och jag säger bara FY FARAO!!! Det var bannemig det superläskigaste på länge. Det är ju en slang som sitter rätt in i magen. Och den drar de bara ut - och den satt liksom fast och släppte med ett plopp. Jag skrek - det var förfärligt. Så när de skulle dra den andra så fick jag morfin. Det var lika läskigt, men hade kanske varit ännu värre utan morfinen.

Sen låg och jag vilade och väntade på att klockan skulle närma sig 12.

Strax innan dess kom lunchen och de frågade om jag ville ha mat - tänkte att det var nog klokt att äta lite innan jag åkte på permission. Det var fisk och det var så gott! Alldeles underbart. Så jag åt fisken och gick sedan bort och satte mig vid hissarna och väntade. Och så stod plötsligt mina båda telningar där! Och jag grät och vi kramades och det var så underbart att se dem.

Vi gick in och tittade på mitt rum, på alla korten, jag packade min resväska som barnen tog med sig hem. För jag hade nämligen kommit överens med dr Magnus om att jag blir utskriven från sjukhuset på söndag så att jag kan ta direkttåget till Göteborg på måndag morgon 6.23. Då slipper jag byta i Stockholm.

När allt var färdigpackat så åkte vi hem till min faster och jag och barnen fick bara sitta i soffan och prata och umgås och jag kände mig nästan frisk! Det var den allra bästa dagen på länge, länge!!!

På kvällen körde faster och barnen mig tillbaka till sjukhuset och vi fick säga hejdå, sen körde faster dem till tåget. På kvällen satt jag och tittade på TV ganska länge och sen gick jag och la mig - ute i korridoren igen, eftersom min stackars medpatient forfarande var kvar. Men mitt i natten åkte hon iväg på den operation som hon väntat på hela dagen och vi vädrade ut rummet och jag har alltså fått sova i eget rum i natt. Sov säkert sex timmar. Och jag kunde ligga på sidan!!! Inga drän ivägen.

Så nu räknar jag ner. På söndag kommer faster och hämtar mig och jag sover hos dem på natten. Jag har fått biljett i första klass - egen stol och frukost. Är i Göteborg på fm och maken har lovat att hämta vid tåget. Det skall bli så underbart att komma hem igen.

I onsdags var det som sagt en tuff dag och då tyckte min faster att jag skulle skriva en lista med 10 bra saker och 5 dåliga. Och vi pratade om dessa sakerna. Jag fyllde inte riktigt alla platserna med detta skrev jag upp

10 bra saker
1. Läckaget har läkt
2. Jag skall få åka hem
3. Jag får lov att äta mat
4. Barnen kommer!
5. Jag har haft min faster här!
6. Alla vänner som har brytt sig
7. Det tog inte 8 veckor
8.
9.
10. Jag dog inte

5 dåliga saker
1. Jag är rädd
2. Dränen är kvar
3. Jag mår illa/ingen matlust
4. Vet inte vad som händer hemma
5.

Och då kan jag ju konstatera att av det som är på den dåliga listan, så är jag givetvis fortfarande lite rädd, men inte alls så mycket som i onsdags. Dränen är jag av med, illamåendet också. Detta gör också att jag inte är lika rädd för vad som kommer att hända hemma.

Det kommer att bli bra och jag längtar hem nu - skönt att få de här extra dagarna på sig att vänja sig och låta kroppen komma ikapp. Skönt också att vara kvar så att de kan lägga om såren efter dränen och se att det läker OK. Jag har fått en magsårsmedicin som jag skall äta i 1 månad, eftersom jag haft de blodiga avföringarna. Det är för att avlasta magen och skarvarna efter operationen.

Jag skulle egentligen ha träffat dietisten idag, men det visade sig att hon blivit sjuk så istället har de skickat information hem till mig. Jag får lov att ringa om jag har några frågor. Ja, ja, det blir nog bra.

Ett litet steg...

Måndag morgon och det är redan november! Otroligt!

Hoppade över mina smärtstillande i natt och det gick bra. Men tog både alvedon och morfin på morgonen, kände att det gjorde lite ont i ett av dränen.

När läkaren kom (som jag inte träffat förut) gick det på 20 sekunder. "hej, mår du bra? Vi skall ta ett prov på dig och sen kan du börja äta riktig mat så kan vi dra dina drän i morgon. Hejdå" Svisch... jag hann knappt reagera.
Men sen kom sköterskan in och förklarade. De tar ett prov på mig, ser hur det ser ut och sen skall jag eventuellt få börja "dricka fritt". Det betyder att jag får dricka hur mycket jag vill av olika vätskor. Och det skall bli så skönt, för vattnet klarar jag inte av mer än tre glas på en dag. Efter det kan det ske en normal upptrappning med soppor, macka och slutligen mat.

Jag har också fått lov att få permission och skall få åka hem till mina släktingar i veckan. Det skall bli skönt att komma utanför sjukhusets väggar.

Jag har också talat med sjukgymnasten (på uppmaning av min faster) och frågat om jag inte kan få komma och träna lite. Cykla eller gå på gåband eller någonting. Jag måste ju börja bygga upp min kondition. Och att schava runt i korridoren ger inte så mycket kondition direkt. Jag börjar bli ganska rastlös.

Eventuellt kommer barnen upp och hälsar på i veckan. Maken skulle försöka få tag på biljetter (fast det är ju höstlov så vi får se hur det går). Men det skulle vara så underbart att få träffa dem och krama dem lite.

Jag har ingen som helst aning om vad det är för tidsperspektiv på saker och ting längre - jag har varit här i 3,5 vecka. Är det fem veckor kvar eller kommer det att gå snabbare? Jag får försöka få några besked så småningom.

Jag har också bett om ett rejält samtal med läkaren innan jag åker hem, för att få veta vad det var som hände och vad de har gjort med mig. Kunde det här ha hänt i Göteborg? Varför hände det just mig? Och alla sådana frågor...

Vatten och vikt

I rummet bredvid mitt ligger det nu två unga kvinnor. Den ena tjejen gjorde GBP i förrgår, och hon börjar komma på benen. Dricker och är uppe. Går nog hem i morgon. Har talat lite med henne. I sängen bredvid ligger en annan tjej, en sylfid, en smal, söt tjej. Det visade sig att hon hade gjort en GBP för drygt 1,5 år sedan och gått ner mycket i vikt sedan dess. Hon visade kort på hur hon såg ut innan. Det gick inte att känna igen henne. Det är roligt att få dela erfarenheter med varandra.

Nu var hon inne för att det hade blivit lite problem med tarmarna. När de gjorde omkopplingen för 1,5 år sedan så var det ett blodkärl som hade tvinnat sig (eller något sådant) och det hade blivit problem med detta nu.

Så visst kan det hända saker efteråt, men hon var ändå supernöjd med operationen och sitt "nya" liv. Precis som alla andra jag talat med som har gjort operationen. Det känns bra. Och som sagt, jag hade ju inte gjort den här operationen om jag inte hade trott att den faktiskt skulle kunna hjälpa mig.

Idag har jag fått lov att dricka 500 ml vatten (tjoho!). Känns lite lyxigt att få sippa i sig lite vatten när man vill.

Den läkaren som har hand om avdelningen (han heter David) kommer nästa vecka att arbeta med jour istället. Så det blir en annan läkare på avdelningen. Det är inte så roligt tycker jag. Det är mycket bättre när det är samma läkare som är där varje dag - som kommer ihåg och kan se förändringar.

Alla sköterskor och undersköterskor på avdelningen är så rara. De har olika rum varje dag som de är ansvariga för och jag har börjat lära mig namnen, även om de byter rum.

Det är underbart att vara utan slangen i näsan. Dränen kommer att vara kvar minst en vecka till sa läkaren David idag - även om det inte kommer något i dem. Lite irriterande är det att ha dem ibland, men det går för det mesta bra.

Måndag, onsdag och fredag är det viktdagar. Jag tycker inte att jag går ner så väldigt mycket i vikt - i förhållande till att jag inte har ätit något på tre veckor. Men det är klart, de har fyllt på med vätska. Och jag motionerar ju inte så mycket heller, även om jag är på bibban just nu. Men min snälla faster säger att det syns att jag gått ner i vikt. Hmmm...

Min vägg mitt emot sängen är fylld med foton och fina kort som jag fått skickat till mig. Det är underbart roligt att få post varje dag (flitigast är mamma) och att veta att så många tänker på mig och är med mig.

(Nu har jag lagt till en bild - men eftersom jag inte kan den här datorn så blev det inte den bild jag hade tänkt, men jag kan inte få bort den - så den får vara kvar!)

Får man bete sig så här?

På förmiddagen gjorde jag ju mitt blå-test. (Det är gentianaviolett man använder). Inget kom i dränslangarna, och det var ju skönt. När de släppte på ventrikelsonden igen (slangen direkt ner i magsäcken) så kom det upp blå vätska - men det var ju helt OK, precis som det skulle vara.

På eftermiddagen kom sköterskan och sa att mina levervärden var lite höga så de har beställt ett ultraljud för mig. (På eftermiddagen när min faster var och hälsade på sa hon att hon sett att jag var gul i förrgår men att det var lite bättre igår. Men hon tyckte det var bra att de kollade upp levervärdena.)
En stund senare kommer sköterskan och berättar att jag skulle gå ner kl 15.30, och att hon hade beställt transport. Hon tänkte sig att jag skulle åka i sängen ner. Men då sa jag att det var ganska onödigt, jag springer ju fram och tillbaka i huset, ner till bibban osv, varför jag då skulle åka säng till ultraljudet förstod jag inte. Så vi bestämde att jag kunde gå själv.

Strax innan jag skulle gå ner så sa jag till att jag var på väg. Då var det en annan sköterska som kom på att jag måste ha en nål i armen - ifall de skulle spruta kontrast. Jag kunde inte se varför, men det var ju bara att böja sig för expertisen, så snabbt tillbaka till sängen, fäll ner till liggläge och PANG - där gick telefonsladden av… den hade fastnat i sängen när jag fällde ner den.

Nålen kom in (jag är inte så lättstucken) och jag rusar sedan ner till ultraljudet. Väl där får jag sitta och vänta en stund. Olika personer ropas in och det sitter ett par i väntrummet där mannen, för varje namn som ropas upp, svär mer och mer. Jag antar att de väntat en stund och han började tappa tålamodet…

Jag blir uppropad, får komma in i ett rum och blir lagd på en brits. Tar av mig tröjan och får en sjukhuströja som är öppen fram istället. Jag har ingen BH (funkar inte med drän och CVK ) så jag känner mig lite blottad. Sen blev jag liggande där. Folk kommer och går, in och ut i rummet, det pratas fika och fikabröd… Jag undrar nästan om de glömt mig.

Plötsligt kommer det en parant dam in som presenterar sig med förnamn och säger att hon är läkaren som skall göra undersökningen. Hon undrar om jag ligger inne på sjukhuset (där ligger jag med två drän, en ventrikelsond, en CVK och är helt iklädd sjukhusets kläder…). Hon undrar varför ultraljudet skall göras (jamen… det är väl inte jag som har skickat remissen?). Undersköterskan som är med är snäll och vänlig. Sen konstaterar de att omläggningarna runt dränen måste tas bort för att ultraljudet skall kunna göras - undersköterskan börjar försiktigt att lossa i kanten. Då rycker läkaren i omläggningen och säger att det är inte så noga och det är bara att dra… Huvaligen…

Sen häver hon ur sig "Ja, du har ju inte så liten mage heller…" och sen säger hon "ja, här var ju en del skrot i gallan"… och ingen förklaring. Trycker och håller på. Sen var hon klar - då bara går hon. Den vänliga undersköterskan hjälper till att ta bort geléet och sätta ett litet plåster på omläggningen så att det inte är helt öppet och ta på mig tröjan igen.

Ja, men… får man bete sig på det här viset? Jag tycker läkaren var fullständigt oförskämd. Och det sa jag när jag kom upp på min avdelning, att jag blivit dåligt behandlad.

Sen kom min läkare in och berättade att eftersom "blåtestet" hade utfallit som det gjort så skulle de nu kunna ta bort ventrikelsonden (slangen i magsäcken) och jag skulle få dricka 200 ml vatten ikväll.

Så nu är jag befriad från ventrikelsonden (och den där "nålen", den såg jag till att de tog bort så fort jag kom tillbaka på avdelningen) och jag har nästan druckit ett helt glas med vatten och det känns underbart. Dränen har jag fortfarande kvar, vet inte hur länge. Men detta är ett litet steg på vägen i alla fall.

En natt i korridoren

Igår duschade jag och tvättade mig med hibiscrus. Noggrant och överallt. Sen i alla sjukhusets kläder. Min faster säger att man blir avklädd sin personlighet - och visst stämmer det. Plötsligt är man ingen. Inga smycken, inga egna kläder. Plötsligt blir man sjuk, schavar runt i dessa oformliga sjukhuskläder och befinner sig på ett sjukhus.

Jag har som sagt sovit i en säng i korridoren hela natten. Eller rättare sagt, det tar jag tillbaka. Jag var trött igår kväll, eftersom jag sovit sämre natten innan. Jag gick och la mig tidigt, stoppade in öronpropparna och dåsade/somnade 1-2 timmar. Men vid halv ett gick det inte längre. Försökte läsa lite, men det var för mörkt i korridoren. Så jag gick upp och satte mig att titta på TV. I två timmar tittade jag på naturprogram eller något sådant.

Sen gick jag och la mig vid 2.30-tiden igen, i min korridorsäng. Och somnade faktiskt ganska bra. Tills jag blev väckt kl 6 för att de skulle ta en temp på mig. Och sen gick det inte att somna om. Så jag har legat och läst i mina tidningar och böcker.

Nu sitter jag i dagrummet och tittar ut över ett uppvaknande Uppsala i morgonsol. Uppsala domkyrka ser man inte från det här hållet, men jag såg den genom fönstret från rummen på andra sidan avdelningen. Jag får hålla till godo med konserthuset och idrottsarenan.

När jag låg och läste mina tidningar så ramlade det ut ett reklamblad. Det var ett blad för choklad "av bästa sort". Som man kan prenumerera på, "särskilt utvalt"… Funderar på att slänga det där - annars kanske jag inte får operationen. De kanske inte tror att jag på allvar vill göra det här…

Det känns lite konstigt att det verkligen skall bli operation av idag. Att jag kväll kommer att ha förändrat mitt liv på ett oerhört drastiskt sätt, men som jag hoppas på ett positivt sätt som gör att jag kan leva ett friskt och normalviktigt liv.

Jag har drömt en massa de två sista nätterna när jag har sovit dåligt. I natt drömde jag om att jag hade ätit (trots att jag fastar) och då kan man ju inte göra operationen, vilket inte kändes roligt alls. Jag fick ju också bland informationsbladen hem ett papper där de bad om ursäkt för att operationen kanske kommer att skjutas upp pga oförutsatta operationer.

Jag försöker föreställa mig hur det känns i kväll när jag har fyra "hål" in i "hörnorna" av magen. Jag ser ju andra patienter som är här och har gjort operationen, men jag har inte vågat prata med någon av dem ännu. Får se sen när jag får en sängplats i ett rum istället. Förhoppningsvis blir det en patient som är i liknande situation som jag. För det här är ju en vanligt kirurgavdelning, så här finns många olika patienter, som har gjort massa olika typer av operationer.

Nu skall jag försöka slå ihjäl tiden fram till jag skall duscha med en ny hibiscrub-omgång. Läkaren skall jag väl också träffa, få en ny spruta med blodförtunnande och antagligen få nålar för dropp och annat.

Min faster kommer att ringa sent i eftermiddag för att höra hur det gått, hon meddelar sedan familjen. Får se om jag orkar skriva i kväll eller om det blir morgon.

En hektisk vecka

Den här veckan har inte varit som vanligt på något sätt (om det finns något som vanliga veckor).

Jag har varit på Svenska mässan under tre dagar och hjälpt till under bokmässan. Det har varit underbart roligt och mitt bästa möte blev med Mpho Tutu som tillsammans med sin pappa Desmond Tutu har skrivit boken "Om godhet". Den boken skulle jag rekommendera er alla att läsa. För mig var den korta stunden jag fick träffa henne, när hon signerade min bok, ett av de största, som jag kommer att leva på länge.

Hur har det gått med allt annat då? Ja, det är ju väldans praktiskt att bara "dricka" när man är på en mässa och skall springa och greja och hålla på. Kanske lite tråkigt när man blir bjuden på middag eller ett mingel - men man kan inte få allt.

Eftersom jag idag åker iväg på ett möte som räcker en hel vecka kan jag inte i morgon göra min veckoavstämning. Jag gjorde därför vägning och mätning idag. Men eftersom jag nu sitter på tåget så har jag inte med mig dessa siffror. Får ta det nästa måndag istället. Men om jag kommer ihåg rätt så är det i alla fall -1kg på vågen. Jag skulle gissa att det hänger ihop med att vätskebalansen nu är någorlunda inställd - samt att jag har stressat och inte druckit tillräckligt mycket vätska.

Jag hade också ett samtal med min läkare i fredags eftersom jag i torsdags var och kontrollerade mitt blodtryck igen. (hade tänkt att ta det i onsdag - men då var jag så uppstressad med allt som skulle fixas, så jag insåg att det var klokt att vänta…) Trots detta så var undertycket lite för högt, även om övertrycket låg inom gränserna. Så nu har jag fått en tablett till för att få ordning på detta. Nytt tryck får jag åka och ta när jag kommit hem från mitt möte vecka 40.

Tyvärr innebär det här resandet och engagemanget på bokmässan att jag missat mina träningstider. Men jag kommer att promenera en del under veckan, så jag hoppas att det kan kompensera.

Jo, jag måste också berätta att jag passade på att ta en energimassage under bokmässan. Inte långt från montern där jag var och hjälpt till stod två massörer och erbjöd massage. Och det var underbart skönt. Trots att man var i den bullriga miljön, med massor av folk, så gick det att slappna av i massagestolen där man låg med huvudet ner. Jag nästan somnade under mitt massagepass. En av de bättre investeringarna under bokmässan.

49 kr på rean

Jag har varit och köpt nya byxor. Två par för 49 kr styck. Jag skulle inte ha nya byxor i den här storleken, jag hade givit bort alla mina byxor och stora kläder för jag skulle aldrig bli så här stor igen. Men nu är jag här i alla fall. Och jag kan inte gå naken.

I vintras var jag på semester. Då hade jag ett par shorts. Nu kände jag att jag nog måste ha ett par till att kunna byta med, så jag har varit och köpt ett par till. Sen skulle jag ta på mig mina gamla shorts, de som jag använde i februari - då kom jag inte i dem! Jag kom inte i dem!!!! J-A SKIIIT! Jag har lagt på mig under hela våren och detta är helt sjukt!

Nu skall jag berätta hur jag kom till obesitas-kliniken. Jag hade varit anmäld till sjukhuset där de gör en massa olika forskningar för överviktiga. Strax innan jul för 4,5 år sedan bliv jag uppringd. De skulle starta en ny forskningsgrupp som gick ut på att man åt pulver i åtta veckor. Var jag intresserad? Givetvis!!! Jag ställde upp, trots att det var strax före jul och man skulle äta pulver på julen. Många hade därför hoppat av, men jag tänkte - so what… det är en jul och om jag kan gå ner i vikt så spelar det ingen roll!

Så glad i hågen gick jag dit, tog en massa prover och fick träffa en sjuksköterska. Då fick jag beskedet att jag tyvärr inte kunde vara med i forskningsgruppen - för jag var för tjock!!! Jag var för tjock för att vara med i en forskningsgrupp som forskar på överviktiga… Ridå…

Jag blev grymt besviken och det kände som om jag sålt smöret och tappat pengarna. Som att detta var sista utvägen och nu fanns det inget mer jag kunde göra. Då tyckte sköterska så synd om mig och sa att hon skulle be läkaren skriva ut en remiss till obesitasklinken. Jag hade aldrig haft en tanke på det - att jag skulle behöva gå dit. Eller att jag skulle kunna gå till min vårdcentral och be en läkare skriva en remiss. Men nu fick jag remissen, den skickades iväg och tre månader senare var jag på mitt första besök på obesitaskliniken.

Det är fyra år sedan och min kropp har gjort en förfärlig (ja, förfärlig) viktresa. Inte konstigt att jag reagerar som jag gör. Och att kroppen reagerar som den gör. Om jag bara kunde ta kontrollen.

Men som jag har sagt, nu när jag väl har bestämt mig för att göra operationen, antingen får de operera mig eller så får de lobotomera mig. För det här funkar inte längre!