Alla vill vara snygga

I morse stod det en bra artikel i GP. "Snygg även i plusstorlek". Jag hittar tyvärr inte den på nätet, så jag kan inte länka. (GP 23 februari, sidan 47)

Artikeln handlar om Thina Grotmark som vill hitta snygga kläder i större storlekar. Hon är trött på att bli hänvisad till tjockisrutan i klädaffärerna. Där det bara finns baskläder i diskreta färger och med V-ringning säger hon.

Hon driver bloggen Beyond Sizez>> där hon lämnar tips på hur man kan klä sig, och var man kan hitta snygga kläder i större storlekar.

I slutet av artikeln ger hon några goda råd:

• Gå in på gruppen Fatshionista på fotodelningssajten Flickr för att inspireras av andra i din storlek. Du kan prenumerera på dem som du gillar bäst.
• Kolla in Second hand. Storlekarna var större för 30 år sedan.
• Se till att ha en uppsättning kläder som du kan ha i alla sammanhang, till exempel en snygg festklänning, en fin kavaj, Då behöver du inte panikhandla något för ett specifikt tillfälle.
• Tänk på att köpa kläder som du kan matcha med något annat i din garderob.

Varför skall vi överhuvudtaget bry oss om detta, tänker du?

Jo, jag tänker så här.

Under den tid som det tar för mig att bli normalviktig, så vill jag också vara snyggt klädd. Jag kanske aldrig blir så normalviktig att jag kommer i små storlekar (även om jag vet att vissa gör det). Men om det nu faktiskt finns snygga kläder - även om man är beroende av lite större storlekar - då är det väl bra att få tips om var de finns. Eller hur?

Hittade en artikel om Thina i Amelia som fanns på nätet: Hur stor får man vara för att synas>>

Det var luft emellan

Idag har det spöregnat i Göteborg. Så när jag skulle åka in till stan på ett möte tog jag fram min regnrock. När jag tog på mig den så upptäckte jag att den satt inte tajt längre - det var till och med luft emellan. Det var en skön känsla. Förra gången jag använde regnrocken satt den så tajt så den nästan inte gick att stänga…

Bältet i byxorna får jag ha på innersta hålet. Känns också rätt så OK. Förra veckan testade jag alla mina byxor i garderoben. Det finns fortfarande en hög som jag inte kommer i. Och sen var det några som jag rensade bort för att det var alldeles för stora. Det känns också bra!

Jag har inte mätt mig, men jag väger mig regelbundet. Just nu ligger resultatet på -35,5 kg sedan 6 september när jag började med pulver, innan operationen.

Min goda vän, som ungefär samtidigt som jag opererades, upptäckte att hon hade diabetes, hon mår bra nu. Hon äter enligt LCHF-kosten nu och behöver inte ta någon insulin på dagarna. Bara lite på kvällarna för att ligga bra på morgonen. Och hon har gått ner 16 kilo. Hon är jätteduktig och jag är så glad att hon mår bra.

Men vet ni - det är så konstigt, för hennes arbetskamrater ifrågasätter hela tiden hennes matvanor. Ifrågasätter vad hon äter och inte äter. Ifrågasätter varför hon inte äter mer grönsaker, varför hon äter så mycket fett… Men visst är det sjukt! Istället för att bara vara glada för att hon har hittat ett sätt att må bra, gå ner i vikt och hålla sin diabetes i schack så måste hon också hålla på att "försvara" sig mot sina arbetskamrater.

Det är ofta många som blir stressade och störda när någon som är stor plötsligt börjar att gå ner i vikt. Lite lagom kan vara OK - men när vikten rasar och det händer något - då stör detta ordningen. Varför skall det vara på det viset?

Då gäller det att komma ihåg att det gäller att sätta sig själv i första rummet. Det handlar om att må bra och att leva så att man åter blir en normalviktig person. Vägen dit kan se olika ut men vi måste hjälpa varandra och glädjas över varandras framgångar.

Rensning

Idag städade jag lite i min garderob. Bara rättade till högarna, rensade inte ut något egentligen. Men jag hittade ett par shorts som jag använde förra januari/februari när jag var på semester i Indien. I somras kunde jag inte komma i dessa byxor och jag var tvungen att köpa mig ett par gigantiskt stora shorts som jag använde hela sommaren. Nu prövade jag de första shortsen igen… och jag kom fortfarande inte i dem! Shit också! Men kanske i februari?

Igår fyllde yngsta barnet femton år. Vi åt fläskfilé, klyftpotatis och sås. Det var gott. Och fungerade bra. Nu har jag ätit lite av resterna - men nu känns det lite tjuvtjockt… Väntar nog att gå ut tills det känns helt OK. Vore dumt att spy på gatan.

Jag har idag och imorgon kvar på min sjukskrivning. Jag orkar ju göra mer saker nu, men känner att jag blir trött fortfarande och går och lägger mig ganska tidigt (å andra sidan vaknar jag också ganska tidigt). Har pratat med min läkare på vårdcentralen som lovat att sjukskriva mig om det inte fungerar. Det känns tryggt.

Ett hål in

Är fortfarande borta - mötet har övergått till en kurs. Men i morgon söndag skall jag äntligen få åka hem och sova i min egen säng. Missförstå mig inte - det har varit ett intensivt och spännande möte och nu är jag på en utvecklande kurs med spännande människor. Men en hel vecka… det tar på krafterna.

I morse när jag tog på mig byxorna så upptäckte jag att jag kunde dra åt skärpet lite. Nu var det inte yttersta hålet längre - nu var det näst yttersta. En liten seger.

I veckan har jag som sagt gått mer än jag brukar. Det är inte så mycket - men betydligt mer än jag brukar. Jag har också varit i en mycket backig stad och stället där vi haft vårt möte ligger högst upp på en kulle och många, många trappor. Men det har gått det med. Upp och ner, dag för dag!

I morgon eftermiddag åker jag hem. På måndag blir det ny avstämning med vikt och mått - resultatet rapporteras då. Jag skall också ta mig till vårdcentralen för att kolla om min nya blodtryckmedicin har gjort någon nytta.