Som en ballong

I torsdags började jag få ont i magen. Den kändes uppblåst, hård och det gjorde ont hur jag än gjorde. Ryggen gjorde också ont (men jag har märkt att när jag får problem med magen så får jag ofta ryggont.)

Magen fungerade utmärkt, så jag var inte förstoppad. Men jag hade definitivt ont i magen. Jag kunde inte sova ordentligt och dagen efter fortsatte det göra ont. Jag fick inte i mig mycket mat men lite. Det var jobbigt att gå, att sätta sig och att överhuvudtaget vara uppe.

Magen var verkligen som en spärrballong.

Men på lördag morgon var det i princip borta. Vilket var mycket, mycket skönt.

Men vad var det som orsakade problemet? Inte vet jag. Jag hade ätit aprikoser som jag köpt i den lokala grönsaksaffären. De smakade inte som vanligt. Kanske var det aprikoserna som orsakade problemet? Eller så var det mina nya vitaminer som jag också har börjat ta.

Jag har nämligen märkt att mina naglar blivit sämre igen. Trots att jag äter silicia varje dag. Så jag pratade med damen i hälsokostaffären och hon rekommenderade en vitamintablett (som luktar äckligt) som släpper vitaminerna under åtta timmar i kroppen (så att man inte kissar ut allt på en gång…).

Eftersom magvärken har gått över och jag fortfarande äter mina vitaminer (men inte aprikoser) så tror jag att det kan ha varit en överdos av aprikoser. Hoppas det.

Det positiva i allt detta är att jag tappade lite vikt. Kanske tillfälligt, vad vet jag. Men jag glädjer mig så länge.

Soffpotatis…

I GP igår stod det en artikel om en kvinna som fyller 50 (som jag om tre år) som gått ner 40 kilo på ett år. Bara genom att börja träna löpning och ändra kosten. Så det går ju. Jo, jo… jag vet…

Bild: Per Wahlberg

Från soffpotatis till långdistans

På ett år har Jasmina Panayotova gått från överviktig soffpotatis till en aktiv, nästan 40 kilo lättare kvinna. Från att aldrig ha tagit ett löpsteg ska hon nu springa en sträcka som motsvarar avståndet från Göteborg till hennes hemstad Sofia i Bulgarien.

– Titta på de här!

Jasmina Panayotova håller triumfatoriskt upp ett par marinblå trekvartsbyxor, modell XL. 2012 har gått in på sin andra vecka och på kaféet där vi ses har gästerna till synes fullt sjå med att leva upp till sina nyårslöften om ett sundare liv. Magra sallader, inget kött eller några kolhydrater så långt ögat når.

För drygt ett år sedan brukade Jasmina Panayotova vräka i sig både vitt bröd och läsk utan några betänkligheter. Och de där byxorna – de satt som en smäck.

– Jag blir nästan gråtfärdig när jag ser dem. Har jag sett ut så här?

Hon förklarar att hon använde sin kropp som ”avfallskorg” och skyller det delvis på jobbet. Jasmina flyttade till Sverige från Bulgarien på slutet av 1980-talet för att jobba som tolk.

– Innan Bulgarien gick med i EU kom det många asylsökande hit som behövde tolkhjälp. Det var stressigt och jag jobbade jämt. Tänkte aldrig på mitt välbefinnande, struntade i både träning och hur jag åt.

Utan att ha riktigt fattat hur det gick till stod vågen plötsligt på 95 kilo, vilket är en hel del att bära för en kvinna på 158 centimeter.

– Jag fick ont i leder och kropp, kände mig obekväm och blev andfådd vid minsta ansträngning.

Jasmina visar semesterbilder på en rultig och gladlynt kvinna – med familjen, på stranden, vid Svarta Havet. Hon ställer sig frågan högt igen:

– Hur KUNDE jag stå ut med det här? Det var en ändlös självförnekelse, jag vågade aldrig ens titta på mig själv i spegeln.

Vändningen kom hösten 2010. En väninna bad om att få ta mått på Jasminas kropp och drog utan omsvep slutsatsen att ”det är för mycket. Att du inte börjar springa?”. Vid det läget hade Jasmina mer utrymme i vardagen att kunna göra saker för sig själv. Väninnans välmenande ord brände och i november tog hon sig samman för en första joggingrunda runt Härlanda tjärn, på knappt tre kilometer. Några månader senare tecknade hon medlemskap på ett gym.

– Jag sprang och sprang den vintern. Det var mycket snö, is och minusgrader. Men när jag väl hade börjat fanns det inget som kunde stoppa mig. Min sambo fick kostråd via sitt jobb som jag också började använda.

I sin almanacka antecknade hon förändringarna. Hur kilona successivt försvann och kroppsmåtten minskade. Från att ha haft kläder i storlek 48 har hon idag gått ned tio storlekar, och det händer till och med att hon lånar kläder av sin dotter. Hon har slutat helt med socker och vitt bröd, och bytt ut mot nötter, dadlar och honung. Äter inte kött och dricker ingen alkohol.

– Men jag är ingen fanatiker. Blir jag sugen dricker jag lite läsk – men jag knuffar inte i mig stora mängder av något.

Vid nyår avlade hon ett löfte som ska sporra henne till fortsatt träning under 2012: att springa 220 mil, motsvarande avståndet mellan Göteborg och Bulgariens huvudstad Sofia. Naturligtvis inte allt på en gång, utan fördelat på löppass på gymmet och runt Härlanda Tjärn under hela året. I januari har hon gått ut hårt, och sprungit nästan varje dag.

– Men jag har inte satt upp något datum för när jag ska gå i mål. Det kommer att ske någon gång under året. Jag har berättat för mina Facebookvänner och då måste jag få det fullbordat.

Jasmina har testat både styrke- och gruppträning, men gillar löpningen bäst. Den kan hon ”ta med sig” var hon än är.

– I somras sprang jag uppför en bergstopp i Bulgarien och kom långt före både min dotter och sambo. Jag tycker att det här är ett värdigt avsked av min biologiska ungdom. Jag fyller 50 år i sommar och gillar inte de negativa förväntningarna från många att man ska vara tjock och oattraktiv bara för att man blir äldre.

Ibland klandrar hon sig själv för att inte ha kommit till insikt tidigare. Idag känner hon sig pigg och glad, har fått större självförtroende och bättre kontakt med sin kropp. Ju mer hon tränar desto mer energi genererar hon.

– Det finns en kvinnor i 70-årsåldern på mitt gym, vi har blivit kompisar och jag tänker ”kan de, så kan jag”. Jag ska leva så här så länge jag orkar, baske mig!

Hanna Johansson 031-62 40 00 halsa@gp.se

Bild: Per Wahlberg

Fakta

Jasmina Panayotova

Namn: Jasmina Panayotova.

Ålder: Fyller 50 år till sommaren.

Familj: Sambon Sven och 12-åriga dottern Felicia.

Yrke: Auktoriserad tolk, bulgariska och ryska.

Men… jag blev så trött. Det fattar väl jag också att om jag är ute och springer flera timmar varje vecka så kommer det att hända något. Men bara tanken på att springa gör att benen känns som bly. Verkligen som bly! Det är knappt så jag kan resa mig upp ur soffan.

Nej… att springa har aldrig varit något för mig. Nu ska jag ju aldrig säga aldrig - vem vet vad som händer. Men inte inom någon rimlig horisont finns det att jag skulle börja springa.

Igår var jag på vårdcentralen och tog min B12-spruta. Jag har lagt in en påminnelse i min telefon för att inte glömma av det var tredje månad. Nu var det dags igen. Och jag passade på att ta blodtryck också.

Tyvärr låg övertrycket lite högt. Undertrycket höll sig inom gränsen, men övertrycket låg definitivt över. Så det blir till att ta sig tillbaka och ta ett nytt tryck nästa vecka och se om det blivit någon skillnad.

Vore ju inte så kul om trycket börjar sticka upp igen…

Back in the sadle

Så har jag varit och tränat igen. Lika tråkigt som vanligt. Men… kanske nyttigt. Jag hade i alla fall tappat 0,2 kg sedan förra veckan… (Och jag såg flera spännande föredrag på TED förstås.)

Magen är som en ballong. Tror att det är allt bröd och godis som jag har stoppat i mig. Om jag bara kunde sluta med det. Jag mår ju inte bra heller! Har flera gånger fått känning av dumping. Så egentligen vore det ju enkelt att låta bli.

Är lite orolig för att det stangerar och att jag inte ska tappa mer i vikt. Ska jag verkligen behöva gå till den där personliga tränaren för att få ett mer effektivt träningsprogram? Det tål att tänka på…

Det har blivit trängre på gymmet. Jag är sällan ensam på morgonen. Och flera känner jag nu igen, så vi nickar till varandra. Många äldre tanter. Det är roligt. Och en del muskelknippen - men de får sköta sig själva. Sen gissar jag att alla vanliga, hurtiga människor är där på eftermiddagar och kvällar.

Tur i alla fall att man har så nära till ett gym. Annars vete katten vad det hade blivit av för träning.

2012

Ett nytt år. Inga nyårslöften! Jag vet inte varför - jag glömde nog helt enkelt bort det. Och sen är jag nog rädd för att jag inte ska lyckas hålla det jag lovar…

Det skulle vara skönt om jag kunde tappa 10-15 kg till under det här året. Men jag inser att det kommer att kräva mer träning. Det skulle också vara skönt att bli av med hängmagen. Men det kommer också att kräva mycket träning och eventuellt också en operation.

Jag har inte varit och tränat något mellan jul och nyår. Så jag tänkte att jag skulle gå upp i morse och bege mig till gymmet. Men vaknade med ont i halsen och tung i huvudet - så då tänkte jag det var bäst att vänta med träningen. Trots att jag köpt nya träningsbyxor och ny träningsbh på rean. Får se hur jag mår på onsdag.

Har funderat lite på om man skulle var med på Göteborgsklassikern. Det är något som är helt nytt och startar i år.

Så här skriver de på sin webbsida:

Satsa på att genomföra Göteborgsklassikern 2012 – då kommer du förutom att må bättre även att bli historisk som en av de första deltagarna. Göteborgsklassikern innebär att genomföra de 3 loppen Hisingen Runt, Göteborg Simmet och Finalloppet under ett år. Distanserna som ingår i Göteborgsklassikern är utvalda för att både du som motionär och elitidrottare skall klara av utmaningen.

Bakom arrangemanget står de tre föreningarna Hisingens Cykelklubb, Göteborg Sim och Göteborgs Skidklubb. Syftet med Göteborgsklassikern är att bidra till en bättre folkhälsa.

1. Cykling 20 maj (Hisingen runt) 50 km
2. Simma 18 augusti (Göteborgs simmet, Delsjön) 1000 m
3. Springa 3 november (Finalloppet, Skatås) 10 km

Men… nja… jag får se - det är ju ganska långt och ganska tråkigt och … Och vem vill bli historisk?

Övervikt och aptit

Vetenskapsradion meddelar idag om en undersökning där några forskare sett att övervikt och för stort intag av fett skadar regleringen av aptiten i hjärnan.
Och det var inte många dagar sedan vi läste om att LCHF-metoden var förkastlig (igen).

Som alltid ska man väl ta till sig alla dessa nya rön med en nypa salt, men de kan vara bra att ha i bakhuvudet så att man inte bara fastnar för bara en metod.

Så här skriver vetenskapsradion>>:

Övervikt kan skada aptitreglering

Foto: SVT bild.

Två olika forskargrupper publicerar idag resultat i tidskriften Journal of clinical investigation, som tyder på att extrem övervikt kan orsaka förändringar eller skador på hypothalamus, en del av hjärnan som bland annat är viktig för att kontrollera aptiten.

Man vet en hel del om hur hjärnan reglerar hunger och vikt, med de här två nya studierna kan ge kunskap om hur hjärnans kontroll av aptit och kroppens vikt fungerar hos personer som redan är överviktiga.

Enligt de två studierna skadas celler i hypothalamus hos överviktiga människor av inflammationsprocesser vid en kost som innehåller en hög andel fett. Och hos möss blev nerver i det här området dessutom sämre på att bilda nya kopplingar. Den här kunskapen kan vara viktig för att kunna utveckla nya behandlingsmetoder mot övervikt.

Vad är normalviktig

Jag har sett det där programmet som går på 3:an - SuperSize vs Superskinny. Programmet handlar om att en riktigt överviktig människa möter en riktigt underviktig människa och så får de byta matsedel med varandra i ett par dagar. Det gör att de båda börjar fundera över vad det äter och hur de äter.

Det är egentligen ett ganska konstigt program - men det händer något med de människor som är med.

Det läkaren gör är att räkna ut deras BMI bland annat. De som är superskinny har ofta en väldigt, väldigt lågt BMI - och supersize ett väldigt, väldigt högt.

Så jag började fundera över hur mitt eget BMI ligger. Och då räknade jag ut att jag skulle behöva gå ner ytterligare 25 kg för att hamna i kategorin normalt BMI. Jag ligger fortfarande i zonen "fetma". Och måste gå ner ett par kilo för att hamna i "övervikt". Och alltså ca 25 kilo för att hamna "normalt" BMI.

Det får mig att fundera över vad som egentligen är normalvikt och vad är normalvikt för mig? Egentligen? Jag är inte säker på vad jag har för svar på den frågan. Jag har egentligen tänkt mig att det vore bra att gå ner ca 13 kg till, det skulle kännas bra tycker jag. Men då skulle jag fortfarande vara överviktig (eller om det till och med var fet).

Ja, ja… vi hade gäster hemma i lördags och jag hade på mig min nya klänning som jag hittade på Ellos rea. Jag kände mig väldigt fin i den och fick väldigt många komplimanger och uppmuntrande kommentarer.

Och jag fortsätter med mina övningar på gymmet. Och jag tappar något hekto i veckan… alltid något.

Tjatet lönade sig

Ni som har läst bloggen förut vet att jag har talat om maken. Maken som snarkar… Maken som inte motionerar. Och som stör min nattsömn.

Jag har länge bett att han ska göra något åt sin snarkning, men han svarar bara att han inte snarkar. Men så fick vi låna en film som handlade om farlig snarkning. Den såg vi och jag tror det tog skruv. För jag tror att han kände igen sig.

Jag har också bett honom under drygt ett år att gå och göra en läkarundersökning, för jag var rädd att han hade högt blodtryck. (med den snarkningen och övervikten var det ingen svår gissning). Och till slut…

Nu har han varit hos läkaren. De har gjort en rejäl undersökning på honom, framåt och bakåt och hitåt och ditåt. Blodprover och röntgen och allt. Mätning och vägning. Ett dygn med blodtrycksmanschett för att få ett bra underlag.

Detta har resulterat i att han har fått cortinsonspray mot polyperna i näsan som orsakade snarkning. Han har fått xenical för att gå ner i vikt. Och han har fått blodtryckssänkande medicin - eftersom blodtrycket var mycket högt.

Det här känns väldigt bra, för jag har varit orolig. Givetvis. Läkaren har till och med ringt efter ett par dagar för att följa upp hur det går. Läkaren ville också att han skulle börja motionera, men det har tyvärr bara resulterat i två promenader hittills.

Snarkningarna har väl blivit lite bättre, men just nu är han på kurs i Stockholm och jag upptäcker att jag sover mycket bättre, utan att bli störd det minsta. Trots att jag sover med öronproppar jämt.

På tal om att motionera. Jag går ju till gymmet tre gånger i veckan. De senaste veckorna har jag upptäckt att det har blivit betydligt fler motionärer där på morgonen. Jag är sällan ensam längre och ibland är apparaterna upptagna där jag brukar vara. Det är ju egentligen roligt - men lite ovanligt för mig.