Semester

När jag var på min ett-årskontroll var jag på ett flerdagars sammanträde i Uppsala. Direkt från detta möte åkte jag på semester tillsammans med sonen till Israel. Vi var på en pilgrimsresa i 10 dagar och åkte runt i Israel tillsammans med en grupp.

Det var en mycket trevlig resa och vi fick uppleva mycket.

Jag funderade en del på hur det skulle fungera för mig med maten och om det skulle bli några problem. Men jag hade tagit med katrinplommon hemifrån. Och jag hade tagit med hårda mackor som jag kunde äta som mellanmål. De hade inte så mycket hårt bröd där.

Till frukost blev det ost (oftast skuren i kuber) och keso. Ibland någon frukt. Men jag orkar inte äta så mycket till frukost.
Till lunch åt vi ofta falafel - det funkade bra. Men jag orkade inte äta upp brödet givetvis. På kvällen åt vi middag på hotellet, vilket fungerade väldigt bra. De hade fyra rätter att välja mellan. Fisk, kyckling, kött eller vegetariskt. Sen fanns det ett bord där man kunde välja pasta, ris, potatis eller liknande. Och ett stort grönsaksbord med massa olika grönsaker. (fast varken kolhydrater eller grönsaker orkade jag).

Som sagt, det fungerade bra - men det var bra att ha med mina hårda mackor, det "räddade" mig.

Jag hade varit så duktig och tagit med mina träningskläder, för jag tänkte att jag skulle träna när jag var på hotellen. Det visade sig att inget av hotellet hade motionsrum. Däremot fanns det utomhusträningsplatser.

Jag trodde först det var lekplatser - men det visade sig att det var träningsredskap. De byggde på att du använde din egen vikt - vilket gjorde att alla (från små till stora) kunde använda redskapet. Varför har vi inga sådan här i Sverige? Tänk om de satte upp lite träningsredskap bredvid lekplatserna så kunde mammor och pappor träna lite samtidigt som de var på lekplatsen med sina barn. Det vore väl något?

Häromdagen fick jag ett brev från Uppsala akademiska sjukhus. De ville veta hur jag mår ett år efter operationen. Det var två papper att fylla i. Om mitt hälsotillstånd, allmäntillstånd och psykiska tillstånd. Alla dessa uppgifter samlas i ett gemensamt register i Örebro som är ett landsomfattande kvalitetsregister inom obesitaskirurgin.

Syftet med registret är att:

• utveckla och övervaka den kirurgiska kvaliteten i omhändertagandet
• utveckla och övervaka effekterna på grundsjukdomen
• minska komplikationerna och ev negativa bieffekter av behandling
• öka kunskapen om sjukdom och behandling

Registret kan man hitta här: http://www.ucr.uu.se/soreg/

Bra att man samlar allt på ett ställe. Sen kan man ju fundera på om det kommer att innebära att det blir liknande råd till alla dem som gör operationen. Som det är nu som är det olika råd med maten, om man bara skall dricka flytande först och sedan mat - eller börja äta direkt, till exempel.

Jag var ute och åt lunch med min goda vän - hon som fick diabetes för precis ett år sedan. Hon har ätit LCHF-dieten och lyckades få ner sitt insulinvärde rejält. Men… när hon inte varit lika noga så har behovet av insulin ökat. Jag jämförde med mitt matintag som också har innehållit betydligt mer kolhydrader än jag brukar äta - och att jag faktiskt är mer "hungrig" och att jag framförallt är väldigt sötsugen. Så vi får försöka skärpa oss bägge två!

Sen inser man att det finns olika problem med det här och maten. Jag fick tipset om den här bloggen. Benjaminimalimaten>> En vän som har ett barn som inte äter. Barnet lider av Laryngomalaci.

Laryngomalaci är en medfödd anatomisk missbildning i strupen. Det är en ovanlig sjukdom med ungefär dubbelt så många drabbade pojkar som flickor.

Laryngomalaci innebär att luftstrupen inte hålls öppen på ett normalt sätt. orsaken är inte känd. Det är den vanligaste orsaken till andningssvårigheter hos nyfödda. Besvären ökar när barnet gråter, anstränger sig eller ammar.

Det ställer mina ätstörningar i en helt annan dager - eller hur? Kan ni sätta er in i hur det är när barnet inte äter? När barnet inte går upp i vikt? Tänk så mycket maten betyder!

På tal om något helt annat… Idag var det stort firande på Kungsgatan i Göteborg. Den är upprustad och det firades med en massa happening och 600 meter tårta! Och jag var där och åt en liten bit.

1-årskontroll

I måndags var jag på min ett-årskontroll i Uppsala. Först träffade jag en dietist och vi gick igenom mina matvanor. Sedan förra besöket så försöker jag ju använda min "mat-klocka". Så jag äter regelbundet.

Men jag går ju inte ner längre. Det är tråkigt. Det vi kom fram till kunde hjälpa var mer motion eller att jag skippade att äta mörk choklad. Det visade sig att det blir lite mycket i längden, även om det bara är några rutor… om dagen… *skäms lite*

Sen träffade jag läkaren. Ja, det vill säga, honom hade jag ju aldrig mött förut. Han hade inte fått alla blodproven som jag tog i Göteborg, utan det var bara två svar som hade kommit till honom. Så jag fick göra om blodproven. Men han tänkte skriva ut mig till Göteborg för han tyckte allt såg bra ut. Men när jag började fråga en massa frågor om varför jag inte går ner mer eller varför magen är så svullen… då bestämde han sig för att jag skall komma tillbaka om ett år igen. För två-årskontroll.

Känns bra att allt är OK.

Jag gick upp på min avdelning efter besöket. Ville se hur det var och se om jag kände igen någon. Så jag tog hissen upp, men när jag kom dit så var det ingen där jag kände igen så jag vände och gick igen. Men det var lite gott att ha gjort det. Så var det klart så att säga.

I onsdags träffade jag en av tjejerna jag lärde känna på sjukhuset. Hon gjorde operationen för två års sedan drygt. Det var väldigt roligt att träffas igen efter ett år. Vi har hållit kontakt över facebook. Vi gick ut och åt lunch, det var mycket trevligt.

Nu skall jag åka på semester i 10 dagar tillsammans med sonen. Det skall också bli väldigt trevligt, även om det har varit en massa planerande innan (som det alltid är när man skall vara ledig från jobbet i flera dagar).

Jag hoppas att det kommer att fungera med maten. Jag har bunkrat upp med hårda mackor och katrinplommon. Så hoppas jag att allt kommer att fungera med maten.

Inga mandelbiskvier eller Reisen mer!

Idag köpte jag mandelbiskvier i affären. Gick förbi en påse och det såg så gott ut. Och en påse Reisen kola. Supergott… men så dåligt jag mår när jag har ätit det.

Att jag aldrig lär mig… Bläää!

Utrensning

Nu är det ett år sedan jag gjorde min omoperation också. Det är också skönt att ha passerat det datumet. Då var jag inte så karsk inte. Med slangar i alla ändar… Urinkateter, vätskedropp, morfindropp, två dränslangar direkt in i buken, en ventrikelsond i näsan - lite senare även en venkateter (för att slippa nål till droppet som jag fick i tre veckor när jag inte åt).

Men nu har jag inga slangar. Härligt!

När jag var i Uppsala för några veckor sedan så kändes det konstigt. Det var mycket ljud som gjorde sig påminda. Helikoptern som kom in över staden. Ambulansen som tutade sig fram till akuten. Allt det tog mig tillbaka ett år, påminde mig så starkt om hur det var på sjukhuset - och ändå var jag ju inte där. Konstigt.

Men idag har jag haft riktigt roligt. Idag har jag haft Monika från butik Monika här och vi har gått igenom hela min garderob. "-Vad mycket kläder du har", utbrast hon mitt i allt. Och det är ju just det som varit problemet. Jag har haft en massa kläder, men inte vetat hur jag skall kombinera eller vad jag egentligen passar i. Kläderna har bara tagit en massa plats, samt en massa energi från mig.

Men nu fick jag professionella råd om färger och hur jag kunde tänka. Och det blev en rejäl hög med kläder som jag nu skall ge bort eller eventuellt sälja. Jag har inte riktigt bestämt mig ännu.

Men det känns som en härlig börda har lyfts av mig. Lite lättare att välja, lite lättare att kombinera. Och bara kläder som passar (nja, en sanning med modifikation, det hänger ett par byxor, en klänning och en blus som väntar på att jag skall tappa några kilo till).

Jag kan verkligen rekommendera att göra en sådan här utrensning. Kanske har du också en butik som kan hjälpa dig. Eller en god vän som kan agera smakråd. jag kan verkligen rekommendera det!

På tal om vän så var jag ute och åt lunch med en av kamraterna jag lärde känna på Sahlgrenska när jag gick på KBT-gruppen. Hon gjorde sin operation i våras och har gått ner rejält. Hela hennes liv hade förändrats, på många sätt. Vi hade verkligen en mycket trevlig lunch och pratstund tillsammans.

Det är skönt att kunna få prata med någon som vet vad en operation innebär och där man stöter på gemensamma problem. Hon verkar dock ha lite lättare för att gå ner i vikt än vad jag har. Orättvist, men å andra sidan så är hon ute och dansar flera kvällar varje vecka - många timmar. Där ligger jag i lä med mina (i förhållande) korta pass på gymmet. Får väl se vad läkaren och dietisten säger nästa vecka på återbesöket.

För ett år sedan…

…låg jag i en sjukhussäng på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Det är idag ett år sedan min första gastric bypass-operation. Åh, vad jag är glad att vara hemma idag. Åh, så skönt att få sova i sin egen säng, duscha i sin egen dusch, få krama sina ungar och få njuta av att vara hemma.

Men jag är också glad över att jag har gjort operationen. Visst - det var en tuff och jobbig månad som följde på den operationen. Operationsärret efter andra operationen (som "firar" ett år den 17 oktober) är inte vackert. Som en ständig påminnelse om hur det blev.

Men nu är jag ändå nöjd.

Jag träffade en vän som gjorde den här operationen för ca 10 år sedan. Hon tyckte att jag blivit så smal. Fast det är jag ju egentligen inte. Fast ändå… I alla fall så sa hon att viktnedgången kommer att gå i omgångar. Själv förlorade hon 17 kg första veckan! 17 kg!!! 40 kg på ett par månader. Men sen stod det still.

Och kanske är det så. Det var ju likadant när jag gick ner med pulver. Då hamnade jag också på den här plattån, där jag befinner mig nu. Då tog jag till pulver en omgång till för att komma ner. Det känns inte som om detta är en lösning.

Jag får väl helt enkelt prata med dietisten och läkaren när jag är på mitt återbesök den 24 oktober.

Men idag firar jag att det är ett år sedan min operation och att jag lever och att jag är glad och att jag mår bra! Hurra!!!

Check…

Har idag varit uppe på vårdcentralen och tagit en del prover. Fick ju kallelse till Uppsala för ett-årskontroll och har också lyckats flytta den så att jag kan gå dit när jag ändå är i Uppsala vecka 43. Skönt. Blodtrycket låg bra och det var ju skönt med tanke på att jag inte äter några blodtrycksmediciner alls längre.

Vikten står still - det är väldigt irriterande. Jag mätte mig idag, på alla möjliga ställen. Det var väl en och annan centimeter mindre - men inte alls något lysande resultat som jag kunde önska. Men så såg jag siffrorna från när jag mätte mig för ett år sedan - nästan exakt på dagen (då hade jag gått på pulver ca 1 månad).
Vikt -32 kg
Midja -24 cm
Lår -15 cm
Knä -4,5 cm
Överarm -5,5 cm

Så lite skillnad är det ju i det långa perspektivet.

Jag lovade ju en recension av boken "Jakten på den fulländade hälsan" av Pia Vingros. Här kommer den:

Jakten på den fulländade hälsan
Pia Vingros
Beijbom Books
2011
299 sidor

Kan man ha något som en fulländad hälsa? Finns det en lösning på alla hälsoproblemen? Och hur finner man kärleken, går det att hitta den rätta?

Pia Vingros är journalist som har undersökt just de här stora frågorna. Som 19-åring fick hon diagnosen reumatism. Ett möte med en äldre dam som också visade sig vara reumatiker förändrade hennes liv, när hon gick över till att vara vegetarian, enligt Are Waerlands teorier.

Vid 50 år fyllda bestämmer hon sig att löpa linan ut och testa alla teorierna fullt ut under ett år. Och hon startar en blogg där hon berättar hur det går.

Livet mellan 20 och 50 har handlat om att vara vegetarian, fasta, pröva nya metoder för att få förbli frisk, söka kärleken.

Det här är en bok som kommer innanför huden. Att få följa med på en livsresa, funderingar, tankar, bakslag, framgångar.

Jag fick mycket tankar om maten, träning och hur man kan och kanske bör leva för att nå den fulländade hälsan.

Boken avslutas med 108 frågor om hälsa som du alltid velat få svar på.

Jag rekommenderar boken!

Följ Pia Vingros blogg här>>

En bula i huvudet

Jodå… jag lyckades ta mig till träningen när jag var i Uppsala. Måndag, onsdag, fredag. Det var ett trevligt litet gym ett par hundra meter ner på gatan. Ett sånt där gym som var öppet hela dygnet. De hade fina maskiner, cross--trainer med TV. Så plötsligt var det inget svårt att stå där i 20 minuter och träna, samtidigt som jag såg någon dålig såpa.

Jo, bulan ja… Jag försöker ju träna magmusklerna och använder en hantel för att få kraft. Den hade jag lagt på golvet och sedan la jag mig själv för att börja göra mina magövningar. Tjong - huvudet rätt ner i hanteln. Så en tjusig bula i bakhuvudet har jag just nu. Men jag har varit och tränat.

När jag kom hem från Uppsala hade jag fått kallelse till min 1-årskontroll på överviktsenheten. Eftersom jag skall tillbaka till Uppsala vecka 43 i ett annat ärende så skall jag försöka flytta tiden om det går. Så jag slipper åka fram och tillbaka en dag. Hoppas att det går att ordna.

Jag köpte nya strumpbyxor när jag var i Uppsala. Det är väldans trevligt att kunna ta på sig strumpbyxor och så passar de. De går ända upp i grenen. De stramar inte. De passar helt enkelt. Mycket trevligt!