Nej, nej, nej…

…det var inte så här det skulle gå!

I morse stod jag på vågen och upptäckte att jag gått upp igen. Och nu var jag tresiffrig igen… om än bara med två hekto så…

FAN HELVETE! … om man säger så…

Det var ju inte så här det skulle gå! Jag skulle gå ner! Jag skulle inte gå upp mer. Jag skulle bli normalviktig och inte behöva känna att jag inte kommer i några kläder, att det stramar och sitter åt. Och nu är jag där igen!

SKIIIIT!!!!

Jag måste ta tag i det här på något sätt. Jag måste få rätsida på mitt ätande. Jag måste lägga av med att ta en cappocino när jag är på stan. Jag måste använda mig av min ät-klocka bättre. Jag måste planera… jag måste…

Och det är inte träningen som gjort att jag väger mer. Den går jag pliktskyldigast till måndag, onsdag, fredag. Men jag kan verkligen inte säga att jag tar i eller så. Men jag är där. En stund.

Jag funderar till och med på om jag skulle ta en sväng med att bara dricka igen- bara för att komma igång ordentligt. Men det är så svårt. Det är så mycket som händer. Men det är det ju alltid.

Bortförklaringar, bortförklaringar.

Jag är kallad till återbesök i Uppsala - men det krockar med ett kalas jag är bjuden på, så jag håller på att försöka ändra det.

Men just nu är det lite deppigt milt sagt!

Vuxenmobbning är inte OK!

En av bloggarna som jag följer - Beyond sizes har i ett blogginlägg i början på oktober skrivit om ett lokalt TV-ankare i USA som blivit utsatt för mobbing på nätet. Men hur hon använder detta för att visa på problemet och vilket underbart stöd hon har fått av sina arbetskamrater.

Oktober månad är en månad då frågan om mobbningen lyfts i den allmänna debatten.

http://beyond-sizes.com/?p=17404

För två år sedan…

För två år sedan idag låg jag på operationsbordet och gjorde min första gastric-bypass-operation. Den gick bra. Jag var ganska mör efteråt - men den gick bra… ända tills det började läcka när jag började äta. Och jag fick göra om operationen och ligga kvar på sjukhuset en månad med slangar och allt.

Men det är historia nu. Dock återkommer jag kommer ofta till dessa veckor i mina tankar. Tiden på sjukhuset. Hur det kändes. Hur jag mådde. Hur det var. Eftersom jag ganska ofta återvänder till Uppsala så är det doft, ljus och hörselminnen som också återkommer då.

Två år… jag trodde nog att jag "skulle vara färdig" nu. Att jag skulle nått en "idealvikt" som jag var nöjd med. Men där är jag inte ännu. Det sista året har jag i princip stått helt still. Och det sista har jag till och med gått upp.

Nu vet jag väl ändå vad uppgången beror på. Det har varit många resor och middagar och avbrott från vardagen.

Min mat-klocka är en räddning. Men allt för ofta måste jag stänga av den för att jag är på kurs eller det är något annat som pockar på uppmärksamhet.

Igår var jag i ett annat ärende i Uppsala och träffade min faster, som varit en stort stöd och medvandrare under de här åren.

Hon undrade om det inte fanns en patientförening för oss som var opererade. En patientförening som drev våra frågor, håll kontakt med forskningen och fanns med i debatten. Jag har inte hört talas om en sådan förening. Är det någon som gjort det?

Vilka frågor skulle en sådan förening driva?
Ja, jag tänker på till exempel…

• Lika vård och information vid de olika sjukhusen.
• Lika efterbehandling vid de olika sjukhusen.
• Uppföljning av de som får problem av olika slag.
• Att det skulle vara en rättighet att få träffa dietist även efter operationen - eller KBT-träning eller något.
• Lika behandling efter operationen i fråga om ev efteroperation av överflödig hud.
• Samla forskning och erfarenheter på en gemensam sida på webben.

Det här är några saker som jag kommer på bara så där vid en hastig tanke. Men det finns säkert en massa mer som man kunde koncentrera sig på och jobba med.

Det här med psykolog/dietist/KBT har jag funderat på. Återigen min faster som pratat med mig. Hon tycker det är konstigt att det inte följs upp.

Och nu är jag böjd att hålla med. Eftersom jag har stått still ett helt år med vikten, så inser jag att det fortfarande finns saker som sitter fast i huvudet antagligen. Kanske borde jag gå och prata med någon för att våga börja gräva i det.

Men det var ju just det… våga börja gräva… för det är väl så att jag inser att detta är något som rör det innersta. Som rör det där jobbiga… det där som är så skämmigt. Skammen, oförmågan att "skärpa sig", att veta att det ska vara på ett sätt men att man gör på ett annat. Nja, det här beslutet får nog mogna ett tag till.

Borde jag fira idag? Vet inte riktigt. Får nog tänka lite på det. Men jag glad att jag gjort operationen! Jag skulle inte vilja ha det ogjort, trots problemen efter operationen. Däremot hade jag gärna en än större viktnedgång.

En extra börda

Jag har de senaste veckorna varit iväg på några stora möten. Vid dessa möten har jag haft med mig min ryggsäck - som jag har packat med de viktigaste sakerna som jag kan tänkas behöva under en dag. Dator, papper, böcker, smått och gott… Typ bara de allra nödvändigaste.

Det visar sig att jag tror jag behöver väldigt mycket mer än vad som egentligen är nödvändigt. Och… det blir väldigt, väldigt tungt. Så där har jag gått och släpat på en supertung ryggsäck hela dagen… med följd av att jag fått mycket ont i axlarna.

Så då kommer jag att tänka på alla dessa extra kilo som jag har släpat på i alla år (och en del av dem släpar jag ju fortfarande på). Ryggsäcken kan ha vägt mellan 6-10 kg (ja, ja - ni tror väl jag är tokig, men jag har faktiskt vägt den). Och jämfört med min övervikt är det ju ingenting.

Och det har ju varit helt vidrigt tungt. När det är kilon som enkelt går att hänga av sig så är det en sak (som med en ryggsäck) men när det är kilon som hänger med, vad man än gör - så är det inte så roligt.

Det har varit en hel del tal om viktoperationer de senaste dagarna. Igår var det bland annat om att man opererar tonåringar med mycket gott resultat. Och det kan jag förstå. Men jag funderar på om det inte också måste kompletteras med samtal om matvanor. För om man inte börjar tänka om så blir det ju samma sak igen.

Jag träffade min faster idag. Hon tycker att jag borde gå och tala med någon - för att reda ut tankar när det gäller just maten. Det är nog en bra idé.

…inte roligt alls…

Nä… det är inte roligt alls! Jag går upp i vikt. Magen hänger som en valross på mig. Jag börjar känna mig som för två år sedan - innan operationen! Nä - det är inte roligt alls!

Jag trodde ju att jag vid det här laget skulle ha gått ner de där sista 15-20 kg också, som var kvar sedan förra året. Men istället har jag alltså gått upp i vikt. SKIT, SKIT, SKIT!!!

Självanalys… tja, ingen träning i somras. (Men jag har börjat nu igen). Utlandsresa till Barcelona med god mat och gott vin. Mycket fika på stan med cappocino. Choklad…

Ja, ja, ja… jag ser också vad felet är. Men jag vill ju inte ha det så här! Jag vill ju faktiskt gå ner mer i vikt. Jag vill verkligen inte gå upp igen! Verkligen inte!!!

Igår var det ett inslag på nyheterna om fetmakirurgi. Som ju har ökat markant de senaste åren. Men det visar sig att det blir inte så mycket billigare, som de trott. Patienterna har lika höga sjukvårdskostnader och utnyttjar sjukvården lika mycket som andra patienter.

Men jag tänker att det är inte så konstigt. Jag går ju till exempel regelbundet till vårdcentralen och tar mina B-12-sprutor och kollar mitt blodtryck. Jag köper kalk och vitaminer för att hålla mig i form. Och det är ju mer än när jag inte var opererad.

http://www.svt.se/nyheter/#vetenskap/fetmakirurgi-dyrare-an-forvantat?&_suid=134804204577606961799743432098

Fetmakirurgi dyrare än förväntat

Nya siffror från stor studie Den som lider av svår fetma och genomgått en fetmaoperation kräver mer sjukvård än de som fått en annan behandling.

Många opereras i Sverige

I dag opereras cirka 8 000-9 000 kraftigt överviktiga personer varje år i Sverige. Men trots den tiodubbla ökningen på bara tio år är det långt ifrån alla svenskar som får den här hjälpen med att gå ner i vikt.
Enligt dagens kriterier är det bara personer med ett BMI på minst 35 som kvalificerar. Samtidigt vill inte alla som får göra operationen genomföra ett så pass radikalt ingrepp.
–Det är fortsatt en stor fråga hur man bäst väljer ut lämpliga kandidater för fetmakirurgi. Idag är det ett BMI-baserat kriterium, men det har börjat ifrågasättas mer och mer, säger Martin Neovius.
(SVT)

Antalet svenskar som opereras på grund av fetma har tiodubblats de senaste tio åren. Tidigare studier har visat att de som genomgått fetmakirurgi har fått en bestående viktminskning på 20 kilo mer än de med svår fetma som inte opererats.
Men eftersom metoden visat sig vara så pass effektiv hade forskare trott att den också skulle leda till lägre läkemedelskostnader och besparingar inom sjukvården.
Nu visar en ny rapport att de som lider av svår fetma och som genomgått operationen kräver mer sjukvård än de som fått annan behandling. Och läkemedelskostnaderna gick inte ner förrän sju år efter operationen.
–De nya resultaten lägger viss sordin på de hälsoekonomiska fördelarna med fetmakirurgi – vi hade förväntat oss att inte bara se besparingar avseende läkemedelskostnader, utan även på slutenvård och öppenvård, med tanke på att den opererade gruppen i mindre utsträckning drabbas av diabetes, hjärtkärlsjukdom och cancer, säger Martin Neovius, docent vid Karolinska Institutet och huvudförfattare till den nya rapporten.
Allvarligt ingrepp
Fetmakirurgi är ett stort ingrepp som är förenat med vissa risker, både på kort och lång sikt. Och den nya rapporten visar att opererade patienter, trots de stora positiva hälsoeffekterna, använder mer sjukvård de första åren efter operationen och sedan lika mycket, jämfört med de som fått annan behandling.
–Det tyder på att medan deras hälsa förbättras på vissa områden, så försämras den inom andra, säger Martin Neovius.
Patienternas behov av vård för cancer, hjärtkärlsjukdom eller diabetes minskar, precis som förväntat. Men de behöver mer vård som är relaterad till själva operationen. De opererade patienterna kan bli sämre på att ta upp näring efter att man byggt om tarmsystemet, och de första åren efter operationen måste många plastikopereras eftersom de har så mycket extra hud.
Sparar på läkemedel
När det gäller läkemedelskostnader under de första sex åren så skiljde sig inte kostnaderna för de som opererats från de som behandlats på annat sätt. Visserligen minskade kostnaderna för diabetesmedicin och medicin mot hjärt- och kärlsjukdomar hos de opererade, men då steg istället kostnaderna för kosttillskott och tarmmediciner. Under perioden från år 7 till 20 år var kostnaderna däremot lägre bland dem som opererats - cirka 1 500 kronor lägre per år.
Rapporten kommer från den svenska SOS-studien (Swedish Obese Subjects) som är världens längsta och största studie där man jämför fetmakirurgi med vanlig behandling mot fetma.
Tidigare resultat från studien har visat att fetmakirurgi ger bestående viktminskning och att operationen också minskar risken för följdsjukdomar, som diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och cancer.
Dessutom lever de som gått igenom operationen i genomsnitt längre än de kraftigt överviktiga som fått hjälp med att gå ner i vikt genom andra metoder.
Positiva till fetmakirurgi
Trots att vårdkostnaderna inte gick ner så som man hade förväntat sig anser forskarna bakom studien att fetmakirurgi är lönsamt för den som lider av kraftig övervikt.
- Jag tycker att det är ett bra sistahandsalternativ, något att ta till när inga andra metoder varit framgångsrika. Fetmakirurgi har visats minska risken för hjärtinfarkt, stroke, diabetes och cancer, effekter som få andra interventioner i sjukvården kan uppvisa, säger Martin Neovius.
Stora upptäckter i år
I januari levererade SOS-studien nyheten att fetmakirurgi skyddar mot hjärtinfarkt och stroke och nu förra månaden kunde forskarna presentera de nya fynden om förebyggandet av diabetes.
–Dessa visade en mycket stark förebyggande effekt hos patienter med förstadium till diabetes, oavsett BMI. Huruvida denna grupp bör prioriteras diskuteras nu.

Vad är lagom?

Ibland skulle jag nog behöva skyddsglasögon eller eller en måttsats eller… ja, jag vet inte.

Flera gånger nu det senaste har jag lyckats äta för mycket. (vilket fått konsekvenser…) Eller stoppat i mig fel. Jag tror jag ska orka. Och sen blir det bara stopp. Fullständigt stopp. När jag känner att det vänder i magen, när jag känner att det räcker att jag tittar på mat för att det ska vända sig…

Jag var i helgen med mina vänner i Barcelona. (En supertrevlig stad! Rekommenderar den varmt!!!). Det gick faktiskt väldigt bra med maten kan jag säga. Det gick att hitta något varje gång. Jag hoppade över förrätten eller tog något litet. På det hela taget väldigt bra. Det var väl någon enstaka gång som jag borde ha hejdat mig lite. Men som sagt, på det hela bra. Och att ha med sig hårda mackor är alltid en räddning.

I förrgår firade jag 25-årig bröllopsdag med maken. Vi tog ungdomarna med på kvällen och gick på restaurang. Och jag kände att jag var hungrig. De övriga beställde förrätt och jag tänkte att det kan nog jag också. För det brukar ju ta en stund innan maten kommer.

Aj, aj, aj… ingen bra idé… Det var en gigantisk förrätt. Och när jag hade ätit en del så var jag proppmätt. Och sen kom huvudrätten in. Jag hade beställt en köttbit. Jag fick inte ner en bit. Så jag bad att få med mig maten hem. (och det var givetvis inga problem)

Och familjen bara tittade på mig och sa… "men vi sa ju det… varför lär du dig aldrig". Nej, varför lär jag mig aldrig!

Igår kväll var jag ute på restaurang igen. Är i Malmö över helgen med jobbet. Så jag skulle äta lite på kvällen. Beställer en svampförrätt. Servitören säger "Den är väldigt liten…?". Jag säger "Det är helt OK!" Och tänk… det var så precis lagom. Även om jag också tyckte när jag fick in den att den var liten. Så var det precis lagom i alla fall.

Så jag skulle behöva ett par glasögon som hjälper mig att mäta upp maten med ögonen och inse när det är lagom. Innan!

Det var bara det jag skulle säga.

Silicia - en undermedicin

Jag har ju sedan jag opererades ätit silicia. Jag upptäckte ju att mitt hår och mina naglar inte riktigt hängde med och ville hjälpa till, tyckte inte det räckte med vitamintillskottet. Och då gick jag till hälsokosten och köpte silicia.
Silicia>>

Det har fungerat utmärkt. Det är kapslar jag äter. Och jag har aldrig haft så här långt hår som jag har nu. Jag tappar nästan inget hår heller. Förr hade jag långt hår, men det kom till en viss längd och sen blev det liksom inte längre. Men nu…

Så var jag och vaxade benen innan sommaren och pratade med hon som vaxade benen på mig. Vi kom att prata om det här med silicia och jag berättade hur bra jag tyckte det var.

Idag var jag och vaxade benen igen. Och hon som vaxade mig berättade att hon hade gått och köpt silicia sedan sist. Men hon hade inte köpt kapslar utan hade köpt flytande. Och hon sa att hennes hår växte också - jättemycket. Och hennes naglar hade blivit starka och hårda.

Och - till på köpet - hennes magbesvär hade blivit mycket bättre. Hon hade inte längre ont i magen utan var mycket lugnare. Hon hade inte ens tänkt på hur ont hon hade haft i magen innan - men nu när hon mådde bättre förstod hon hur illa det varit innan.

Så hon var så tacksam för rekommendationen och hade rekommenderat detta till flera av sina egna kunder.

(Nu är det ju inte bara håret på huvudet som växer mer, utan även håret på benen. Så vi skojade om att det var bra för hennes affärer också…)

Men kul att det hade hjälpt henne.