Exploderande ost

Jag håller på med modifast nu. Jag började förra fredagen, när jag var på landet och sen har jag fortsatt. Jag har inte satt något slutdatum, men så länge det funkar (och det gör det) så fortsätter jag.

Men jag har tillåtit mig att äta lite ost. Bara för att få något i munnen. Det har funkat bra.

Tills i söndags. Jag var och handlade för att kunna göra tårtor till sonens studentkalas i början på juni. Då köpte jag också ost - för jag var lite hungrig. Ni vet sådana där små röda ostar babybel. Och när jag kom hem och bakade den första tårtan så åt jag av osten. En ost, en ost, en ost… och till slut hade jag ätit upp alla ostarna som låg i det nätet.

Sen dröjde det nog en dryg timme… och sen fick jag så ont i magen så jag var på toaletten i säkert 30 minuter. Jag fick ordentlig sprutt på tarmarna kan vi säga.

Så mitt råd - ät inte ost (i alla fall inte så mycket som jag) när du dricker modifast!

I går kväll såg jag vetenskapens värld. De pratade om 5:2 metoden, som man tydligen gör en ganska stor undersökning om på Karolinska sjukhuset. Det verkar som det fungerar för de allra flesta människor. Framförallt så får de bättre värden.

Jag funderar på om detta skulle kunna funka för mig. Ska försöka läsa på lite. Pratade också med maken om metoden, kanske skulle det också kunna fungera för honom? Han verkade inte så intresserad - men jag ska försöka igen. Han skulle också behöva gå ner i vikt, få ner sitt blodtryck och få lite bättre allmänhälsa.

Självbild

Förra veckan var dottern hemma och hon prövade några av mina kläder som jag hade i början av 90-talet. Innan jag blev gravid. Och efter att jag gått ner ganska mycket i vikt. Och trots att dottern är helt normalviktig, smal och ung så kunde hon inte ha mina kläder. Jag blev helt paff, för jag kunde inte påminna mig om att jag varit så smal någonsin.

Då börjar jag fundera på min självbild. Jag tror inte att jag kände mig särskilt smal eller normalviktig ens då. Jag kommer nästan inte ihåg att jag var "sådär". Det var ett ganska kort tag - tror jag.

Det är nog bra med när man skriver upp och försöker minnas. Jag gjorde nog inte det. Jag har lite foton men kommer ändå inte ihåg hur det var.

Däremot känner jag så väl igen känslan som jag har nu. När allt sitter trångt. När jag börjar snegla på svarta, stora, mörka kläder istället för mina figurnära, färgglada kläder. Men det gäller att inte falla i den fällan.

I dag har jag åkt ut till landet. Och jag har börjat dricka pulver igen. För jag måste komma igång. Jag måste bryta trenden och komma på rätt köl igen.

Sonen ska ta studenten om en månad. Jag måste komma i mina kläder (vad jag nu ska ha på mig.)