fredag 31 augusti 2012

Silicia - en undermedicin

Jag har ju sedan jag opererades ätit silicia. Jag upptäckte ju att mitt hår och mina naglar inte riktigt hängde med och ville hjälpa till, tyckte inte det räckte med vitamintillskottet. Och då gick jag till hälsokosten och köpte silicia.
Silicia>>

Det har fungerat utmärkt. Det är kapslar jag äter. Och jag har aldrig haft så här långt hår som jag har nu. Jag tappar nästan inget hår heller. Förr hade jag långt hår, men det kom till en viss längd och sen blev det liksom inte längre. Men nu…

Så var jag och vaxade benen innan sommaren och pratade med hon som vaxade benen på mig. Vi kom att prata om det här med silicia och jag berättade hur bra jag tyckte det var.

Idag var jag och vaxade benen igen. Och hon som vaxade mig berättade att hon hade gått och köpt silicia sedan sist. Men hon hade inte köpt kapslar utan hade köpt flytande. Och hon sa att hennes hår växte också - jättemycket. Och hennes naglar hade blivit starka och hårda.

Och - till på köpet - hennes magbesvär hade blivit mycket bättre. Hon hade inte längre ont i magen utan var mycket lugnare. Hon hade inte ens tänkt på hur ont hon hade haft i magen innan - men nu när hon mådde bättre förstod hon hur illa det varit innan.

Så hon var så tacksam för rekommendationen och hade rekommenderat detta till flera av sina egna kunder.

(Nu är det ju inte bara håret på huvudet som växer mer, utan även håret på benen. Så vi skojade om att det var bra för hennes affärer också…)

Men kul att det hade hjälpt henne.

torsdag 30 augusti 2012

Choklad som medicin

Ibland hör man vad man vill höra. I går var en av nyheterna som de berättade på radion att choklad var bra mot stroke. Om en man äter 60 gram choklad i veckan så minskar risken för stroke med 17%. Och sambandet har redan bevisats förut när det gäller kvinnor.

GP: Choklad medicin mot stroke>>

Det är sådant som jag gillar att höra. Sådan information tar jag göra till mig och lägger på minnet. Det känns bra.

Det som också känns bra är att jag har börjat träna igen. Nu har jag flyttat hem till stan efter att ha varit på landet hela sommaren. Och även om min intention var god i början av sommaren (regelbundna promenader som skulle följas av ett litet gymnastikprogram med pinne och hantlar) så gick den idén mest i stå. Jag kom aldrig iväg på den där promenaden på morgonen, eller eftermiddagen, eller kvällen…

Men nu bor vi i stan igen och jag har kommit iväg och träna igen. Känns ganska OK. Men fortfarande lika tråkigt.

Jag var också på vårdcentralen i veckan och tog blodtrycket. Tyvärr var det inte så lågt som man kunde hoppas, utan lite för högt, både över och undertryck. Om det berodde på att jag var stressad och att dottern var med och just hade "retat" mig (genom att inte svara på frågor och var just så där "härligt" tonårstrevlig som bara hon kan) eller om det faktiskt beror på att jag har just ett högt blodtryck vet jag inte. Men det är ju så livet är. Hela tiden. Jag får se om läkaren tycker att medicinen ska höjas eller inte.

Jag har inte gått ner något mer under sommaren. Snarare tvärtom. Och det är inte så kul. I den facebook-grupp som jag är med, där vi som är opererade delar tankar och erfarenheter med varandra så är det många som berättar om hur många kilo de har gått ner. Massor! Supermassor!!! Det är lite deprimerande. Jag har inte haft samma "tur". Jag står och stampar och jag har gjort så i ett år. Det är inte kul.

Det beror säkert på mig själv. Jag kan säkert äta bättre, motionera mer och allt det där. Men det hade varit väldigt mycket roligare om kilona bara rann av mig också.

I oktober är det två år sedan jag opererades. Jag undrar om jag kommer att kallas till ett nytt återbesök i Uppsala då, som de lovade förra året. Och jag funderar på vad jag ska säga.
Får nog tänka lite på det…