Det regnar här i Uppsala i dag…

Vaknar av att det fullständigt ösregnar ute.

I natt har vi fått sova en extra timme (och nattpersonalen har fått arbeta 11 timmar istället för 10). Gick och la mig vid 22-tiden igår för jag var så trött, så kom nattpersonalen in och berättade detta med vintertiden och ställde om klockan till 21… Då kändes det lite konstigt att ha gått och lagt sig så tidigt. Men, jag har sovit ganska bra i natt i alla fall.

Min kamrater i rummet bredvid fick båda gå hem igår. Det blev hämtade av sina familjer. Det var så trevligt att tala med dem båda två, att få dela erfarenheter - även om det blev en kort stund. Vi har bytt e-postadresser med varandra. Bra att ha fler i sitt GBP-nätverk.

Igår började jag titta på en film - Picassos äventyr - av Hasse och Tage. Det är en sådan underbar film, riktigt feelgood! Men jag inser att jag börjar bli gammal, för det var en av sköterskorna som kom in och hon hade ingen aning om vad det var för film. Och när hon hörde att det var Hasse och Tage så tyckte hon att den borde vara jättegammal… Men hallå!?

Ja, i alla fall - jag orkade inte se klart filmen igår så det har jag just gjort. Och jag njuter lika mycket av den fortfarande som jag har gjort alla de andra gångerna jag sett den.
Här är ett litet smakprov från en scen när Pablo är dömd till döden i elektriska stolen…




Igår talade jag med min mamma och pappa och lillebror och brorson på Skype. Mamma och pappa har inte haft någon fungerande kamera till sin dator, men min bror hade det. Och eftersom de var hemma hos honom igår fick vi titta lite på varandra och prata en stund. Det var så roligt. Underbar uppfinning det där med Skype! Försökte prata med mina ungar hemma också i fredags men de lyckades inte få till det med någon dator och kamera - hoppas det går att fixa snart.

Idag blir det nog en lugn söndag, jag dricker mina glas med vatten (även om jag inte orkade dricka 700 ml som jag hade lov att göra igår. När jag druckit tre glas så stod det mig upp i halsen med vatten. Vilket är konstigt, eftersom jag dricker en hel del vatten annars. Men då äter man också och får andra smaker i munnen.)

Vatten och vikt

I rummet bredvid mitt ligger det nu två unga kvinnor. Den ena tjejen gjorde GBP i förrgår, och hon börjar komma på benen. Dricker och är uppe. Går nog hem i morgon. Har talat lite med henne. I sängen bredvid ligger en annan tjej, en sylfid, en smal, söt tjej. Det visade sig att hon hade gjort en GBP för drygt 1,5 år sedan och gått ner mycket i vikt sedan dess. Hon visade kort på hur hon såg ut innan. Det gick inte att känna igen henne. Det är roligt att få dela erfarenheter med varandra.

Nu var hon inne för att det hade blivit lite problem med tarmarna. När de gjorde omkopplingen för 1,5 år sedan så var det ett blodkärl som hade tvinnat sig (eller något sådant) och det hade blivit problem med detta nu.

Så visst kan det hända saker efteråt, men hon var ändå supernöjd med operationen och sitt "nya" liv. Precis som alla andra jag talat med som har gjort operationen. Det känns bra. Och som sagt, jag hade ju inte gjort den här operationen om jag inte hade trott att den faktiskt skulle kunna hjälpa mig.

Idag har jag fått lov att dricka 500 ml vatten (tjoho!). Känns lite lyxigt att få sippa i sig lite vatten när man vill.

Den läkaren som har hand om avdelningen (han heter David) kommer nästa vecka att arbeta med jour istället. Så det blir en annan läkare på avdelningen. Det är inte så roligt tycker jag. Det är mycket bättre när det är samma läkare som är där varje dag - som kommer ihåg och kan se förändringar.

Alla sköterskor och undersköterskor på avdelningen är så rara. De har olika rum varje dag som de är ansvariga för och jag har börjat lära mig namnen, även om de byter rum.

Det är underbart att vara utan slangen i näsan. Dränen kommer att vara kvar minst en vecka till sa läkaren David idag - även om det inte kommer något i dem. Lite irriterande är det att ha dem ibland, men det går för det mesta bra.

Måndag, onsdag och fredag är det viktdagar. Jag tycker inte att jag går ner så väldigt mycket i vikt - i förhållande till att jag inte har ätit något på tre veckor. Men det är klart, de har fyllt på med vätska. Och jag motionerar ju inte så mycket heller, även om jag är på bibban just nu. Men min snälla faster säger att det syns att jag gått ner i vikt. Hmmm...

Min vägg mitt emot sängen är fylld med foton och fina kort som jag fått skickat till mig. Det är underbart roligt att få post varje dag (flitigast är mamma) och att veta att så många tänker på mig och är med mig.

(Nu har jag lagt till en bild - men eftersom jag inte kan den här datorn så blev det inte den bild jag hade tänkt, men jag kan inte få bort den - så den får vara kvar!)

Får man bete sig så här?

På förmiddagen gjorde jag ju mitt blå-test. (Det är gentianaviolett man använder). Inget kom i dränslangarna, och det var ju skönt. När de släppte på ventrikelsonden igen (slangen direkt ner i magsäcken) så kom det upp blå vätska - men det var ju helt OK, precis som det skulle vara.

På eftermiddagen kom sköterskan och sa att mina levervärden var lite höga så de har beställt ett ultraljud för mig. (På eftermiddagen när min faster var och hälsade på sa hon att hon sett att jag var gul i förrgår men att det var lite bättre igår. Men hon tyckte det var bra att de kollade upp levervärdena.)
En stund senare kommer sköterskan och berättar att jag skulle gå ner kl 15.30, och att hon hade beställt transport. Hon tänkte sig att jag skulle åka i sängen ner. Men då sa jag att det var ganska onödigt, jag springer ju fram och tillbaka i huset, ner till bibban osv, varför jag då skulle åka säng till ultraljudet förstod jag inte. Så vi bestämde att jag kunde gå själv.

Strax innan jag skulle gå ner så sa jag till att jag var på väg. Då var det en annan sköterska som kom på att jag måste ha en nål i armen - ifall de skulle spruta kontrast. Jag kunde inte se varför, men det var ju bara att böja sig för expertisen, så snabbt tillbaka till sängen, fäll ner till liggläge och PANG - där gick telefonsladden av… den hade fastnat i sängen när jag fällde ner den.

Nålen kom in (jag är inte så lättstucken) och jag rusar sedan ner till ultraljudet. Väl där får jag sitta och vänta en stund. Olika personer ropas in och det sitter ett par i väntrummet där mannen, för varje namn som ropas upp, svär mer och mer. Jag antar att de väntat en stund och han började tappa tålamodet…

Jag blir uppropad, får komma in i ett rum och blir lagd på en brits. Tar av mig tröjan och får en sjukhuströja som är öppen fram istället. Jag har ingen BH (funkar inte med drän och CVK ) så jag känner mig lite blottad. Sen blev jag liggande där. Folk kommer och går, in och ut i rummet, det pratas fika och fikabröd… Jag undrar nästan om de glömt mig.

Plötsligt kommer det en parant dam in som presenterar sig med förnamn och säger att hon är läkaren som skall göra undersökningen. Hon undrar om jag ligger inne på sjukhuset (där ligger jag med två drän, en ventrikelsond, en CVK och är helt iklädd sjukhusets kläder…). Hon undrar varför ultraljudet skall göras (jamen… det är väl inte jag som har skickat remissen?). Undersköterskan som är med är snäll och vänlig. Sen konstaterar de att omläggningarna runt dränen måste tas bort för att ultraljudet skall kunna göras - undersköterskan börjar försiktigt att lossa i kanten. Då rycker läkaren i omläggningen och säger att det är inte så noga och det är bara att dra… Huvaligen…

Sen häver hon ur sig "Ja, du har ju inte så liten mage heller…" och sen säger hon "ja, här var ju en del skrot i gallan"… och ingen förklaring. Trycker och håller på. Sen var hon klar - då bara går hon. Den vänliga undersköterskan hjälper till att ta bort geléet och sätta ett litet plåster på omläggningen så att det inte är helt öppet och ta på mig tröjan igen.

Ja, men… får man bete sig på det här viset? Jag tycker läkaren var fullständigt oförskämd. Och det sa jag när jag kom upp på min avdelning, att jag blivit dåligt behandlad.

Sen kom min läkare in och berättade att eftersom "blåtestet" hade utfallit som det gjort så skulle de nu kunna ta bort ventrikelsonden (slangen i magsäcken) och jag skulle få dricka 200 ml vatten ikväll.

Så nu är jag befriad från ventrikelsonden (och den där "nålen", den såg jag till att de tog bort så fort jag kom tillbaka på avdelningen) och jag har nästan druckit ett helt glas med vatten och det känns underbart. Dränen har jag fortfarande kvar, vet inte hur länge. Men detta är ett litet steg på vägen i alla fall.

Blue man group

Idag har jag gjort ett färgtest. Jag har druckit en blå vätska (varför måste alla sådan här vätskor smaka skunk?), som tur var bara en deciliter. De skulle undersöka om den blå färgen tog vägen ut genom mina drän som jag har i magen. Och än så länge har det inte gjort det. Vilket är bra, tror jag. Men jag ser ut som en smurf i munnen och tydligen kan färgen även sprida sig ut i huden och givevis kissar jag ut det mesta.

Vad som kommer att hända sen vet jag inte riktigt. (Med drän osv). Läkarna skulle visst konferera om fortsättningen, eftersom det här inte är ett så vanligt tillstånd. Men det är ju lite positivt att det är något som verkar fungera i alla fall.

De har också bokat in ett ultraljud på mig. Tydligen har jag lite förhöjda levervärden, vilket inte är ovanligt när man "äter" min sort av näringslösning. Men de vill kolla för säkerhets skull.

Jag har sovit bättre i natt, vaknade inte ens när de ville komma och ge min supparna kl 02.00. Så jag fick dem kl 03.00 när jag vaknade pga jag måste gå på toa. Har lite svårt att somna om sen, men fick ändå sovmorgon till 07.30.

I eftermiddag har de en konsert här i caféet på sjukhuset som jag skall försöka gå iväg på. Så det händer något mer i alla fall.

Lite ljusare

Nu sitter jag nere i sjukhusets bibliotek. Kände att jag behövde ta mig utanför avdelningen lite. Igår var jag i lobbyn och la på två brev.

De senaste dagarna har jag mått bättre. Slangen som sitter i näsan/halsen stör mig inte alls längre. Jag har lyckats få till någon bra vinkel på den, så jag kräks inte hela tiden. Det är väldigt skönt.

Jag har börjat ta morfinsuppar tillsammans med mina alvedonsuppar. Jag hade först inte fattat att jag själv skulle säga till när jag ville ha smärtlindring. Och då blev jag väldigt trött. Men nu får jag regelbundet alvedon och morfin och jag känner mig mycket, mycket bättre. Underbart. Min faster var här i söndags och då hade hon inte sett mig sedan i onsdag. Det var som att se en annan människa sa hon. Jag kan själv se det och känna det.

Igår måndag var maken och hälsade på. Han skulle på ett möte i Uppsala, och då passade det bra att hälsa på mig. Underbart att få se honom, hålla handen och få tala med varandra och se på varandra. Jag känner mig inte alls så ledsen längre, som jag gjorde för ett par dagar sedan. Det är klart - det kommer och går, men det känns mer som om det finns hopp om livet igen.

Doktorn berättade att de troligen på torsdag kommer att låta mig dricka en kontrastvätska och se om det kommer något i mina tre drän - för att se om läckaget är tätt ännu. Jag glömde faktiskt att fråga vad som händer efter det.

Jag har frågat om det är möjligt att flytta till Göteborg, men doktorn sa ungefär "det man har ställt till med får man fixa först". Jag är lite kluven till att flytta till Göteborg. Det skulle vara underbart att vara närmare hemma, å andra sidan så kommer det att ställa krav på att folk skall komma och hälsa på och det kanske inte blir så mycket vila. Får se hur jag gör - eller vad sjukhuset tänker.

När maken kom fick jag lite saker jag bett om. DVD-filmer som jag kan se på min dator, brevpapper och en bordsalmanacka. Så nu kan jag styka varje dag jag varit här. Det är 2,5 vecka nu.

I Uppsala är det strålande sol idag. På mitt bord står det flera underbara buketter med blommor som jag fått av olika vänner och släktingar. Njuter i fulla drag av detta.

Den fula tavlan som hänger mitt framför min säng har jag tapetserat med egna bilder som mamma har skickat till mig, på barnen, maken, sommarstället, jag har också kort från min och dotterns resa till Indien som vi gjorde i vintras. Så jag håller på att "boa" in mig. I natt sov jag också bättre än på länge. Det är ju lite krångligt när man har rör rätt in i buken, måste ligga på ryggen och med lite högläge. Då tar svanskotan stryk - men lite kuddar kan göra underverk.

Min rumsgranne är en äldre, rar gammal dam som också verkar få stanna här ett tag. Vi kommer bra överens och det är skönt att inte behöva byta rumskamrat hela tiden.

Stort tack till alla er som på olika sätt tänker på mig, hört av sig med hälsningar på olika sätt. Jag känner mig buren!

Detta har hänt

Måndag 11 oktober
Jag opereras som nummer två på operationsschemat. Vaknar upp på uppvaksavdelningen yr av sömnmedel, morfrin och annat. Det dröjer ända till 00.30 på natten innan jag kommer tillbaka till avdelningen. Det känns som om någon har spänt ett stort bälte runt magen. På natten mår jag sådär. Kräks lite grann.

Tisdagen 12 oktober
Fortsätter att kräkas. Det kommer en del blod och jag får inte börja dricka eller äta.

Onsdag 13 oktober
Mår sådär. Mår illa. Kräks. Får dricka vatten och lite andra drycker.

Torsdag 14 oktober
Idag hade jag beställt biljetter hem. Men min faster ändrar dessa till lördag. Jag får börjar äta soppa (superäcklig) och nästa soppa är lite mer rolig. Har ingen som helt matlust. Lunkar runt i korridoren när jag orkar. Man skall ta sig ur sängen och det finns en teknik för detta.

Fredag 15 oktober
Börjar prata om att jag skall få åka hem i morgon lördag. Vi flyttar dock biljetterna till måndag - så kan jag ta ett direkttåg till Göteborg, och behöver inte byta. Skall bo hos min faster under helgen.

På kvällen får jag plötsligt ont - som om man får en matbit som fastnat i matstrupen. Det gör fruktansvärt ont, men efter en stund går det över. Jag pratar med en sköterska, och tar en promenad i korridoren. Får plötsligt ett anfall till - nu sitter det lite mer till vänster. Jag får gå in på en toalett och får en morfinsupp. Det blir lite lättare. Sitter en stund, skall ta mig till rummet och de går för att hämta min säng. Då får jag plötsligt superont igen. Det är som om någon står och trampar mig i sidan med ett städ - supertugnt. Jouren tillkallas. Jag får morfin. Det blir lite bättre. Men det kommer och går i vågor. Jag begär att få ligga i korridoren, vill inte ligga på rummet och störa min granne, samt att jag tycker det dröjer så länge innan de kommer ibland.

Mitt i natten kommer jouren tillbaka och tar beslutet att göra en kontraströntgen. Jag skall dricka någon och de skall se var det tar vägen. Blir nerkörd och får göra detta. Det visar att det är läckage mellan magen och tarmen.

Lördag 17 oktober
Åker ner tidigt på morgonen (efter en hibiskrub dusch) och opereras om. De sätter in tre drän - två direkt från buken och en från magen som går genom halsen. Jag ligger på uppvaket innan jag kommer tillbaka till avdelningen.

Sammanfattning av de senaste dagarna är att nu har jag blivit av med katetern. Magen och kisseriet har kommit igång. Tydligen mensen också (som jag hade precis innan jag åkte in - men det brukar visst bli så). Dränet som kommer ut ur halsen retar mig mycket och jag kräks ganska ofta. Försöker låta bli att tänka på det.

Läkaren berättade att de dödsfall som man har i samband med den operation som jag har gjort är i samband med läckage i buken, som inte upptäcks. Det är alltså ett dödshotande tillstånd om man inte gör något. Dränaget skall sitta i i 6-8 veckor, som jag kommer att ligga på avdelningen.

Det känns fruktansvärt jobbigt ibland. Jag gråter en del, men min faster kommer och hälsar på mig så ofta hon kan . På måndag kommer maken, han hade ändå ett möte i Uppsala.

Jag har inte lämnat ut mitt telefonnummer till så många, orkar inte prata i telefon. Men om ni känner mig så ta kontakt med min familj så får ni min adress - ni får gärna skriva.

Nu är jag trött och måste gå och lägga mig.

En natt i korridoren

Igår duschade jag och tvättade mig med hibiscrus. Noggrant och överallt. Sen i alla sjukhusets kläder. Min faster säger att man blir avklädd sin personlighet - och visst stämmer det. Plötsligt är man ingen. Inga smycken, inga egna kläder. Plötsligt blir man sjuk, schavar runt i dessa oformliga sjukhuskläder och befinner sig på ett sjukhus.

Jag har som sagt sovit i en säng i korridoren hela natten. Eller rättare sagt, det tar jag tillbaka. Jag var trött igår kväll, eftersom jag sovit sämre natten innan. Jag gick och la mig tidigt, stoppade in öronpropparna och dåsade/somnade 1-2 timmar. Men vid halv ett gick det inte längre. Försökte läsa lite, men det var för mörkt i korridoren. Så jag gick upp och satte mig att titta på TV. I två timmar tittade jag på naturprogram eller något sådant.

Sen gick jag och la mig vid 2.30-tiden igen, i min korridorsäng. Och somnade faktiskt ganska bra. Tills jag blev väckt kl 6 för att de skulle ta en temp på mig. Och sen gick det inte att somna om. Så jag har legat och läst i mina tidningar och böcker.

Nu sitter jag i dagrummet och tittar ut över ett uppvaknande Uppsala i morgonsol. Uppsala domkyrka ser man inte från det här hållet, men jag såg den genom fönstret från rummen på andra sidan avdelningen. Jag får hålla till godo med konserthuset och idrottsarenan.

När jag låg och läste mina tidningar så ramlade det ut ett reklamblad. Det var ett blad för choklad "av bästa sort". Som man kan prenumerera på, "särskilt utvalt"… Funderar på att slänga det där - annars kanske jag inte får operationen. De kanske inte tror att jag på allvar vill göra det här…

Det känns lite konstigt att det verkligen skall bli operation av idag. Att jag kväll kommer att ha förändrat mitt liv på ett oerhört drastiskt sätt, men som jag hoppas på ett positivt sätt som gör att jag kan leva ett friskt och normalviktigt liv.

Jag har drömt en massa de två sista nätterna när jag har sovit dåligt. I natt drömde jag om att jag hade ätit (trots att jag fastar) och då kan man ju inte göra operationen, vilket inte kändes roligt alls. Jag fick ju också bland informationsbladen hem ett papper där de bad om ursäkt för att operationen kanske kommer att skjutas upp pga oförutsatta operationer.

Jag försöker föreställa mig hur det känns i kväll när jag har fyra "hål" in i "hörnorna" av magen. Jag ser ju andra patienter som är här och har gjort operationen, men jag har inte vågat prata med någon av dem ännu. Får se sen när jag får en sängplats i ett rum istället. Förhoppningsvis blir det en patient som är i liknande situation som jag. För det här är ju en vanligt kirurgavdelning, så här finns många olika patienter, som har gjort massa olika typer av operationer.

Nu skall jag försöka slå ihjäl tiden fram till jag skall duscha med en ny hibiscrub-omgång. Läkaren skall jag väl också träffa, få en ny spruta med blodförtunnande och antagligen få nålar för dropp och annat.

Min faster kommer att ringa sent i eftermiddag för att höra hur det gått, hon meddelar sedan familjen. Får se om jag orkar skriva i kväll eller om det blir morgon.

Inskriven

Nu är jag inskriven på sjukhuset. Jag har fått en säng, men inget rum, så jag ligger ute i korridoren. Men de har satt upp skärmar runt om, så att det ändå skall bli lite privat. Jag kunde valt att gå hem och duscha "hemma" om jag ville - men det är lika enkelt för mig att vara kvar här istället, som att vara hemma hos mina släktingar.

Vi har haft en väldigt bra helg tillsammans och pratat mycket. Om operationen och vad som händer efteråt. Hur det kommer att bli, vad jag måste tänka på, hur jag måste prioritera mig själv och faktiskt ta till mig att detta är en väldigt förändring av livet.

Det är inte alltid så lätta samtal. Men bra!

Nu är jag som sagt inskriven. Jag träffade samma sköterska som jag träffade när jag var här i somras och hade mitt första samtal. De har tagit ett blodprov, jag har fått en spruta med blodförtunnande (som jag skall fortsätta att ta i 14 dagar). Den sprutan svider och var inte alls särskilt trevlig. Namnbandet satte hon på löst för hon sa att jag kommer att svullna så efter operationen.

Jag har inte första operationstiden i morgon utan först vid 11-12-tiden. Jag kommer inte tillbaka till avdelningen förrän vid 18-tiden i morgon kväll.

Är jag nervös? Ja, det är klart jag är. Ångrar jag mig? Nej, det gör jag inte! Det är ett stort ingrep, men för att jag skall kunna förbli frisk och kunna bli normalviktig så är det detta som behövs.

Men jag kommer att behöva göra saker själv också. Jag måste börja promenera varje dag, mer motion alltså. Jag måste se till att jag väljer den maten jag tycker om, som är nyttig och som är god när jag skall äta. Den lilla mat jag får äta skall jag ju inte "kasta" bort på skräp.

Men för att få perspektiv på detta - just nu pågår insamlingen till Världens barn. Det är ett reportage om jordbävningskatastrofen på Haiti, om barn som måste amputeras, döda barn och vuxna, människor (hjältar!) som håller på att rädda andra människor. Och här sitter jag och skall göra en operation… Det känns konstigt.

Men som Pär från Glada Hudik säger (också från insamlingen) - det är bättre att vara riktigt bra på en sak än halvdålig på tio… Alltså får jag se till att blir riktigt bra på detta - så kan jag också ge mer till alla andra.

Riskerna

Oj, oj, oj… det var nog inte så smart att sätta sig i dagrummet och vänta. Efter en timme gick jag och frågade om jag skulle få träffa läkaren, den så kallade "operatören". Men då sa en i personalen att de gick ronden.

Efter ytterligare en timme tröttnade jag, tog mitt pick och pack och satte mig i soffan utanför expeditionen istället. Då plötsligt kom det en sköterska och sa att hon skulle ringa läkaren. Efter en stund fick jag träffa en läkare, kanske blir det han som opererar på måndag.

Han gick igenom de olika riskerna med mig. Minst fem räknade han upp - skall se om jag kan komma ihåg alla
1. Läckage - det kan bli läckage där de satt ihop magsäcken och kopplat på tunntarmen. Ifall det händer kan man bli väldigt sjuk och behöver dräneras. Det kan i värsta fall ta flera veckor…
2. Tarmvred
3. Blödningar i såren
4. Blodpropp
5. (… hmm… kommer inte ihåg)

Han frågade om jag fortfarande var intresserad av operationen - och det bekräftade jag att jag var. Jag har hört så många som också är så nöjda, så varför skulle jag inte vara en av dem?

Sköterskan jag träffade på förmiddagen berättade mer detaljerat hur själva dagarna på sjukhuset kommer att se ut.

Jag skall alltså in på söndag kl 18.00. Då skall jag duscha med hibiskrubb - samma procedur på morgonen. Troligen blir jag inte den första patienten utan kommer väl att åka ner vid 10.30. Jag har då fått en spruta med blodförtunnande, som jag också skall fortsätta att ta i ca 14 dagar. Jag kan också få lugnande.

När de går in och opererar kommer de att göra fyra olika titthål och göra själva operationen (men det var en av de sakerna som läkaren sa, att går det inte bra så får de ju öppna mig och göra en öppen operation).

När operationen är klar så kommer jag till uppvaket där jag får smärtstillande och de kommer att se till att jag är OK. Vid 18-tiden är jag tillbaka på avdelningen. Sen får jag smärtstillande så fort jag vill ha.

De kommer att försöka få upp mig så fort som möjligt (och jag har ju fått lära mig hur, samt fått en broschyr av sjukgymnasten). Jag kommer också att få dropp. De vill se att blåsan och tarmen (kiss och bajs kan man också säga…) fungerar. Sen får jag börja dricka lite och sen börja äta. Vet inte om det är redan på tisdagen eller om det blir på onsdagen. En kvarts tallrik A-kost, som sköterskan sa…

Jag hade nog inte fattat (eller rättare sagt, inte ens tänkt på) att det faktiskt kan vara lite besvärligt efteråt. Men det spelar ingen roll - jag är övertygad om att detta är rätt, jag ser fram emot att få göra operationen. Hur det blir med efterkontrollen vet jag inte ännu eller var jag kan gå på uppföljning, men jag tänker att det löser sig under veckan som kommer.

Nu är jag hos mina släktingar. Själva är de på teatern just nu och jag har lägenheten för mig själv. Det är skönt efter en hel dag på sjukhuset. Imorgon skall vi åka till deras sommarställe.

Nu är jag i Uppsala

I morse tog jag tåget kl 6.00 från Göteborg. Tanken var att jag sedan skulle ta tåget 9.11 från Stockholm till Uppsala - men eftersom det blev signalfel i Laxå var vi över 35 minuter försenade. Men jag hann med ett tåg som gick 9.38 och min faster kom och hämtade mig och körde mig till sjukhuset.

Först var jag och tog en massa blodprover, fem eller sex rör tror jag det var. Jag brukar vara svår att sticka, men hon klarade detta galant och det kändes ingenting. Sen tog jag mig upp till avdelning 70A2. Där stod jag och väntade utanför buren, som då var full med folk. Ingen tog notis om mig eller sa något till mig eller vände sig om. Jag kände att jag blev mer och mer irriterad. Men då kom den sköterska jag talat med flera gånger på telefon och tog emot och hjälpte mig.

Jag fick träffa en sköterska till, som skulle skriva in mig. Det gick till så att vi stod i korridoren, vi tog en vikt, i korridoren, hon tog puls och temp (i örat) i korridoren - samtidigt som folk passerade och det kändes som vi stod vid städvagnen. Det var väl så där - även om det var en mycket rar sköterska. Efter detta gick vi in på ett rum och jag fick lämna in mina papper som jag hade fyllt i i förväg om hälsa och tillstånd osv. Så hade vi ett inskrivningssamtal där jag fick svara på samma frågor som i formuläret (en del läste hon också i formuläret). Hon berättade också om vad som kommer att hända och hur det blir efter operationen (utvecklar detta i en annan bloggpost tror jag).

När vi var på väg ut så träffade vi sjukgymnasten som också skulle ha ett samtal med mig. Jag kände mig plötsligt väldigt gammal, för sjukgymnasten kändes som om hon var 18-20 år någonting. Men snäll och rar och jag fick en broschyr, en "pipa" som jag skall blåsa i efter operationen och sen vara vi klara.

När det samtalet var slut fick jag en remiss för att göra EKG. Så utrustad med en karta och en remiss gav jag mig iväg och gjorde ett EKG. Det visade sig att där var lunchstängt - men plötsligt kom en sköterska ut och ropade upp mig, i alla fall. De hade ringt från avd och bett att få EKG på mig. Det tog max 2 minuter. Och jag fick frågan om jag brukade ha bra EKG. Ingen aning svarade jag - har ju aldrig gjort det förut. Tydligt var det lika bra som en elitidrottare (eller om det var pulsen - det spelar inte så stor roll, bra var det i alla fall).

Tillbaka till avdelningen igen - nu mötte de upp med en gång. Så fick jag träffa en läkare (efter att han bytt skjorta), för han skulle också göra ett inskrivningssamtal. Det var en lustig prick. Verkade vara ganska ny. Hade heller inte läst journalen, jag fick berätta det mest igen. Han fick flera gånger tänka efter om det var något han hade glömt - blundade och tittade upp taket - tror nästan han "läste" på en lista, så att han fått med allt. Lyssnade, tryckte och bankade lite på mig.

Sen var det dags att träffa en narkosläkare. Så utrustade men en ny karta och mina papper gav jag mig iväg igen. Fick sitta och vänta - och sen kommer det en överläkare och vi sätter oss i ett rum. -Är du frisk, frågar han. Ja, svarar ja. - Röker du? -Nej - Sövd förut? -Ja. Och så kryssar han i en massa kryss, tittar knappt på mig och säger att jag kommer att bli sövd och att det skall gå bra. Och så var det klart.

Jaha…

Nu är jag tillbaka på avdelningen igen. Skall träffa "operatören" innan jag får gå härifrån idag. Sitter i dagrummet och väntar. Utanför är det en fin utsikt över staden, vi är på åttonde våningen. Utanför landade just en helikopter på huset bredvid.

Det skall nog bli bra det här. Tror jag…

Mycket att planera

Sen samtalet i måndags har jag planerat, tänkt, snurrat runt, bokat om… oj, oj, oj…

Och fick jag åka och berätta för föräldrarna att jag fått operationen, ringa min lillebror, berätta för mina KBT-kompisar från obesitasmottagningen.

Jag skall bo hos mina släktingar när jag är i Uppsala, innan jag läggs in på söndag kväll. Det är skönt, så slipper jag vara ensam.

Jag var och tog ett blodtryck i tisdags - innan jag skulle iväg på ett möte. Tyvärr var det lite för högt fortfarande. Läkaren ringde upp mig senare och satte in en tablett till. Så imorgon skall jag dit och ta ett nytt prov - så hoppas jag att jag, med hjälp av dessa tre tabletter, äntligen har lyckats få ordning på trycket. Tyvärr är det väl ärftligt - både min mamma och pappa har högt blodtryck och hoppande blodtryck.

Jo, så var det detta med måtten och vikten.
Veckans resultat (efter fyra veckor) är (resultatet i parentesen är sammanlagda resultatet.)
Vikt - ? kg (- 11,7 kg)
Midja -2 cm (-13 cm)
Lår - 2 cm (-4 cm)
Knä - 1,5 cm (-6,5 cm)
Vad 0,5 cm (-2,0)
Vrist -0,5 cm (-2,5)
Överarm - 1 cm (- 2 cm)
Handled - 0,5 cm (-1,5 cm)
Bröst - 3 cm (- 5 cm)

Jag ringde också till Sahlgrenska idag - för att höra hur det fungerade med återbesök osv. Då svarade de att jag skall göra detta i Uppsala. Fast när jag var i Uppsala sa de att jag skulle göra återbesöken i Göteborg. Får väl höra på fredag vad de säger.

Familjen är väl lite dämpade över detta med operationen. Dottern frågade "Kan du dö?". Ja, vad svarar man på det? Jag sa som det var - det är en operation, det borde inte vara några problem, men självklart kan man aldrig veta. Och sonen sa "-När du kommer hem kan du inte äta - det är knäppt". Fast jag sa att jag visst får äta - bara inte så mycket.

Det känns lite tråkigt att åka bort en hel vecka till, när jag just kommit hem från en vecka borta.

Idag pratade jag med en av mina bästa vänner. Hon hade just kommit hem från sjukhuset där det konstaterats att hon hade diabetes. Det gör mig ganska ledsen. Vi har delat samma problem länge och jag är så ledsen över att hon nu fått diabetes.

Om en vecka…

Idag har jag vägt och mätt mig. Det går neråt - jag skall sammanfatta siffrorna sedan. Jag har också pratat med Uppsala idag - fick för mig att ringa för att höra hur det var med kön. Fick beskedet att eftersom jag hade varit där i juni (jag som fick för mig att det var i maj… aj, aj) så fick jag vänta 6 månader från det. Det vill säga i december.

Men för 1/2-timme sedan ringde sköterskan och berättade att hon fått ett återbud på måndag! Hon undrade om jag ville ha det. Eftersom jag hade ringt henne i morse och sagt att jag gick på pulver. Jag pratade med maken och sen har jag ringt och tackat ja. Så på måndag skall jag opereras.

Nu känns det upp och ner och fram och tillbaka. Har just beställt tågbiljetter osv. Måste planera och fixa med olika saker så att det funkar för mig att vara borta. Åker upp till Uppsala redan på fredag och skall då träffa narkosen. Sen läggs jag in på söndag kväll. Jag stannar i Uppsala över helgen.

Nu måste jag skynda mig iväg på ett möte. Jag återkommer med mer information.

Ett hål in

Är fortfarande borta - mötet har övergått till en kurs. Men i morgon söndag skall jag äntligen få åka hem och sova i min egen säng. Missförstå mig inte - det har varit ett intensivt och spännande möte och nu är jag på en utvecklande kurs med spännande människor. Men en hel vecka… det tar på krafterna.

I morse när jag tog på mig byxorna så upptäckte jag att jag kunde dra åt skärpet lite. Nu var det inte yttersta hålet längre - nu var det näst yttersta. En liten seger.

I veckan har jag som sagt gått mer än jag brukar. Det är inte så mycket - men betydligt mer än jag brukar. Jag har också varit i en mycket backig stad och stället där vi haft vårt möte ligger högst upp på en kulle och många, många trappor. Men det har gått det med. Upp och ner, dag för dag!

I morgon eftermiddag åker jag hem. På måndag blir det ny avstämning med vikt och mått - resultatet rapporteras då. Jag skall också ta mig till vårdcentralen för att kolla om min nya blodtryckmedicin har gjort någon nytta.